Illustrationer från utställningen Tegn, Köpenhamn.Foto: (CC BY)

Utställningen Tegn på Nikolaj Kunsthal i Köpenhamn

Första gången jag såg fasadmålningar var på familjens första riktiga europaresa, i Ober Ammergau. Jag var 13 år och företeelsen framstod som mycket apart – kyrkomålningar på utsidan av boningshus?

Trots denna förvånande upplevelse förblev mitt intresse slumrande under lång tid.

Lagliga och olagliga väggar

Som vuxen och boende i Malmö kände jag till parkeringshuset Anna med dess lagliga vägg, men var inte direkt intresserad. När museispårvagnen på min dåvarande arbetsplats blev oönskat bemålad 2003 och jag kom på några ynglingar som smög i buskarna för att dokumentera, funderade jag allvarligt på att tillkalla om inte polisen, så i alla fall ansvarig för museets säkerhet. Lät dock bli och kan fortfarande idag stå för mitt beslut. Stockholms stads nolltolerans för klotter från 2007 väckte mest en förströdd gäspning och jag satte mig inte in i problemet något nämnvärt, utan betraktade det som ett slag i luften av stadens medelålders försvarare av det bestående.

Graffiti och street art

Graffiti kom jag yrkesmässigt i kontakt med långt senare, på en konferens om konservering i Melbourne 2014, där Andrew Thorn föreläste om bland annat konservering av aboriginsk rock art och Keith Harings muralmålningar. Begreppet street art först ett par år därefter. Av alla platser var det i Belgrad jag fick en grundlig introduktion i ämnet under en fyra timmar lång rundtur, ledd av två mycket insatta guider.

Guider vid Tegn-utställningen, Köpenhamn.Foto: (CC BY)

Under konferensen MuseumNext förra sommaren i London besökte jag och en kollega med stenkoll, stadsdelen Spitalfield vid Brick Lane i östra delarna av staden och tittade på konstverken i gaturummet. Nyktert konstaterade jag att de verk vi sett mestadels gjorts av etablerade, nu medelålders män.

Nikolaj Kunsthal

Varför skriver jag om detta då? Jo, i julas i Köpenhamn på Nikolaj Kunsthal såg jag utställningen Tegn och blev både glad och intresserad, men även en hel del klokare.

Det var en mycket välgjord utställning, där arkitektur och innehåll samspelade och de interaktiva delarna var just inbjudande och engagerande på ett underfundigt humoristiskt sätt.

Interiör från Tegn-utställningen, Köpenhamn.Foto: (CC BY)

Nikolaj Kunsthal visar, enligt osäker källa på nätet, modern samtidskonst. Möjligt att tänka sig är omodern dito, men det är en berättelse om en annan utställning. Konsthallen är inrymd i en medeltida kyrkobyggnad sedan länge använd för profant bruk, efter en brand 1795 mitt i centrala Köpenhamn. Vid noggrannare läsning förstår jag att det bara är tornet som finns kvar av den ursprungliga kyrkan. Resten är rekonstruktion från 1800-talet och framåt. Konsthallsbyggnaden invigdes 1912 och har hyst både örlogsmuseum och bibliotek. Nu är det alltså konsthall för samtida konst där kyrkorummets arkitekturelement fortfarande är framträdande, med orgelläktare, rosettfönster och långskepp.

Vad är då Tegn? Hemsidan beskriver utställningen, som är platsspecifik, som ett färgrikt universum av olika miljöer, bland annat ett tåg, en bondgård och ett målerimuseum. Målningar fyller golv, väggar och tak; för övrigt arkitekturens grundämnen enligt en lundaprofessors teser. Möblemang av bänkar och bord gjorda av konstnären direkt för Tegn, bjuder in besökarna till att själva slå sig ned och just teckna, det vill säga rita vidare på de skisser av djur och personligheter som finns runt omkring.

HuskMitNavn

Nästa fråga: vem är konstnären? Det vet jag inte. Under nom de guerre HuskMitNavn har han sedan 1990-talet skapat en rad fasadmålningar och utomhusutsmyckningar från Hebron till Köpenhamn med utställningar på museer och gallerier världen över.

Konsthallens hemsidetext menar att det är en man född 1975 som står bakom täcknamnet. En annan sida på nätet berättar att det handlar om en bildlärare från Taasterup.

Jag gillar det jag ser och tänker att verk av medelålders manliga street art-konstnärer är riktigt trevligt att beskåda. Måste dock medge att det vore ännu bättre om danska språket innehållit pronomenet hen. Det hade kittlat min fantasi och nyfikenhet ytterligare och gjort mig ännu gladare.

Slutna cirklar och nya väggar

Varför är jag positiv? Motiven är vänliga och påminner om serier för barn, vilka också är målgrupp för utställningen. Formspråket är säkert och lekfullt på samma gång. Mötet mellan gatukonstens touch av vandalism och den harmlösa humorn och gulligheten får mig att sänka garden. Kopplingen till fasadmåleri i södra Tyskland är kanske sökt, men för mig tydlig. Denna gång seriebilder i kyrkolokal. Kanske inte en utställning helt i min genre, men som sagt, jag blir sporrad att lära och se mer.

Nästa text jag skriver kanske är den om omodern samtidskonst, som handlar om riktigt gammalt väggmåleri och gärna kommersiell och politisk sådan. Jag tänker på Pompeji och Stockholms tunnelbana i salig blandning och inte bara väktarna av det bestående, utan även av det förgångna.

Street art från Tegn-utställningen, Köpenhamn.Foto: (CC BY)

Parkeringshuset Anna fick en viktig betydelse i mitt liv i somras, när en väninna, jag skriver ännu en gång medelålders, fick en lektion i väggmåleri av sin svärson och gjorde en hyllning till sin syster, som har ALS.

FAKTA

Utställning: Tegn
Konstnär: Huskmitnavn
Plats: Nikolaj Kunsthal, Köpenhamn
Tid: 29 augusti 2018 – 6 januari 2019