Pergamonmuseum. Das Panorama. Foto: (CC BY)

Cykloramor

Det här är en text som handlar om ett av utställningsmediets minst vanliga format. Men ett av de finaste. Kanske topp fem för mig. Som du säkert listat ut rör det sig om: cykloramat. Redan där är man ju fast. Vilket poetiskt ord. Vilka möjligheter!

Cykloramat är ett gammalt anrikt utställningsformat som inte direkt befinner sig i en tillväxtkurva. Tyvärr. Skulle våga gissa att det max finns kvar 30 stycken klassiska utställningar. Men det produceras faktiskt fortfarande ett nytt cyklorama då och då. Inte minst i Tyskland och ganska ofta med militära relationer innehållsmässigt.

Museumsön

Jag befinner mig nära en av museivärldens vaggor. Åtminstone en av Europas museivaggor. Museumsinsel heter den på tyska. Kanske museumsön på svenska. Den märkliga lilla ön mitt i Berlin där en handfull museer trängs om det lilla utrymme som där finns. Det är lätt att säga ”mitt i Berlin” och mena att här ligger kärnan i Berlin. Vilket det ju förstås inte gör. Berlin är en av de stora europeiska städerna som verkligen saknar ett tydligt centrum. Snarare finns det ett gäng olika ”mitt-i”. Hur som. På 1840-talet bestämde den preussiske kungen att här skulle det minsann finns ”konst och vetenskap”. Vilket ju låter himla bra. Och sedan dess har det på denna plats verkligen också varit ”konst och vetenskap”. På plats fanns redan då Altes museum, som tio år tidigare initierats av den föregående härskaren. Under de efterföljande decennierna kom ön att så sakteliga få fler museer.

Pergamonmuseet

På 1930-talet invigs slutligen min egen favorit: Pergamonmuseet. Varför favorit? Jo det har att göra med det enkla faktum att här finns alltid välgjorda tillfälliga konstutställningar med rötter i och perspektiv på mellanöstern. Nästan varje besök adderar ett namn till min lista över konstnärer jag vill jobba med. Samt såklart Ishtarporten, som jag nog aldrig kommer se mig mätt på. Detta gör mig nu inte så särskilt unik. Pergamonmuseet är både Berlin och Tysklands mest besökta museum med i runda slängar en och halv miljon besökare per år. Nåväl. Förutom redan nämnda museer finns här även Neues Museum, Alte Nationalgalerie och Bode Museum. Tillsammans utgör de Museumsinsel, som sedan 1999 också är ett världsarv. Fint så. För fint är det verkligen på ön. Och som sagt, lite extra fint på Pergamonmuseet. Vilket dessvärre är delvis stängt när jag är där. Inte hela museet dock. Jag hinner med invigningen av en intressant utställning med iranska konstnärer som förhåller sig till kriget mellan Iran och Irak på 80-talet. Ishtarporten kan man också se. Men inte Pergamonaltaret. Vilket inte gör mig så särskilt mycket. Jag har sett det, det är stort och stiligt men lite småtråkigt. Pergamonaltaret är dock utomordentligt populärt bland många andra besökare och hos Berlins statliga museiorganisation. Så till den milda grad att man byggt ett till Pergamonmuseum på andra sidan floden. Med ett tvättäkta cyklorama som höjdpunkt, även om man också släpat över en del äkta föremål från det första Pergamonmuseet också. En del saker har man tydligen inte kunnat titta på förut. Nåväl.

Utställningen ”Capturing Iran’s Past”. Curatorer: Agnes Rameder, Martina Müller-Wiener, Margaret Shortle och Stefan Weber. Verk av Shadi Ghadirian och i bakgrunden fasaden från Qasr Mshatta (vinterpalatset) från Umayyad-kalifatet (700-talet), Jordanien. Foto: (CC BY)

Om man tvivlar på vilket land som är Europas ekonomiska motor räcker det att knalla runt på Museumsinsel. Det renoveras, byggs, fejas och snyggas till överallt. Precis överallt. För säkerhets skull byggs det även febrilt på Humboldt Forum på andra sidan ön sett från ovan nämnde museer: ett museikomplex på samma plats som Berliner Stadtschloss och Palast der Republik tidigare fanns, som kommer fyllas med saker från Ethnologisches Musuem och Museum für Asiatische Kunst. Man får en känsla av att när något är färdigt så börjar man om igen med samma fasad eller grund. Det är lite härligt att det satsas så enormt mycket på kultur och lite otäckt att det inte satsas lika mycket på annat. Kanske. Det är lätt att tänka så i alla fall.

Cyklorama

Ett cyklorama är helt enkelt en målning i storformat som hängts upp på väggen i ett runt eller mångkantigt rum. Besökaren förväntas uppleva utställningen från mitten av rummet – gärna i olika våningsplan. Ett cyklorama är ett format som kan användas för olika innehåll och berättelser, men en viss historiskt betydelsefull händelse är vanligt förekommande. Cykloramor kallas ibland för rundmålningar eller för 360 graders panoramor. Bildteatrar förekommer också som begrepp och även andra mer udda ord som kanske är lika bra att inte nämna här.

Panorama de la Bataille de Waterloo från 1912, vid platsen för slaget vid Waterloo där Napoleons franska armé besegrades 1815. Byggnad ritad av Franz van Ophem och cyklorama-målning av Louis Dumoulin. En av mycket få bevarade klassiska cykloramor. Foto: (CC BY)

Pergamonmuseum. Das Panorama

Det nya och tillfälliga Pergamonmuseet heter ”Pergamonmuseum. Das Panorama” och finns placerat på andra sidan floden snett emot Bode museum. Det tyska namnet tror jag är så farligt nära vad det kan heta på svenska så jag hoppar över att föreslå en översättning till er här. Hör av er om ni saknar ett svenskt namn så ska jag försöka hjälpa till med det. Museet invigdes 2018 och bygger på konstnären Yadegar Asisis koncept och verk och arkitektur av arkitektfirman Spreeformat. De har även samarbetat tidigare med varandra i Lutherstadt Wittenberg med utställningen ”Luther 1517” – också det ett 360 graders panorama.

Pergamonmuseum. Das Panorama till vänster, Museumsinsel till höger.
Pergamonmuseum. Das Panorama till vänster, Museumsinsel till höger. Foto: (CC BY)

Pergamonaltaret

Pergamonaltaret. Jag tittar som vanligt lite i smyg på vad besökarna gör för något. Det är ovanligt många ensamma besökare, några par i olika åldrar och någon familj som jag tolkar som turister. Kanske från Luleå. Eller Marseille. Hur som. Det är inte viktigt var familjen kommer ifrån. Det intressanta är att de inte talar med varandra och oavsett ålder gör samma sak. Nämligen står blickstilla i full beundran. Eller rör sig mellan olika siktlinjer och våningsplan i tornet. Alla andra gör samma sak. De verkligen som man säger ”äter upp” utställningen med sina blickar. Några sitter på en fällpall som man får låna med sig från entrérummet. Det finns audio-guider att låna och pedagoger som stryker runt här och var.

Engagerad museipersonal

Jag börjar prata med en av personerna i receptionen. Låtsas be om vägen till närmaste spårvagnshållplats, trots att jag mycket väl vet var den ligger. Men det är en bra öppning tänker jag. Och det stämmer. Damen i fråga berättar gärna om museet och en nyfiken kollega kommer efter en stund med i samtalet. De berättar att de är stolta över museet och så glada att jobba i just detta museum eftersom så många besökare är imponerade och vill veta mer detaljer. I de andra museerna över floden frågar bara besökarna helt utmattade efter var toaletterna ligger. Eller var närmaste utgång eller café är. Eller klagar på att det finns för få sittplatser. Jag tror de överdriver men nickar förstående.

Personalen är upprörd över att museet inte är planerat att vara permanent, nu när det ju står där det gör och är så bra och populärt. De blir än mer upphetsade när jag berättar vad jag själv sysslar med och ber med skönt höttande fingrar att göra vad jag kan för att museet inte ska läggas ned. Nu har ju de kära och kloka museiarbetarna inte full insyn i den utomordentligt lilla påverkan jag har på Berlins centrala museiorganisation Staatliche Museen zu Berlin. Kanske kan denna text leda till lite mer uppmärksamhet dock. Jag har i lönndom en tid närt tanken att det kanske inte är helt dumt att vissa museer faktiskt inte finns för alltid, utan kan skapa utrymme för annat och nytt. Det säger jag nu såklart inte heller och vågar dessutom ytterst tveksamt skriva det. Vem är jag att döma vilka som ska överleva eller inte, vilket ju rimligen blir följdfrågan. Nåväl, personalen berättar också att utställningen ”Pergamonmuseum. Das Panorama” är den mest besökta i Berlin någonsin. ”Wow, impressive and not at all strange”, säger jag. Fast jag tänker att det låter ju inte riktigt klokt, väl medveten om alla olika kioskvältare som regelbundet visas på öns museer. Väl hemma tar jag dock reda på att det faktiskt stämmer!

Utställningsmediets historia

Utställningsmediets historia är inte en linjär historia, utan flera mer eller mindre sammanbundna historier som ständigt dyker upp igen i mer eller mindre stora cirklar. Allt kommer tillbaka, låt vara i andra färger än förväntat. Utställningsmediet har inte samma utförliga historieskrivning som andra medier har. En anledning till det är att utställningsmediet alltid hämtat inspiration och kunskap från andra medier i så stor grad att mycket av utställningsmediets historia finns nedskrivet och uppfattat som delar av andra mediers historier. Vad det gäller cykloramat finns mycket av det formatet inskrivet i teaterhistorien och filmhistorien. På liknande vis finns andra utställningsformat inskrivna i andra historieskrivningar. Jag väntar med nyfikenhet på den bok (eller kanske film, eller varför inte utställning) som lyckas formulera en mer omfattande historieskrivning av utställningsmediet.

Cykloramats historia

Den franske uppfinnaren Émile Reynaud patenterade 1877 sitt praxinoskop (en tvilling till cykloramat, kanske rent av en vidareutveckling) – en slags upphottad version av zoetropen där en roterande cylinder möjliggjorde att rörliga filmsekvenser kunde beskådas. 1888 öppnade han slutligen sin institution Théatre optique (optisk teater) där filmer projicerades på en duk med en laterna magica. Det måste varit smått magiskt. Reynauds handmålade verk på glasrutor som med hjälp av rörliga remmar drogs framför projektorljuset (som han själv kallade för sina ”upplysta pantomimer” – pantomimes lumineuses) är bland världens allra första animerade filmer. Knäckt av bröderna Lumieres föregångare till biografen och spelfilmen – kallad kinematografen från 1895 – slängde Reynauds slutligen sina handmålade filmer i Seine. Sina egna proto-biografer slog han för säkerhets skull sönder. Och så försvann också den handgripliga möjligheten för utställningsmediet att fånga upp den optiska teatern i sin historia, även om många museer världen över har enklare varianter av praxinoskop i sina samlingar.

Reynaud med sin optiska teater: ”Théatre optique”. Foto: (PDM)

Cykloramat var under lång tid ett populärt medium eller utställningsformat. I Sverige och på många andra platser i världen. När filmen och framför allt biografen slog igenom ordentligt fick många cykloramor det svårt och de allra flesta slog igen. Mediet föll i glömska, men inte helt och som tur är slogs inte alla byggnader sönder. Turismens framväxt under 1900-talet gjorde det heller inte lättare direkt för cykloramat. Närbesläktade medier som dioramat klarade sig betydligt bättre, inte minst beroende på sitt mitt mindre format och att dioramor kan innehålla originalföremål på ett mer självklart sätt än cykloramor.

Världens första cyklorama öppnade troligen 1787 i Edinburgh.

Under 1800-talet och framför allt under de sista decennierna var mediet vida spritt och populärt. Många städer hade ett eller flera permanenta cyklorama-byggnader där besökare kunde uppleva historiska händelser, resa till Egypten eller Paris och mycket annat. Ibland med specialeffekter som snurrande golv eller vägg. Vissa byggnader fungerade ungefär som dagens museer och hyrde in specialproducerade dukar gjorda för turné, ungefär som dagens vandringsutställningar. Scenografin från teatern och operan är kanske den främsta inspirationskällan och flera cyklorama-konstärer rör sig också mellan medierna under 1800-talet.

I Sverige var Desprez en viktig föregångare. Hans teaterscenografier och inte minst hans illusionistiska teaterdekorer från slutet på 1700-talet banade väg för cykloramats kommande popularitet i Stockholm under 1800-talet.

Scen från ”Fale Bure”, akt IV. Skådespel av J G de la Gardie 1795. Målning från 1795 av Louis Jean Desprez. Foto: (PDM)

I London under samma tid skapar en annan scenograf vad som kommer att bli ett stilbildande exempel på blandningen mellan måleri och teater med inslag av visualiseringsteknik: Eidophusikon (grekiska för naturenlig bild), av den franske konstnären Philip James de Loutherbourg i samarbete med den brittiske skådisen David Garrick. Deras optiska teater, med plats för 130 personer i publiken, förenade tittskåpets perspektiv med den mekaniska figurteaterns berättarteknik via skuggspel och med realistiskt måleri med rötter till kanske framför allt Andrea Mantegna med sina illusoriska banbrytande perspektiv som skapade olika djupverkan i bilder. Allt, såklart, även dramatiserat med sång och musik. Under 2000-talet har flera rekonstruktioner av den klassiska Eidophusikon sett dagens ljus, bland annat i Monaco, Tyskland och USA.

Målsättningen för många cyklorama-konstnärer var att sudda ut skillnaden mellan illusion och verklighet. Att komma så när man kan.

Garrick och Loutherbourgs Eidophusikon, där publiken tittar på en scen från Miltons ”Paradise Lost”, kallad ”Satan Arraying his Troops on the Banks of Fiery Lake”. Foto: (PDM)

Våldsamheter

Många beställningar och utställningar hyllar nationers framsteg och vinster, som sagt ofta militära sådana. Än idag kan man i Moskva besöka Franz Roubauds cyklorama som hyllar slaget vid Borodino där den ryska armén vinner över Napoleons franska styrkor 1812. Eller varför inte Gettysburg Cyclorama i USA. I Belgien är Louis Dumoulins cyklorama över slaget vid Waterloo 1815 ett statligt byggnadsminne sedan 1988. I Sverige är cyklorama-byggnaderna sedan längre rivna. Bland annat den byggnad som Allmänna Rundmålningsaktiebolaget i slutet på 1800-talet byggde på Djurgården i Stockholm och som visade utställningar över Pompeijis förstörelse, den revolutionära Pariser-kommunens sista dagar sett från rasande strider på Buttes Chaumont med mera.

Paul Philippoteaux i färd med att måla Gettysburg Cyclorama, omkring 1883. Foto: (PDM)

Cykloramats framtid

I viss mån kan man argumentera för att mediet utvecklades via det intressanta men ack så kortvariga mediet cinéorama – som inte överlevde mer än tre dagar, men å andra sidan på inte vilken plats eller sammanhang som helst – nämligen på världsutställningen i Paris år 1900.

Cinéoramat kombinerade cykloramat med filmteknologi för att simulera en resa över Paris i en varmluftballong. Foto: (PDM)

Det går möjligen att argumentera att cykloramat överlevt via mediet Circle-Vision 360 grader, som introducerades på Disneyland 1955 och fortfarande används på de olika nöjesparkerna världen över. Bland annat på Paris eget Disneyland. Men mer sant är nog att argumentera för att formatet överlevt via filmprojektionssystemet IMAX och särskilt när filmerna (som är filmade med fisköga-objektiv) skjuts på kupolformade skärmar kallade IMAX Dome. Cosmona var först ut i Sverige och idag finns varianter här och var i landet

Åter till Pergamon-cykloramat, via Bergama

Just detta Pergamon-cyklorama är en mäktig upplevelse måste man ändå säga. Bäst är utställningen från toppen av den ställning som placerats i mitten av rummet. Det finns en trappa och en hiss, fem våningar och högst upp finns ett soldäcksliknande plan. Jag tittar ut över hur staden Pergamon en soldränkt dag år 129 efter vår tideräkning kunde sett ut. Dramatisk ljussättning som pendlar mellan olika färger och styrkor, ett svagt miljöljud dyker upp. Det är högt upp, cirka 30 meter.

Pergamonmuseum. Das. Panorama. Foto: (CC BY)

Idag är platsen Pergamon inte mycket att twittra hem om. Och det som är intressant finns just att hitta i Berlin. Pergamon är idag mest ett stycke öde fornlämning, 8 mil från den turkiska storstaden Izmir.

Staden Bergama är en mindre stad med runt 60 000 medborgare, belägen nedanför den platå 300 meter upp som fornlämningen finns på. Platåns branta slutningar gjorde platsen försvarsmässigt perfekt under antiken. Idag kan man ta en linbana upp från Bergama till den antika fornlämningen.

Under antiken var Pergamon en grekisk stad och efter Alexander den stores död blev Pergamon en självständig stat som så småningom växte till ett kungarike. År 133 före vår tideräkning blev Pergamon en del av Romarriket. Utställningen handlar om den tiden. Kejsar Hadrianus styr från Rom sitt enorma välde. Kejsaren vistas en tid i Pergamon och i utställningens detaljrika målning visas kejsaren bredvid stadens myllrande vardagsliv.

Yadagar Asisi har även samarbetat under lång tid med Pergamonmuseets curatorer och historiker för att skapa en trovärdig målning in i minsta detalj.

Ruinerna från den antika amfiteatern en gång tillhörande Pergamon, ovanför den turkiska staden Bergama. Foto: (CC BY)

Pergamonaltaret igen

Själva målningen har tidigare i en mindre detaljerad och inte lika händelserik version visats på Pergamonmuseet. Till denna nya version har Asisi lagt till ett 40-tal olika scener med en eller flera gestalter inblandade. Scenerna har målats med hjälp av skådespelare och rekvisita för att få en realistisk karaktär. Asisi själv finns med i en cameo-roll som grönsakshandlare på en torgscen. Rätt lämplig placering ändå med tanke på att utställningsmediet inte så lite hämtar energi och näring från just det klassiska antika torget och medeltida handelsplatser där människor från olika samhällsklasser blandas med konstnärliga uttrycksmedel, debatt, kommers och maktanspråk.

Pergamonmuseum. Das. Panorama. Den antika amfiteatern år 129 efter vår tideräkning, målning av Yadegar Asisi. Foto: (CC BY)

Intressant nog tycker jag särskilt mycket om att titta på Asisis tolkning av Pergamonaltaret. Djur som får och getter offras, präster står i klungor och besökare är på väg åt olika håll. Altaret är rejält stort i förhållande till övrig bebyggelse. Offeraltarets underbyggnad var under antiken smyckad med en 2,5 meter hög relief föreställande gudarnas strid med urtidens bestar och vidunder, en fris som endast delvis har hittas. Hela gänget är med: Athena, Gaia och allt vad de heter. Zeus är dramats huvudperson.

Pergamonmuseum. Das Panorama. Pergamonaltaret, målning av Yadegar Asisi. Foto: (CC BY)

Immersiva medier

Utställningar är ett konstnärligt medium och med hjälp av just konstnärliga uttryck har denna utställning skapat en närhet till Pergamon och hur livet en specifik dag för 2 000 år sedan kunde sett ut.

Intresset för immersivitet och immersiva medier är nu mycket högt. Det vet vi alla. Många vill hoppa på tåget och ta fram sin egen VR-upplevelse eller AR-station. En del blir bra, det mesta blir det inte. Det är svårt med tekniken och dyrt att beställa eller producera något man inte sysslat med förr. Ur ett publikt perspektiv är det dessutom utomordentligt svårt att konkurrera med upplevelseindustrin. Intresset för immersivitet handlar dock mycket litet om teknik som sådan. Nej, det handlar om intresset att erbjuda starka upplevelser, bra lärostunder och framför allt nya och annorlunda, gärna också kreativa, miljöer och aktiviteter. Immersiva medier kan låta besökaren komma nära, resa tillbaka i tiden och ut i universum, nå djuphavet och träffa människor eller djur som inte längre finns i sinnevärlden. Det är möjligt att de immersiva medierna, särskilt när 5G-nätet blir en verklighet och konstlivet nu på allvar börjar använda tekniken som konstnärliga verktyg, verkligen letar sig in i kulturarvsinstitutionerna och tar det ”språng” en del förutspått och hoppas på. Vad som dock redan är ett faktum är att det stora fokuset på immersiva elektroniska och datorgenererade teknologier lett till ett nyvaknat intresse för historiska analoga varianter på immersiva medier, många med rötter i 1800-talet eller till och med till upplysningstidens 1700-tal. Det är kanske inte märkligt egentligen. Utställningsmediet har alltid närt drömmen om den perfekta överföringen. Att komma så nära man kan gå. Vilket är önskvärt universellt, då utställningar i mångt och mycket är konstruerade verkligheter.

Oliver Gau har skrivit så klokt (här i svensk översättning) om intresset för immersivitet. ”…idén att placera en betraktare i ett hermetiskt avgränsat illusoriskt rum dök inte upp i och med den tekniska uppfinningen av datoriserade virtuella verkligheter. Tvärtom, så utgör VR en del av kärnan i människors förhållande till bilder”.

Varför come-back?

Så när vi idag upplever en revolution (nåja…) inom utställningsmediets fokusering på immersivitet i olika elektroniska skepnader och via olika mer eller mindre väldesignade apparater är det helt enkelt tidigare cirklar som slutits med rötter i teater, måleri och masskultur. Och yes, en av dessa cirklar är helt enkelt cykloramat.

Vad är det då som fascinerar med cykloramor? Som jag tidigare nämnt är vår tids stora fascination för immersiva upplevelser en viktig orsak till intresset i sig. Som medium tror jag det speciella är att ett bra cyklorama erbjuder en mängd scener att fördjupa sig i som samtidigt är visuellt närvarande – åtminstone i ögonvrån. Det skapar en slags känsla av att se bakom hörn, man vet vagt vad de olika berättelserna handlar om in innan de kommit i sekvens eller setts. Det finns i regel ingen början eller slut i ett cyklorama, de är öppna dramer att försänka sig i. Man kan stanna en kort eller lång stund – valet är ens eget baserat på en naturlig överblick. Men allra främst tror jag cykloramor erbjuder ett alternativ till många kulturhistoriska museer. Ett cyklorama har bundit ihop alla fragment, ”fakta-snuttar” och detaljer som museet i regel erbjuder till en helhet, till en story helt enkelt. Och en bra story vill alla ha, oavsett om man kommer från Marseille eller Luleå.