Museet som butik

Jag är på väg till samtidskonstmuseet i Sofia. Här, precis i början av parken Yuzhen och i skuggan av det omöjligt stora hotellet Hilton, är det rätt lugna kvarter. Hundrastande pensionärer, en dagisklass på utflykt och småbarnfamiljers vardagsbestyr. I vanliga fall.

Så inte denna dag. Överallt står bilar fulparkerade och folk skyndar sig in i ett stort hus där jag via en skylt på fasaden kan urskilja att det måste vara ett museum. På trappan står klungor av rökare. Tanter och farbröder skyndar in och ut. Kralliga killar i tracksuit kånkar lårar och fällbord till och från skåpbilar. Jag går in så såklart. Samtidskonstmuseet kan jag alltid ta senare.

Julbazaar på Национален музей „Земята и хората”. Foto: (CC BY)

Rökkvarts

Det första som möter en, när man väl vadat genom entrérummets försäljningsbås och flyerutdelare och gjort så gott man kan för att undvika alla introduktionsskyltar är, håll i er nu, en rejält stor sten. Ungefär som Gustav Vasa-statyn som möter en på Nordiska museet. Det är väl lika bra att börja med något ordentligt tänker jag. Så att man vet var man kommit någonstans. Stenen är 545 kg tung i något som heter ”rökkvarts”, står det på en liten skylt. I kristallhealingkretsar är rökkvarts känd för att kunna lösa upp konflikter och kommunikationsproblem. Den kan även lösa stressproblem och stärka hjärtat och fortplantningsorgan. En alldeles lysande start på museet med andra ord. Ja, kanske rent av alla museer borde ha en rejäl bumling rökvarts. Stenen får man dessutom ta på. Det lite märkliga är dock att på stenens strama podium finns det vattenflaskor, väskor och en massa annat bråte. Det är lite krångligt att ta sig fram till stenen på grund av rangliga bord och försäljare som är i vägen. Det är nämligen marknadsdagar för stenar på museet. Jajamen, hela museet är fullproppat med ädelstenar och kristaller i alla upptänkliga prisklasser, och mitt bland montrar, skåp och podier finns det stenar som inte alls är till salu utan till för att beundra och studera som museiföremål. Jag tycker att det är förbryllande och fascinerande. Blir lite smått provocerad fånigt nog dessutom. Och så blir jag provocerad av att jag blir provocerad. Det är därför jag skriver denna text. 

En rejäl bit rökkvarts. Foto: (CC BY)

Jättekristaller

Jag har hamnat i ett av världens mest förstklassiga mineralogiska museer. Det heter Национален музей „Земята и хората”, på engelska The Earth and Man National Museum och på svenska kanske Nationalmuseet för jorden och människan. Eller något sådant. Museet öppnade i mitten av 1987 och finns i en stor gammal industrilokal från slutet av 1800-talet. Det är luftigt och fint. Två våningar. Mängder med skåp och montrar och lite textpaneler här och var. Ett rum för skolgruppsövningar, för dagen nedsläckt och tomt. Underbart kitschiga målningar som föreställer människans möte med naturen, inte helt olika altartavlor. Vilket inte är så konstigt då konstnären i fråga gjort en del i kyrkorum. Övervåningen är även den nedsläckt och folktom. Allt sker på den nedre våningen just idag. Här ska det finnas minst 40 % av alla mineraler som vi känner till. Alltså representerade. Det går ju inte att kontrollera, men vi får tro på museet. Runt 20 000 saker har museet, allt visas inte. Museet är curaterat efter teman som ”bulgariska mineraler”, ”ädelstenar”, ”stora mineraler” och ”industriell användning av mineraler”. Det är lite intressant och spännande. Många stenar är fina att titta på, särskilt de med konstiga former. Allra finast är de ovanliga jättekristallerna som har hittats längs floden Rio Doce en bit norr om Rio de Janeiro. De ingick en gång i tiden i en sammanhållen samling hos den bulgariske geologen och äventyraren Ilya Delev. Runt 200 miljoner år gamla ligger de gnistrande märkvärdigheterna nu på träpodier här och var i museet.

På museets övervåning är det inte direkt någon trängsel. Foto: (CC BY)

De jag försöker prata med talar inte jättebra engelska och min bulgariska är vad den är. Får ändå till ett samtal med en besökare som tagit bilen från Pleven i norra Bulgarien på morgonen. Han är supertaggad och här för att köpa mineraler som han tänkt sälja vidare. Han berättar att fantaster från hela Balkan är här, och att det även brukar komma folk från forna Sovjetrepubliker och Turkiet. Det mesta handlar om kommers, men många åker också för att titta på sakerna och ta del i olika tävlingar. Det där tycker jag är intressant. Jag går upp på den mörka övervåningen och kollar på vad besökarna gör. De kollar verkligen intensivt på marknadsstånden. Men inte på museistenarna. De kanske redan besökt museet och tröttnat på stenarna, vad vet jag.

Stenar

Vad är då stenar för någonting? Egentligen. Det kan man ju undra. Och varför ska man ha stenar på museer, stenarna ligger väl tryggt och fint där de så att säga finns ute i naturen. Att plocka in stenar som har en berättelse i museer eller stenar som är bearbetade till ett redskap är väl en sak, men stenar som ”bara” är stenar. Ädla eller ej, stora eller små, gnistrande eller fula.

Mycket, för att inte säga det allra mesta, av det som finns på museer är på ett eller annat sätt skapat av människan. Men det finns såklart även gott om museer som har saker från naturen. Från djurlivet, växter och naturfenomen. Men så finns det även mineraler, från vad som ibland beskrivs som ”mineralriket”, vid sidan av djurriket och växtriket. Det är ett rätt skönt ord ändå: ”mineralriket”. Det för tankarna till skolaffischer, eller kanske Sagan om Ringen. Alven Alexandrit från det södra mineralriket. Det finns det ju ingen figur som heter, men du förstår hur jag tänker.

Stenmuseer

Kommer att tänka på Eric Dorfman, som gärna har saker att säga om att just ställa ut natur. En av mina få internationella kanaler i ämnet. Dorfman är dagligdags chef på det gargantuanska Carnegie Museum of Natural History i Pittsburgh och på andra tider (föreställer jag mig i alla fall) knackande på tangentbordet med blogginlägg, twitter och böcker som målbilder.   

Carnegie Museum of Natural History grundades 1896 av den Pittsburgh-baserade stålmagnaten Andrew Carnegie. En gång i tiden USA’s rikaste person grundade han alla möjliga kulturverksamheter. Naturhistoriska museet är ett av dem. Där finns typ det mesta som är värt att spara på. Och det som inte finns här kan man troligen hitta på konstmuseet bredvid som för enkelhetens skull även det är döpt efter Carnegie. Eller på något annat av alla kulturhus som bär hans namn. En av museets alla avdelningar är just saker från mineralriket. Och ibland visas faktiskt delar av samlingen på stenmässor, där museet även ibland köper in nya stenar. 

Det finns något intressant med just stenar på museer som kanske skiljer dem från övrig naturhistoria. Historiskt har de stora museerna (likt Dorfmans/Carnegies) samlat in världens natur för att klassificera, förstå och så småningom även utbilda i vad naturen är och hur den hänger ihop. Allt för att tillfredsställa människans nyfikenhet och lust att kontrollera naturen. Men i dagens oro över minskad biologisk mångfald och klimatförändring spelar museerna ofta och gärna andra roller. Vilket inte direkt kanske syns i just stensamlingar, åtminstone inte än. Vilken funktion kan stensamlingar och utställningar ha för att undersöka och försöka påverka naturens besvärliga situation? Denna typ av frågor skriver gärna Dorfman om, vad gäller biologiska museer och naturhistoriska jättemuseer, men inte vad jag vet om just stenutställningar. Ännu i alla fall. Under våren kommer Dorfman ta över North Carolina Museum of Natural Sciences i Raleigh och det ska bli intressant att följa hans arbete där.

Hillman Hall of Minerals and Gems, Carnegie Museum of Natural History, Pittsburgh. Foto: (CC BY)

Mineraler

Mineraler finns i naturen och bygger upp de olika bergarterna. Det finns tusentals kända mineraler och varje år hittas fler. Det är dock endast ett 30-tal mineraler som är vanligt förekommande. Mineraler är hemskt små, ofta mikroskopiskt små. De heter sånt som fältspater, kvarts och glimmer. Ett eller oftast flera mineraler bygger upp en bergart och när vi får för oss att på lite mer snitsiga och krångliga sätt gräva fram ett mineral för att göra metall så kallas plötsligt mineralen istället för malm. Fältspat kan användas till porslin och kvarts i glas. Det är dock inte alla mineraler som klarar av att bilda berg, kallt räknat ett femtiotal har den förmågan. Krångligt? Det blir värre kan jag tala om. Mineraler delas också in i en himla massa fler kategorier. Efter hårdhet, färg, kemisk sammansättning och bra mycket mer. Jag kan inte det här egentligen. Faktiskt inte alls utan har läst på och talat med en kollega som har koll. Som man ju gör. Av dessa skäl släpper vi nu den här textens skolboksdel. Men först något om de skönaste av mineraler: ädelstenarna. Ädelstenar är mineraler som vi människor tycker är de allra mest märkvärdiga. De är dyra och svåra att hitta och sitter inte sällan infattade i smycken. Ädelstenar är helt enkelt himla hårda mineraler, som gärna bildar klara kristaller med hög ljusbrytning (tänk en kristallkrona eller förlovningsring) i starka färger. De heter saker som rubin, smaragd eller safir. Det finns även några ädelstenar som inte alls är mineraler. Som bärnstenar, som ju kommer från andra håll. Och koraller.

Ädla saker

Mixen av offentlighet och kommers på museet är ju direkt inte ny. Inte heller ovanlig. Men den sömlösa blandningen är lite oväntad. Den medför här, tänker jag, att stenmuseet verkligen når en annan målgrupp på deras egna villkor. Mineraler är stort i Bulgarien, det kan jag tala om. Hos olika socioekonomiska klasser. Varför inte spela på detta intresse för att bli attraktiv och besökt? 

Nationalmuseet för jorden och människan Foto: (CC BY)

De flesta större städerna i väst spelar ju också på kommersiella intressen. Att spendera tid och pengar, köpa sig kulturellt kapital i form av udda kläder, ovanliga drycker eller dyra museishopsföremål att sätta på finhyllan. Inklusive rätt form av upplevelser. ”Theseum” (myntat av D.F. Batten tidigt 1990-tal), är en term för de kulturhistoriska stadskvarteren i USA och Västeuropa som kännetecknas av kulturarvs-bevarande, turisthotell och stenhård gentrifiering. Här förändras ofta museerna som sådana till spektakel, inte minst via arkitektonisk sensationalism och satsningar på blockbuster-utställningar. Områdena kan heta museikvarter eller ha med ord som ”kreativ” eller ”museum”. Om man är osäker på om man är i ett sådant område är ett välkänt lackmus-test att försöka köpa tandkräm. Jag besöker ju gärna sådana områden själv och det gör säkert du också. I Wien, London, Amsterdam, Köpenhamn, Paris, Rom och så vidare. Men jag besöker minst lika gärna museer som, likt detta i Sofia, spelar på andra strängar vad gäller det kommersiella. Finansiering har kommit att bli en huvuduppgift för många museer. Ständig jakt på pengar för att kunna betala. Lösa identiteten efter var intäkter kan spekuleras finnas. Betala för att fortsätta med det man alltid gjort. Jakten efter medelklassens spenderbyxor tar sig formen av restauranger, butiker, event och upplevelser. Ofta i auran av det ”äkta”, gärna dyrt renoverade gamla hus som inte längre fyller den funktion de byggdes för en gång i tiden. Kyrkor utan församlingar, industrier utan arbetare, bostäder utan familjer. 

I shop therefore I am, Barbara Kruger 1987, Hirshorn Museum. Foto: (CC BY)

Snabbnudlar

Cup Noodles Museum i Yokohama är en favorit i genren museer som lika mycket bygger på försäljning som bra utställningar. Där kan man äta strålande nudelrätter från många olika kök och handla de mest oväntade saker och aktiviteter i anslutning till snabbnudlar. Ibland dyker tankar upp om att framtidens museum är en butik. Att Banksys ”Exit Through the Gift Shop” övergår till att inte bara vara en exit utan hela museet. Jag tänker på hur skönt det är att se stadskvarter i europeiska storstäder som faktiskt har lite liv i sig. Där man kan se människor som har slitna skor, barnfamiljer som inte är turister och som med glädje verkar använda museet för sina egna behov – och inte för att museet har fått för sig att vara ”visitor oriented”. Tänker också på hur svårt Sofia kommer ha att motstå frestelsen att med hjälp av EU-medel och riskkapitalister förvandla staden till ett friluftsmuseum. 

Utställning i Cup Noodles Museum, Yokohama. Foto: (CC BY)

Saker

Inom den disciplin som ibland kallas ”new museology” finns det idag mängder med studier som så tydligt förklarar allt detta med att se museer som instrument för något, politiskt eller inte. Jag tror det är rätt bra att läsa ett gäng sådana studier för oss inom ”kultursektorn”. Om man framöver inte vill riskera att förlora ansiktet.

En bra början kan vara att fördjupa sig i vad den läsvärda amerikanska konsthistorikern Donald Preziosi har att säga i ämnet. Han har skrivit mycket och om mycket, men nästan alltid kretsar hans texter runt skärningspunkten mellan museologi, estetik och kritisk teori. Jag plockar associativt ut ett spår från en av Preziosis alla texter: ”Hearing the Unsaid: Art History, Museologi and the Composition of the Self”. En text som i sin tur bygger på en annan text: nämligen Jorge Luis Borges ”Funes el memorioso” (”Den minnesgode Funes” på svenska) från 1942. Karaktären i Borges bok, Ireneo Funes, har ett karaktärsdrag med relation till utställningar och museer. Nämligen oförmågan att glömma. Spara, samla, bevara på allt och alltid! Vilken mardröm att komma ihåg allt sett och upplevt! Fysikern Viktor Weisskopf myntade begreppet ”funes” efter karaktären i fråga och inom fysiken innebär begreppet ungefär det materiellas inbyggda förmåga att ”minnas” sitt ursprung – både tiden och platsen där materialet en gång skapades. Vilket ju inte så lite påminner om det klassiska sakmuseets historia och verksamhet. Fokus på det äkta, ursprungliga och materiella. Fokus på att bevara själva saken, och inte främst skälet till att saken valdes ut och vad saken kan ”ge” oss människor idag. Som Borges novell så tydligt visar är att om minnet inte kan glömma så hinner vi inte med att göra något annat eller tänka eller förstå något annat än det som redan någon annan tänkt. Och då kan man ju kanske fråga sig vad museer ska vara till för. Vilket som tur är knappast någon av alla besökarna på museet i Sofia åtminstone just denna dag gör. Hoppas de får fortsätta själva bestämma om de är en vara eller om museet är en vara.

Utställningsmediet

Utställningsmediets historia är inte en linjär historia, utan flera mer eller mindre sammanbundna historier som ständigt dyker upp igen i mer eller mindre stora cirklar. Allt kommer tillbaka, låt vara i andra färger än förväntat. Så när Steven Conn för 10 år sedan ställde frågan ”Do Museums Still Need Objects?” (i boken med samma namn, en himla bra bok för övrigt) var det en upprepning av prioriteter som kommer och går. Det finns nog inte någon utställningsaktör över 40 år som inte tror sig veta vad museer egentligen är för något. Conns tid med post-koloniala anspråk, “educational-turn-in-curating” och digitala representationer som starka tidsmarkörer mynnade på ett självklart sätt ut i att undersöka varför museer längre behöver föremål. Ytligt sett har såklart den curatoriella praktiken de senaste 100 åren gått från att lära museer att se sina föremål som evidens för något binärt (enligt ”funes”), till att se dem som möjliga metonymiska utgångspunkter som lika gärna kan ersättas av något socialt och tillfälligt.

Banksys tillfälliga utställning ”Dismaland” i Weston-super-Mare. Foto: (CC BY)

Det ädla i det sociala och tillfälliga

Möjligen, som den amerikanske historieprofessorn Allison Marsh föreslagit, borde snarare frågan vi ställer oss idag vara: ”varför behöver museer föremål överhuvudtaget?”. Museihistorien – formad av inte minst medieutveckling inklusive alla uppfinningar av Facebook och Google och deras konkurrenter, konst och publika förväntningar i form av politiska ambitioner – har verkligen en utmaning i en värld där det mesta är en vara och därför också har ett pris. Hur då arbeta med livslångt lärande, mötesplatser, relationer till tidigare och kommande generationer och samtidigt fylla relevanta roller för lokalmedborgarna? 

För mig (post-40 år och allt remember…) framstår just denna dag Национален музей „Земята и хората” ha hittat en riktig juvel till att förstå hur ett museum i vår röriga värld kan vara både relevant och kanske också inspirerande för andra genom att använda utställningsmediets potential till att utgå från just något socialt och tillfälligt mitt ibland alla sina gamla insamlade juveler. En dag i taget.