Otium cum dignitate

Att njuta sitt otium, det vill säga ett lugnt och hedersamt privatliv efter väl förrättat livsverk, på franska Rivieran är en dröm som för vissa gått att förverkliga. Vi andra får nöja oss med kortare vistelser och ta del av andras materialiserade drömmar, som är möjliga att besöka.
Fondation MaeghtFoto: (CC BY)

Mest känd är nog Fondation Maeght, en tillflyktsort för konstälskare uppe i bergen vid Saint-Paul de Vence. Konstsamlingen och museet, som är öppet året runt, skapades av Aimé och Marguerite Maeght under nittonhundratalets mitt och invigdes 1964. Salarna är byggda utifrån konstverken och i parken står verk av århundradets stora namn. I sluttningen på museets baksida gömmer sig Miros labyrint med sina gångar, skulpturer och fontäner.

Miros labyrintFoto: (CC BY)

I Roquebrune, Cap Martin finns ytterligare exempel på arkitektur som skapats med lekfullhet och allvar, på och för fri tid och frihet. Det är Villa E-1027 av Eileen Gray, Etoile de Mer, en bar och restaurang byggt av Thomas Rebutato samt Le Corbusiers hydda, ateljé och campingenheter.

Le Corbusier, campingenheter, Cap ModerneFoto: (CC BY)

Det som förenar de tre kreatörernas undersökande, formande och byggande är en arkitektur med ett minimum av ytor, något avskalat och enkelt, långt ifrån monument och mausoleer.

Byggnaderna förvaltas av stiftelsen Cap Moderne, som ordnar visningar under sommarhalvåret. Enklast är att anlända med tåg från Menton eller Nice. Vid järnvägsstationen finns en utställningslokal och det är därifrån visningarna utgår. En smal gångväg längs spåret leder fram till tomterna i den branta sluttningen ned mot Medelhavet. Fortsätter man förbi grindarna leder gångvägen runt udden Cap Martin och vidare in till Menton; en fin promenad efter arkitekturbesöket.

Villa E-1027, Cap ModerneFoto: (CC BY)

Berättelsen om byggnaderna i sluttningen börjar med att Eileen Gray och Jean Badovici uppför Villa E-1027 under åren 1926-29. Ett arkitektoniskt experiment i form av en plats för vila och rekreation.
Det minimalistiska, marina formspråket var Eileens och Jeans tillägg var önskan om plats för vänner och sällskapsliv. Guideboken beskriver träffande villan som en liten atlantångare som strandat på sluttningen. Utsikten är magnifik och arkitekturen generös och återhållsam på samma gång. Även om idén ursprungligen var en reträtt, finns både gästrum och bostad åt tjänstefolk.

InteriörerFoto: (CC BY)

Förvaringsplatser i form av skåp, hyllor och bänkar har texter som beskriver vad som ska finnas på varje plats. Husets mittpunkt är det gemensamma sällskapsrummet, studion och sovrummet, med tillhörande badrum i en öppen planlösning. Tanken med byggnaden är att interiör och exteriör är lika viktiga och att stora delar av vistelsen tillbringas utomhus.

ExteriörFoto: (CC BY)

Eileen bröt snart upp från platsen och fortsatte sitt skapande med Tempe à Païlla på en tomt i Menton för att avsluta med ytterligare en egenuppförd bostad i Saint-Tropez. Jean stannade och blev bekant med grannen Thomas Rebutato, som öppnat en bar och restaurang ovanför i sluttningen: Etoile de Mer, en förverkligad dröm på ålderns höst efter ett liv som rörmokare.

Etoile de MerFoto: (CC BY)

Till platsen kom även Le Corbusier runt 1950. Thomas lät honom bygga på sin tomt: en hydda, en ateljé och en länga med campinglägenheter. Le Corbusier fyllde väggarna med muralmålningar och fortsatte även i Villa E-1027 med Jeans tillåtelse. Ett koloristiskt övergrepp på den konsekvent genomförda minimalism Eileen lämnat efter sig. Le Corbusier fortsatte sitt sökande efter proportioner och det absolut nödvändigaste av ytor och funktioner, ända fram till sin död under en simtur vid stranden nedanför udden 1965.

Interiör, matplatsFoto: (CC BY)

Idag framstår tomterna och deras byggnader som en samlad enhet, men när man tittar lite närmare saknar åtminstone jag vyn av Villa E-1027 i ensamt majestät på sluttningen vid det azurblå havet.