Skattkammare som utställning

Den svarta diamanten. Så heter en av Danmarks kungliga biblioteks nyare byggnader. Mitt i Köpenhamn står den ståtlig. Ny och ny kan i och för sig diskuteras. Invigdes 1999. Svart är huset dock tveklöst. Beroende på fasadens granit från Zimbabwe. Den där sorten som inte är helt ovanlig som bänkskivematerial i fräna kökstidningar.

Den svarta diamanten.
Den svarta diamanten. (PDM)

Denna tillbyggnad sticker inte bara utseendemässigt ut. Diamantform och allt. Nej, här har det alltid varit lite andra melodier än vad man kanske är van vid på bibliotek. Alla möjliga kulturupplevelser. Lite mera stoj och rörelse än vanligt. Mycket konst, foto och utställningar. Mest av allt ändå förstås litteratur. Under ett decennium har biblioteket bjudit in olika konstnärer och arbetat med dem utifrån bibliotekets unika böcker, kartor, tidningar, brevsamlingar, jord- och himmelsglober och alla andra fantastiska exempel på människors kreativitet som finns på biblioteket. Men som kanske inte alltid är så enkel att studera eller läsa. Eller låna med sig hem för den delen. För att ändå på något vänster tillgängliggöra dessa dyrgripar har biblioteket sedan 2012 åtminstone visat upp skatterna bakom tjockt pansarglas.

Den svarta diamanten, Danmarks kungliga bibliotek.
Den svarta diamanten, Danmarks kungliga bibliotek.Foto: (CC BY)

Konstnärer som curatorer

Det är såklart finurligt att bjuda in konstnärer. Det blir andra urval, andra berättelser och konstnärernas stjärnglans skapar nya kontaktytor för biblioteket. Ibland blir de meningslösa jokrar och ibland blir det royal straight flush. Konstnärer som curatorer har både historiska rötter och samtida spridning. Ett ämne värd en egen Utställningsblick <. Eller flera. Den senaste konstnären i raden att bli inbjuden till svartdiamanten heter Marina Abramović. Nu kommer hon från forna Jugoslavien och det gör hon rätt i. Finns duktigt mycket bra performancekonst från den trakten från den tiden – slutet på 60-talet och in en bit på 70-talet. Utbildad i Zagreb och Belgrad är hon.

Om Marina Abramović

Marina Abramovićs konst ska ni veta är ofta rätt jobbig. Hennes konst har sedan 70-talet utmanat fysiska och mentala gränser, stört utställningsrum och besökare och provocerat sinnen. Alldeles speciellt är hennes konst köttig, kroppslig och dovt hotfull. Tillfällig, performativ. Särskilt det hon med kollegor hittar på under 70-talet – inte minst med Ulay. Det är inte så särskilt teoretiskt – åtminstone inte så värst – och inte heller så särskilt konceptuellt. Det är pang på rödbetan och tjo faderittan. Trycka sig igenom en trång passage där det står två nakna människor låter kanske finemang. Men på galleri, i finstass och med väska i hand eller på axel? När en har med sin familj eller några kollegor från korridoren där borta? Skulle inte tro det. När personerna i fråga inte är låt oss säga motiv för estetisk kontemplation. Under 70-talet är det ofta sin egen kropp och person som hon själv utsätter för risker. Ibland är risktagandet på riktigt. En pilbåge som spänns med en pil riktat mot sitt hjärta. Till exempel.

Skulle vilja kalla hennes konst för emotionell konst. I början var hon bra och viktig. Banbrytande.

Arv och miljö

Nu ska det psykologiseras lite här. Jag tycker själv det är roligt att läsa sådana texter.

Nu var det inte bara i Belgrad och Zagreb som det var ett himla drag på konstscenen. Det var det såklart lite här och var. På 60- och 70-talen. Decennierna som aldrig tog slut. I Holland till exempel så fanns Provo-rörelsen under 60-talet. En av de mest underliga konströrelserna jag själv känner till. De var emot det mesta och anti allt du kan tänka dig. De utförde – fredliga oftast – aktioner och demonstrationer. Skrev manifest och var i ständig konflikt med polisen. Hade bestämda idéer om barnuppfostran, vad man ska äta för något, hur kollektivtrafiken ska se ut och en massa annat. Några blev så småningom framgångsrika politiker. Några försvann in i olika slags dimmor. Deras kulturella arv finns kvar.
Till den här miljön kommer så Abramović in på 70-talet. Och ni kan ju tänka er att hon påverkas. Jag var ju inte där själv i och för sig. Men jag kan lova att här formas och inspireras hon till det hon kommer att pyssla med senare i karriären.

Industridesignern Luud Schimmelpennink i sin bil Witkar 1968 i Amsterdam, en del av Provorörelsens system för kollektivt ägande som idag via bil- och cykelpooler är spridd över många städer. Foto: (PDM)

När konstnärskap mognar

Själv är jag förtjust i hennes tidiga verk – det har ni ju redan läst – men tycker bra mycket av det senare är lite fånigt effektsökeri. Inte allt, men som sagt bra mycket. Det är regler hit och dit för vad besökaren får och inte får göra och lite mystiskt i största allmänhet. Det ska vara metoder och lämnas lappar efter sig om vad man upplevt. Idag är hon fenomenalt uppburen och framgångsrik. Gör retrospektiver på MOMA i New York. Har till och med en egen skola och en egen metod. Som hon använder här och var i världen. När konstnärskap blir metoder brukar jag istället titta åt andra håll. Det är på något sätt kört. Abramović är dock värd en extra blick.

Mogna risker

Det hon har ordnat till på svartdiamanten är inte jobbigt. Alls. Inte heller fånigt. Hon har mognat tänker jag först. Det går ju inte att skjuta pilbåge på ett bibliotek direkt tänker jag sen. Hon har kanske inte lagt ned hela sig kropp och själ här som hon gjorde på 70-talet tänker jag också. Inte högt alltså. Jag tänker det. Säger det såklart inte. Förrän nu då. Vill att detta ska flyta på lite och inte vara så fint och pyntigt.

Utställningen som upplevelse

Nu ska jag försöka förmedla upplevelse.

Utställningsrummet är runt som en tjock-ost. Utan fönster. Inte helt enkel att hitta till vad nu det har med något överhuvudtaget att göra. Antingen är man där eller inte. I mitten av rummet finns för säkerhets skull ett till rum med väggar av glas. Det går alltså att titta in i det rummet och eftersom det är därinne som de flesta av utställningens föremål finns så gör man det också. Alltså tittar in. En korridor som bildas mellan de två väggarna då? Jo där finns enkla möbler att ligga på – britsar typ – och pallar. Här och var finns utdragbara lådor med böcker och bilder i. Finns filtar att lägga under huvudet eller kanske värma sig med. En introskylt med konceptet och en lista på vem som gjort ditt och datt. Telefon får man inte ha med sig. Man ska nämligen inte vara medveten om tiden. De låses i plexiglaslådor som är väggmonterade i receptionen en bit bort. När man lämnar ifrån sig telefonen får man också en hörlur med podd-uppspelare.

Treasures.
Treasures.Foto: (CC BY)

Utmana regler

Nu är jag listig. Har två telefoner förstår ni. Lämnar in den ena – kan ju inte gärna låtsas att jag inte har en mobiltelefon, ser alldeles för medelklassig och proper ut begriper till och med jag. Tar med den andra. Så jag kan fota. Min absoluta favoritregel har dock inget med telefoner att göra. Nope. Min favorit är den näst sista. ”Please leave”. Väluppfostrad som jag är följer jag regeln. Herregud, vad skulle annars ha hänt?

Konstnärens egen röst introducerar det hela. Det är hypnotiskt att höra rösten. Övertygande och nära. Jag blundar. Det är 21 stycken utvalda saker – mest böcker – som i övrigt utställningen består av. Korta utdrag läses upp. Av röstskådisar tyvärr. På engelska och danska. Jag hade såklart velat höra konstnärens röst. Högläsning är en gåva likväl. Någons röst kan upplevas så nära och innerlig. Shakespeare lär ha skrivit och kanske också sagt: ”Ge alla ditt öra men endast få din röst.”

Urvalet är något förväntat och består i huvudsak av de mest berömda sakerna som biblioteket har. Tycker ändå om att se och höra Sören Kierkegaards brev till sin älskade Regine Olsen. Hade man varit tvungen att plocka ut kärlekshistoriernas kärlekshistoria hade deras åtminstone hamnat på pallplats.

Karta över Grönland från 1724 av Hans Egede.
Karta över Grönland från 1724 av Hans Egede.Foto: (PDM)

Ett annat fascinerande föremål är Hans Egedes allra första av honom själv nedtecknade karta över Grönlands västkust. Den norska prästen Egede fick av den danska kungen Fredrik IV tillstånd att 1721 missionera på Grönland. Prästen var fast besluten att kunna missionera bland förmodat katolska vikingaättlingar. Drygt 200 år tidigare hade dock den sista vikingabyn upphört att existera och landet beboddes sedan århundraden av inflyttade inuiter från norra Nordamerika. Egedes texter och bilder från Grönland var långt in på 1900-talet centrala för den nordiska kunskapen och forskningen om Grönlands historia.

Fakta om utställningen

För skönandar och kalendernissar kommer här sockervadd. Ljudet har producerats av danska Hz & Tone, specialister på ljudutställningar och poddar och dylikt. Den grafiska designen står mexikanen Hugo Huerta Marin för – som vanligt för Abramović, de samarbetar sedan många år. Den fysiska designen ligger den superspännande och påhittiga konstnären Jakob Oredsson bakom. Danska möbelfirman Montana har petat till pengar till det hela och övrigt har bibliotekets anställda hjälpt till med bokarbete. Christina Back är curator. Utställningsrummet kallas för Montana-salen och varför det är så kan ni själva lura på. Utställningen invigdes 21 juni 2017 och ska visas till 21 mars 2020. Vilket nog är klokt. Precis som ett bibliotek tror jag denna utställning vinner på återbesök efter återbesök. Nya insikter, lärdomar och upplevelser går tveklöst att finna i utställningen över tid. Den är gratis och tar lätt en halvtimme att sätta sig in i. Ja om man nu inte somnar på en brits, för då tar det litet längre. Eller till punkt och pricka följer reglerna. Det finns som tur är ingen regel som förbjuder sömn. Om man väljer att sitta på de snygga och obekväma pallarna tar kanske besöket litet kortare tid.

Foto: (CC BY)

”Abramović Method for Treasures” på Den Sorte Diamant i Köpenhamn visas 21 juni 2017 till 21 mars 2020.