Förvandlingskonst

Digitaliseringen medför nya medier och nya budskap. När jag söker på internet om förmedling möter jag både nya och gamla begrepp och visar det sig, ofta nygamla. Följande text utgår från begreppet transmedia. Digitaliseringen handlar om ett omvälvande paradigmskifte. Hur det sett ut tidigare när nya medier uppstått kan möjligen ge en bakgrund till hur det påverkar museerna och utställandet idag.

 

Mediet är budskapet

Att googla på transmedia, ger informationen att det förknippas med berättande på internet och storytelling. En sökning på transmedium på Wikipedia ger denna något mer analoga beskrivning. Den är så bra att jag kopierar hela citatet:

”Exempelvis innehåller mediet television två andra medier – rörlig bild och ljud. Om ett TV-program (t.ex. Bingolotto) tillåter att man kan e-posta eller ringa in och rösta, framföra åsikter eller ställa frågor som tas upp i programmet, så tillkommer en interaktivitet, en form av dialog, genom det extra mediet telefoni, internet eller skrift (bingolotto-kupongen). Kommunikationen har blivit ett transmedium. Följer deltagarna sedan dagspressen och ytterligare sändningar av programmen så består transmediet även under en längre tid. Definitionsmässigt så är även en diskussion om programmet eller föremålet för kommunikationen, till exempel på en fikarast eller med vänner, en del av makroseminariet, transmediet.”

Tydligt är dock att fenomenet anses i högsta grad aktuellt och samtida, digitalt. Trots detta vaknar hos mig kopplingar till Marshall McLuhan och 1960-talet. Marshall var en kanadensisk professor i engelsk litteratur, litteraturkritiker och kommunikationsteoretiker. Han är en viktig källa inom medie- och kommunikationsvetenskap och ofta citerad. Det var han som myntade begreppet mediet är budskapet. Detta var när teven blev allmänt spridd i västvärlden. Innebörden var att ett medium påverkar det samhälle där det används, inte bara genom innehållet som mediet levererar, utan även genom de egenskaper själva mediet har. Intressant i sammanhanget är hur tevemediet och synen på och användandet av detsamma förändrats över tid. Sextiotalets enkanalsmedium hade ett helt annat inflytande på samhället än vad dagens enorma utbud och tittande på valfria tider har utvecklats till.

Nu undrar ni vad detta har med utställningar att göra. Jag kommer dit, men först en liten utvikning om böckernas bok och annan litteratur.

 

I begynnelsen var ordet …                   

Ordet går från tal till text i Johannesevangeliet första kapitlet, första versen eller Joh 1:1, som de initierade säger. Jesus i sin tur som transfiguration från ord till kött och från människa till gud. Vid slutet av sitt relativt korta och abrupt avslutade liv medverkade han dessutom till spridandet av begreppet transsubstantiation, vid instiftandet av nattvarden: vin till blod och bröd till kropp. Detta upprepas varje nattvardsgudstjänst som en performance ända in i våra dagar.

Redan innan Bibeln fanns texter om förvandlingar, i alla fall innan Nya testamentet kom på pränt. Ovidius Metamorfoser gavs ut första gången år 8. Metamorfoser är en samling sagor från den grekisk-romerska mytologin. Det handlar om naturens, människornas och gudarnas ständiga växlande gestalttagande och boken har överlevt ända in i våra dagar. Ett exempel är myten om Ikaros, som flög för nära solen och störtade i Egeiska havet.

 

…sen kom filmen

Iscensatta berättelser och beskrivande texter och bilder puttrar på under århundradena från antiken fram till våra moderna tider. Årtusendenas gång markeras med de äldsta nordiska exemplen och milleniet därefter föds ett nytt medium och text blir till rörlig bild. Ett tidigt svenskt exempel är Victor Sjöströms filmatisering av Selma Lagerlöfs bok Körkarlen. Annars är kanske västvärldens och nittonhundratalets största klassiker som filmatiserad bok Borta med vinden av Margaret Mitchell, där både ljud och färg lagts till de rörliga bilderna. För mig är det däremot en annan amerikansk film som fick mig att fundera lite mer på detta med filmade böcker. Kanske för att jag i detta fall såg filmen först.

I början av åttiotalet vaknade mitt cineastiska intresse med filmstudions visningar i de la Gardieskolans aula. Där visades Federico Fellinis Amarcord, Tysklands bleka moder av Helma Sanders-Brahms och filmatiseringen av Birgitta Trotsigs bok Sjukdomen, men med titeln Kejsaren minns jag. Filmen som väckte mig var av en helt annan genre. Garp och hans värld av John Irving, med regi av George Roy Hill. Jag hade inte hört talas om varken författare, bok eller film när jag följde med Patrik och Magnus på bio under Stockholmsbesöket på sportlovet 1983. Jag förundrades mycket av det jag fick se. Naturligtvis läste jag sedan boken. För att inte trötta er med mina omdömen har jag letat fram några talande recensioner:

”I allt en nöjsam, hantverksskicklig och ekonomiskt utförd resumé av en stor roman, sämre filmer finns också.”
Björn Samuelsson i Aftonbladet

 

”Det är en imponerande undergångsfilosofi som i filmversionen verkar illustrerad klassiker. En bildsatt serietidning.”

Mia Tottmar i Stockholmstidningen

 

”Garp och hans värld är kort sagt en film som står och faller med sin litterära förlaga och de som inte läst boken kommer säkert att få lust att göra det efter att ha sett filmen.”

Hans Schiller i Svenska dagbladet

 

För att återknyta till McLuhan, teve och sextiotal innan vi går vidare: teve-serien High Chaparral gav Big Bengt Erlandsson idén till att presentera sitt intresse för vilda västern, i form av en småländsk temapark med hjälp av seriens popularitet. En koppling så god som någon till hur Walt Disney byggde upp sina nöjesparker, där nordamerikans historia var en viktig ingrediens.

 

Omgestaltningar i utställningssammanhang …

Ett av de första exemplen på omgestaltning i utställningssammanhang där mediet var det centrala jag kom i kontakt med var utställningen Flyga över vatten av Peter Greenaway, filmregissör, författare och konstnär. Här handlade det just om myten om Ikaros, överförd till utställning via filmscenografi. Året var 2000 och Malmö konsthall var platsen för en av iscensättningarna och historierna kring förarbetet som florerade i Malmös konstkretsar är i sig på gränsen till myter. Nakna utställningsvakter, människolik och offentliga dissektioner var några av missförstånden kring vad Peter önskade sig. Resultatet innehöll dock levande nakna människor i montrar och en ruttnande svan. Det var annars mycket ägg, fjädrar, rostfritt stål och kakel, böcker, konstruktionsritningar och fotografier av andra iscensättningar av flykt, drunkning och död. Jag minns det som mycket suggestivt och just filmiskt, det vill säga en tydlig verklighetsflykt genom ett för Peter nytt medium. Ytterligare en utställning av Peter: Sex & the Sea, har visats i Sverige, på Sjöhistoriska museet i Stockholm 2015.

Även Nya testamentet har presenterats i utställningsform. Fotoutställningen Ecce homo av Elisabeth Ohlson Wallin med bilder ur Jesu liv, är ett svenskt exempel från 1998. Gensvaret var massivt och delade människor i två motsatta läger. Mycket positiva eller mycket negativa. Att utställningen blåste liv i den kristna debatten är ett faktum, ett annat att Vatikanen ställde in ett påvebesök i Sverige på grund av uppståndelsen kring utställningen.

 

… och exempel på transmedia

Oskuldens museum av Orhan Pamuk är en bok och ett museum, ett transmedium inom utställningsområdet, helt enkelt. Jag har inte besökt museet. Jag har romanen, men har inte läst den, den och en bilderbok om museet som jag förstrött bläddrat i: the Innocence of Objects. Bilderna visar en mycket traditionell museiinredning och exponering av föremålen. De är ju dessutom fiktiva i all sin fysiska uppenbarelse. Varför skriver jag då om Orhans verk?

Nyhetens behag? Kanske från början, men mer och mer är det metaberättelsen om innehållet i fenomenet och forskningen om det samma som fångar mig. Att göra fiktion av verkligheten och sen verklighet av fiktionen. Orhans första idé var att först göra ett museum och sen skriva en bok i form av en katalog. Samlandet var redan påbörjat. Slutresultatet blev det omvända. Först berättelsen 2008, sedan byggnaden 2012. Det sammanhållande i hela projektet är minnen. Författarens minnen, romanens berättarjags minnen, läsarnas och museibesökarnas minnen. Minnen av Istanbul, av boken, av decenniet 1975-85 och av andra museer. Det har forskats på detta, bland annat inom museologi. Det var så jag kom i kontakt med projektet eller möjligen bättre uttryckt: transmediet Oskuldens museum. Det slutar inte där. Orhan skrev också en avsiktsförklaring för Oskuldens museum: Ett ödmjukt manifest för museer. Elva punkter om framtidens museer, men mest handlar det om en strategi mot hur makten använt museer för att manifestera nationella minnen. Oskuldens museum är en form av passivt motstånd och i sitt manifest uppmanar han alla människor att se sina hem med dess föremål som värdefulla samlingar kring en livsberättelse.

 

Transformation eller förändring?

Oskuldens museum är i första hand analogt, även om man kan googla fram information digitalt. Idag har varje museum med självaktning en hemsida på webben där utställningarna presenteras. Aktuella, så väl som kommande och daterade. De så kallat digitala utställningar jag hittills sett är också olika varianter på text och bild på skärm, som inte har mycket gemensamt med det tredimensionella medium en utställning tidigare varit. VR-teknik kanske kan komma i närheten, men är ännu svårt att uppleva flera personer tillsammans. Något som är en av den fysiska utställningens styrkor. Interaktivitet och delaktighet kan skapas med hjälp av skärmar och konsoler, 3D-teknik och hologram kan förstärka berättandet, men hur påverkar det egentligen rumsupplevelsen? Just nu publiceras en mångfald av uppfinningsrika filmer  på internet som presenterar museers utställningar i tider av nedstängning. Här föds med säkerhet nya sätt att ställa ut digitalt och vad budskapet internet, för att tala med McLuhan, kommer att föra med sig är ännu öppet menar jag.

Under mitt googlande hittade jag även detta citat, som får bli slutord för denna Utställningsblick< .

”Många gånger blandas förändring ihop med transformation. Men det är relativt få förändringar som är transformationer. Alla transformationer är förändring, men all förändring är inte en transformation.”         

Fredrik Nillenstedt, drive management