3D-modell av mänskligt kranium i den interaktiva utställningen Arkeoteket på Historiska museet i Stockholm.
3D-modell av mänskligt kranium i den interaktiva utställningen Arkeoteket på Historiska museet i Stockholm.Foto: Viktor Lindbäck (CC BY)

Exempel: När 3D-modeller i blå plast är bättre än forntida originalföremål

Ett exempel på praktisk användning av 3D-modeller i den interaktiva utställningen Arkeoteket på Historiska museet i Stockholm.

Arkeoteket är en interaktiv utställning på Historiska museet i Stockholm, där museets besökare själva får pröva på att gräva och forska som arkeologer. Den mest populära delen av utställningen är den utgrävning där besökarna ur gummisanden kan gräva fram 3D-utskrivna modeller av föremål i museets samlingar – bland annat ett kranium, en spännbuckla, en gryta och ett dryckeshorn.  Från första början användes originalföremål, en del av dem under plexiglas, men det visade sig snabbt att dessa fragmentariska föremål var för svåra att tolka och förstå för besökare utan arkeologisk utbildning (inte minst för barn i den yngre målgruppen 3-6 år).

Det finns nu i stort sett alltid besökare vid utgrävningen i Arkeoteket, och fantasin ger hela tiden nytt liv och nya tolkningar åt 3D-modellerna.

– I gamla Arkeoteket, då ambitionen var att tillgängliggöra ”äkta” föremål så att besökare kunde beröra dem, blev det främst fragmentariska föremål som vi kunde använda och de var väldigt svåra för besökare att ta till sig och förstå. Det krävdes i princip en arkeologs blick för att tolka dem. Då blev de ointressantare. Min tanke var att de skulle kännas äkta, men de blev nästan tvärtom. 3D-printarna gjordes av hela, mer lättolkade objekt som besökare kan undersöka, tolka och förstå i stor utsträckning på egen hand, berättar  Susanna Zidén, projektledare för Arkeoteket.

Enfärgade utskrifter visade sig vara bäst

Situationen ändrades snabbt när originalföremålen byttes ut mot 3D-printade modeller som var ”hela” och enkelt kunde identifieras utan fackkunskaper. Dessa modeller är kompletta representationer av originalens former, samtidigt som det genom deras färg är helt uppenbart att de är just modeller och inte ”fusk”. Försök gjordes först med fullfärgsprintar i 3D, men stiliserade, enfärgade utskrifter visade sig fungera bättre:

– En begränsning som jag ser än så länge är att jag inte upplevde att fullfärgsprintar blev så väldigt lyckat (vi testade lite olika varianter). De stiliserade, enfärgade objekten blev mer hållbara och även tydligare på något vis, att formen blev i fokus snarare än struktur och färg. Men här tror jag att mycket kommer hända och redan händer med teknikutvecklingen, säger Susanna Zidén.