Detaljer från utställningen Hope to Nope: Graphics and Politics 2008-18.Foto: (CC BY)

Design är alltid politiskt

Strax söder om Holland Park i västra centrala London ligger Design Museum, ett av museilondons riktiga pärlor. Det är genomtänkt, estetiskt och rogivande. Luftigt. Design hyllas här på många sätt. Design som innovation, tillverkning, forskning, undersökning, stadsplanering och vardagsföremål.

Själva huset och arkitekturen är en historia i sig. Huset, ritat av den internationella arkitektfirman RMJM, byggdes för Commonwealth Institute som också huserade här från 1960-talet till 2010-talet. Husets förändring till museum är ett mästerligt utfört projekt av OMA vad det gäller exteriören och John Pawson vad gäller rumsplanering och inredning. Det är långt ifrån första gången som utställningsmiljöer visar sig fungera ovanligt bra när de samspelar med äldre arkitektur med helt annan funktion. Även i Sverige finns det många strålande exempel på utställningsmiljöer i inte minst gamla industribyggnader. Några personliga favoriter är konsthallen i Ronneby, Röda Sten i Göteborg och Avesta Art.

Commonwealth Institutes arkitekturförändring har dock inte varit utan kritik. Twentieth Century Society menar att Design Museum hör hemma i ”hall of shame”. Hyllningskörerna och köerna har dock märkts mest och i år 2018 fick även museet priset som European Museum of the Year.

London Design Museum Foto: Mathias Strömer (CC BY)

Ambitionen: bli världsledande

Museets nya hem stod klart i slutet av 2016 och har i jämförelse med de tidigare lokalerna nu mer än tre gånger större utrymme. Museet förfogar över cirka 10 000 kvadratmeter.
Förutom basutställningsmiljö och flera olika rum för tillfälliga utställningar finns ett pop-upp-galleri sponsrat av ett filantropiskt par, ateljéer för gästande formgivare, bibliotek, auditorium, Swarowski Foundation Centre for Learning, restaurang med vy över Holland Park, medlemsrum, kafé och två museibutiker. 600 000 besökare förutspås komma nästa år. Ambitionen är att bli ”det världsledande museet för arkitektur och design”.

Museet har flera våningsplan. Överst huserar museets basutställning. Föredömligt välkomponerad och i jämförelse liten. Det är en, naturligtvis, i vissa stycken mycket brittisk historia. Här visas föremål och det berättas om hjärnorna bakom föremålen. Ibland personer, ofta företag. En rejäl hyllning till Apple och Steve Jobs. Mode, produktdesign, arkitektur, såklart grafisk design, en del konst och konsthantverk. En del digital design. Inte mycket business design. Utställningen heter Designer, Maker, User och har genomgående en klassisk designhistorisk analys utifrån just dessa tre olika perspektiv.

Detaljer från utställningen Hope to Nope: Graphics and Politics 2008-18. Foto: Mathias Strömer (CC BY)

Samtidsrelevans med hastigt avslut

Hur sevärt och välgjort nu museet som arkitektur och med sina fasta erbjudande än är står det riktigt bra att i finna i museets källarvåning. Den tillfälliga utställningen Hope to Nope: Graphics and Politics 2008-18. Bäst i år och den utställning som mer än någon annan tror jag kommer gå till historien från 2018. Först och främst för dess samtidsrelevans och gestaltning men även för dess hastiga avslutning. Utställningens curator är museets egen Margaret Cubbage tillsammans med David Shaw och Lucienne Roberts från GraphisDesign&. Applåder till dem alla.

Gestaltningen är strålande och gjord av arkitektbyrån Dyvik Kahlen Architects. Den londonbaserade arkitektbyrån har på kort tid etablerat sig inom utställningsvärlden och i år kan en bland annat se deras Teeth, en lekfull och färgsprakande utställning om tandläkeriets historia på Wellcome Collection. Gestaltningen av Hope to Nope är kongenial givet utställningens innehåll med politisk samtida design med nedslag över större delen av världen. Gatstenar, metallband och galler används som montrar och skärmar. Betongväggar och pelare används för att presentera affischer och projektioner. Gestaltningen symboliserar gatan, aktioner och Do It Yourself-design. En vägg är fylld med tidskriftsomslag som kritiserar och driver med Donald Trump. En annan vägg är fylld med syriska protestaffischer mot inbördeskriget. Besökaren möter allt från anti-kärnkraftrörelser i Japan till Obamas presidentkampanj via anti-USA frimärken från Nordkorea. Det är roligt och rörande, även berörande att se att förändring, riktig förändring, är möjlig med små kreativa medel.

Mot slutet av utställningsperioden hyr museet ut en av sina salar till ett brittiskt vapenföretag, vilket milt uttryckt får flera av de medverkande konstnärerna och formgivarna att gå i taket. En politisk utställning om och med representanter för civil olydnad, pacifism och jämställdhet under samma tak som vapenexport fungerar helt enkelt inte. Många konstnärer drar tillbaka sina lån och utställningen tvingas till slut stänga. Ett snopet slut för en fenomenal utställning som om inte annat visar vilken viktig politisk roll design många gånger spelar i dag. Även i utställningar och på museer

Relaterad information