Provtagning och analys av mänskliga kvarlevor i museisamlingar

Provtagning och analys behöver ibland utföras som en del inom forskning och förvaltning av mänskliga kvarlevor i museisamlingar. Museer bör ha tydliga policyer, rutiner och kriterier för när provtagning och analys kan och bör beviljas samt hur detta ska utföras och dokumenteras.

Analyser kan bidra till värdefull kunskap. Resultaten kan också användas som beslutsunderlag vid hantering och förvaltning. Men även om små mängder material används kan det påverka kvarlevorna och möjligheten att göra andra analyser i framtiden. En del forskning och analys på mänskliga kvarlevor kan också väcka känslor och kan skapa ett behov av dialog med olika grupper och individer.

I de fall analys och provtagning gäller samiska kvarlevor bör dialog ske med Sametinget som är expertmyndighet för samiska frågor.

Följande råd och stöd kan användas vid sammanställning av egna policyer och rutiner samt vid diskussion och beslut vid förfrågningar som gäller provtagning och analys. Råden har sin tonvikt på torrt skelettmaterial men kan generellt även användas för andra typer av samlingar.

När utförs provtagning och analys?

Provtagning och analys kan ske vid extern forskning eller som en del av den egna kunskapsuppbyggnaden för museets samlingar. Provtagning och analys kan också behövas som stöd i förvaltningsarbetet och som kunskapsunderlag i återlämnandeärenden.

Analyser kan besvara frågor om till exempel datering, kostvanor, människors rörelsemönster, genetik, sjukdomar, livsvillkor, näringsfång, hälsotillstånd, släktskap, kön och ålder. Analys kan också behövas för att karaktärisera material, bedöma skick, avgöra nedbrytningsorsaker eller för att välja eller utvärdera konserveringsmetoder.

Vanligt förekommande är:

  • histologiska analyser, som studier av vävnader i ljusmikroskop och elektronmikroskop
  • röntgenanalys
  • biomolekylära analyser med hjälp av DNA och C-14

En provtagning är alltid mer eller mindre förstörande för själva kvarlevorna. Olika analysmetoder kan vara förstörande för provmaterialet eller också kan hela eller delar av provmaterialet finnas kvar efteråt. Det finns också analyser som utförs direkt på kvarlevorna, utan provtagning, som kan vara förstörande eller inte alls förstörande. Man brukar prata om invasiva metoder när material tas från objekten. Destruktiva metoder är när material eller provmaterial helt eller delvis förstörs.

Policyer och rutiner för provtagning och analys

Tydliga nedskrivna policyer och rutiner för hur museet bedömer och väljer ut vilken provtagning och analys som tillåts samt vad ansökningshandlingar bör innehålla bidrar till ett transparent arbetssätt. Museets policyer och rutiner kan offentliggöras till exempel på webben så att dessa blir kända.

En policy för provtagning och analys kan innehålla:

• En beskrivning av vid vilken typ av tillfällen som provtagning och analys tillåts och vilka kriterier som ska uppfyllas för att godkänna detta.
• Om det finns någon del av samlingen där provtagning och analys tillåts mer restriktivt.
• Vad som måste övervägas innan provtagning och analys, till exempel om materialet tål provtagning och om det finns tillräckligt med material kvar.
• Vad som krävs av den som ska utföra provtagning och analys, till exempel erfarenhet, utbildning och certifiering. En hänvisning till policy för vad som gäller vid transport, om kvarlevorna måste transporteras för provtagning.
• Vem inom museets organisation som beviljar provtagning och analys och på vilket sätt.
• Hur resultatet av provtagning och analyser bör dokumenteras, hur det får användas och hur information kan återföras till samlingen.
• Om någon extern part bör rådfrågas innan beslut.

Arbetsrutin för provtagning och analys

I samlingsförvaltningsstandarden Spectrum finns en process som beskriver användning av samlingar. Den kan ligga som grund till generella rutiner för hur förfrågningar om analys och provtagning hanteras på museet. Processen i korthet:

Bedömning av en ansökan:

• Ansökan om att få utföra provtagning och analys kommer in.
• Museet registrerar ansökan.
• Kvarlevornas skick/tillstånd kontrolleras.
• Ett beslut fattas utifrån fastställd rutin och beslutsordning.

Om ansökan avslås:

• Skicka ett svar med motivering till frågeställaren.

Om ansökan beviljas:

• De aktuella kvarlevorna reserveras så att det inte ska användas till något annat under samma period.
• Kvarlevorna flyttas eller lånas ut vid behov.
• Analys/provtagning utförs.
• Resultat och uppgifter om analysen/provtagningen registreras.
• Resultatet kopplas till objektnummer i samlingsförvaltningssystemet.
• Kvarlevorna förs tillbaka till sin basplacering.

Att bedöma en ansökan om provtagning/analys

Det finns olika sätt att utföra provtagning och analys på. Metoder utvecklas hela tiden och kan skilja sig åt mellan laboratorier som utför analyser. Det går därför inte att i exakt detalj beskriva hur provtagning och analys brukar och bör gå till. Det kan därför också vara svårt för samlingsförvaltare att sätta sig in i och ta ställning till om en viss analysmetod ger tillräckliga resultat och är relevant för den forskning som bedrivs. Ibland finns kompetens för att ta beslut inom museet, men ibland kan museet behöva ta hjälp extern av experter. Ofta tas beslut i en grupp av flera personer med olika kompetenser.

Museet har som förvaltare av kvarlevor ett särskilt ansvar att balansera hur stor kunskap som går att få fram genom metoden idag och hur mycket som bör sparas åt eftervärlden att undersöka. Ett beslut om att utföra en provtagning/analys bör vara väl motiverat och genomtänkt. Beslutsprocesser bör utföras på ett transparent, rättvist och opartiskt sätt. Det bör vara tydligt utifrån vilka policyer och kriterier som beslut fattas.

En ansökan om att få utföra en provtagning/analys kan innehålla:

• Kontaktuppgifter till ansvarig för ansökan. (organisation, namn, adress, telefonnummer, e-postadress etc.)
• Forskningsprojektets hemvist eller anknytning till organisation.
• Syftet med provtagningen/analysen och en finansieringsplan. (I en del fall kan en beviljad ansökan om provtagning behöva visas upp innan det är möjligt att söka pengar. I dessa fall kan museet behöva skriva ett villkor att provtagningen endast får genomföras när finansiering finns.)
• Frågeställning och eventuella kopplingar till större forskningsprojekt.
• Förväntat resultat och hur detta kan bidra till forskningen.
• Metod för provtagning/analys
• Om metoden är destruktiv eller inte.
• Vilka objekt eller delar som ska provtas/analyseras och var på materialet detta ska ske. (objektnummer och beskrivning av delar)
• Hur stor mängd material som förstörs eller avlägsnas från varje del.
• Var provtagningen/analysen ska genomföras. Om kvarlevorna måste flyttas eller lånas ut. (Vissa analyser och provtagning måste utföras i sterila laboratorier och måste därför flyttas.)
• Vad som ska hända med provmaterialet efter analys. Återlämnas det till museet, förvaras det i provarkiv där analysen utfördes eller destrueras det?

Frågor som museet bör ställa sig vid bedömning av en ansökan:

• Sker provtagningen/analysen inom ett väl underbyggt forskningsprojekt? Hur väl beskriven och hur relevant är frågeställningen? Är provtagningen/analysen vetenskapligt berättigad? Är det realistiskt att tro att det går att få svar på det som efterfrågas?
• Kommer undersökningarna att bidra signifikant till ny och värdefull kunskap om materialet och kommer det att gagna mänskligheten i stort?
• Hur väl är metoden beskriven? Finns hänvisning till en erkänd metodbeskrivning eller standard? Är metoden aktuell och inte föråldrad (med tanke på vad som går att få fram och hur förstörande den är för materialet.)
• Är det möjligt att få fram samma resultat och kunskap med en mindre destruktiv metod? Är den föreslagna metoden den minst skadliga för materialet?
• Har det utförts en pilotstudie?
• Har den ansvarige eller den som ska utföra provtagningen/analysen tillräcklig kunskap och erfarenhet för att utföra provtagningen/analysen?
• Hur stor mängd provmaterial eller antal prover behöver tas? Hur stor mängd material förstörs vid provtagningen/analysen?
• Tål materialet provtagning/analys? Finns tillräckligt och rätt material bevarat?
• Kan materialet i kvarlevorna vara behandlad med något, till exempel kemikalier eller värme, som kan påverka analysresultatet. Har det förvarats på ett sådant sätt att analysen försvåras?
• I hur hög grad kommer provtagningen/analysen att påverka möjligheten att göra andra analyser i framtiden? Innebär provtagningen att allt material förstörs och bör det i så fall tillåtas?
• Behöver etikprövning genomföras? Eller har etiska överväganden utförts på annat sätt? Om detta skett, vad var utfallet?
• Finns det efterlevande eller någon särskild grupp som museet eller frågeställaren behöver föra dialog med eller informera innan beslut?
• Hur är resultatet tänkt att användas/spridas/publiceras?

Om frågeställaren vill ta prov från ett stort antal individer för att få ut bästa möjliga resultat överväg då om detta är nödvändigt. Om det är osäkert vad analysmetoden kommer att ge för resultat överväg om det är möjligt och bättre att först göra ett test för att utvärdera metoden. Önskemål om provtagning från flera individer, kanske från samma plats, kan dock vara kopplad till frågeställningar om till exempel släktskap. Detta är vanligt inom bland annat dna-forskning.

Det är viktigt för den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden att museet får tillbaka resultat och kopior på eventuella publikationer efter undersökningen.

Lagen om etikprövning

Lagen om etikprövning av forskning som avser människor (2003:460) syftar till att skydda den enskilda människan och respekten för människovärdet vid forskning och slår fast att etikprövning ska ske för forskning på levande och döda människor, samt på humanmaterial, i de fall då materialet kan kopplas till en namngiven person. Lagen säger bland annat att forskning ska genomgå särskild etikprövning om den avser studier på biologiskt material som har tagits från en levande människa och kan härledas till denna människa eller om forskningen avser studier på biologiskt material som har tagits för medicinskt ändamål från en avliden människa och kan härledas till denna människa.

Med forskning avses vetenskaplig forskning samt utvecklingsarbete på vetenskaplig grund. All kunskapsinhämtning utgör inte forskning i lagens mening. Om studien ska publiceras i ett vetenskapligt sammanhang eller ingå i en avhandling räknas den i allmänhet som forskning.

Alla ansökningar görs till etikprövningsmyndigheten. Det är forskaren som ansvarar för forskningen som ska ansöka om etikprövning. När en ansökan om analys/ provtagning kommer in till museet bör detta om det behövs, helst redan vara genomfört. Etikprövningen är dock förenad med en kostnad, så troligast är kanske att ansökan om provtagning/analys sker innan etikprövning. Ett etikgodkännande gäller tills vidare förutsatt att forskningen har påbörjats inom två år från det datum som beslutet om godkännande vann laga kraft.

Lagen kan vara tillämpbar även för mänskliga kvarlevor från museisamlingar. Den är dock inte skriven specifikt med tanke på museisamlingar och det är därför inte helt klart när etikprövning bör ske enligt lagen. Vissa institutioner, speciellt på universitet och högskolor, har egna etikprövningsprocesser. Det går också att betrakta en noggrann bedömning vid ansökningstillfället som en form av etikprövning.

Även om forskningen har gått igenom i etikprövningen betyder inte det automatiskt att museet måste bevilja en analys/provtagning.

Genomföra en provtagning/analys

Kontrollera om det finns noteringar om tidigare provtagning/analys eller om materialet på något sätt är hälsoskadligt, till exempel om det är mögligt eller är kemikaliebehandlat. Den som hanterar kvarlevorna behöver då skydda sig ändamålsenligt.

Provtagningen/analysen och hanteringen av prover bör planeras noggrant och genomföras av utbildad personal med standardiserade, uppdaterade metoder. För generella riktlinjer se Bevarande av kulturarv: Metodik för provtagning från kulturobjekt. Generella krav och riktlinjer. (SS-EN 16085:2012). 2012. Stockholm, Swedish Standards Institute, SIS).

Se till att det finns en plan för provtagningen/analysen som baseras på målet för forskningen.

Dokumentera, helst med foto, hur kvarlevorna ser ut innan och efter provtagning/analys, samt foto på provtagningsmaterialet

Var, hur och hur mycket provmaterial?

Ofta finns det beskrivet i respektive analysmetod hur stor mängd material som behövs för att genomföra analysen och var bästa stället är att ta provet eller utföra analysen. Ibland kan man behöva komma ned i specifika lager för att hitta rätt material.

• Ta bara det antalet prov och den provmängd som behövs.
• Använd rätt och rena verktyg.
• Undvik kontaminering.
• Ha rätt ljusförhållanden och skyddsutrustning.
• Undvik om möjligt provtagning intill märkningar om materialet i märkningen är okänt.

Om det finns möjlighet att välja provtagningsplats på kvarlevorna välj i första hand områden som inte används till andra typer av analyser eller som används för att bestämma till exempel ålder och kön. Om det är möjligt, välj ett område som redan är förstört, fragmentariskt eller inkomplett.

Om det är möjligt, testa vad det går att få ut för resultat med en mindre mängd prov eller ett lägra antal prov i en provserie innan mycket och många prov tas.

Tänk på att en del material kan vara behandlade med till exempel bekämpningsmedel, värme eller kemikalier som använts vid konservering. Detta kan ibland påverka analysresultatet. Vid framtida åtgärder är det bra om sådan information dokumenteras och sparas med övrig information så att den blir tillgänglig för den som behöver den. Tänk också på att provtagning och destruktiva analysmetoder kan påverka utseendet på kvarlevorna och därmed hur materialet kan ställas ut i framtiden.

Provtagningsprotokoll

För varje provtagning bör man skriva ett provtagningsprotokoll innehållande information om provtagningsmetod, hur provet kan identifieras och hur det kan kopplas till de aktuella kvarlevorna. Ett exempel på provtagningsprotokoll som är utformad efter den europeiska standarden SS-EN 16085:2012 och Infrared and raman Users Group (IRUG) krav för dokumentation finns på raa.se. Protokollet är prövat med hjälp av erfarenheter och projektsamarbeten med andra aktörer.

Protokollet bidrar till en kvalitetssäkrad, enhetlig och systematisk hantering av provtagning, analys och spridning av information. I vissa fall kanske provtagningsprotokollet måste anpassas till att fungera just för mänskliga kvarlevor. Att använda ett protokoll kan bidra till att förenkla och effektivisera arbetet och skapa goda förutsättningar för att prov och analysdata blir användbara och tillgängliga.

Packa, förvara och hantera provmaterial

Provmaterial packas, förvaras och hanteras anpassat efter analysen som ska utföras samt så att det inte skadas, förändras, kontamineras eller på annat sätt äventyrar möjligheten till analys. Vissa provmaterial ska förvaras kallt. Det kan finnas också risker förenade med transport. Märk väl så att prover inte blandas ihop.

Efter provtagning/analys

Om det finns provmaterial över från analysen bör detta om möjligt återföras eller på annat sätt kopplas till objektet eller samlingen. Det är viktigt att provmaterial som sparas är väldokumenterat och hålls tillgängligt för framtida forskning och tolkning. Om provmaterial och analysresultat är rätt dokumenterat kan det användas vid nya frågeställningar och provtagningen behöver inte göras om.

• Motivera och dokumentera varför ett provmaterial har sparats.
• Märk tydligt.
• Förvara i anpassat klimat och i rätt förpackning. (Till exempel så måste provmaterial för dna-analyser förvaras sterilt och gärna kallt.)

Att tänka på:

• Bör spåren efter provtagningen döljas eller var synligt så att det går att förstå att det har hänt?
• Bör kvarvarande provmaterial lämnas ut eller sparas om det rör sig om ett återlämnandeärende? Dialog bör föras med berörda.

Dokumentera och registrera

Dokumentera hela provtagningsprocessen, som till exempel information om ansökan, beslut med kriterier och provtagningsplan. Koppla informationen till aktuella objekt och eventuella sparade prov, så att framtida förvaltare och forskare kan förstå vad som har hänt. Analysresultat, metadata och eventuella publikationer sparas eller refereras till för att kunna användas vid framtida analyser eller som referensmaterial. All information ska om möjligt vara tillgängligt hos exempelvis den institution som tillgängliggjort kvarlevorna för provtagning eller på annat ställe som överenskommit före analysen. Syftet är att resultaten ska gå att återanvända och att analyser och provtagning om möjligt ska gå att återupprepa.

Dokumentera och fotografera materialet, så att det går att förstår hur det såg ut före och efter provtagningen/analysen. Man kan också göra en tillståndsbedömning för att ha kunna mäta eventuella förändringar i kvarlevornas tillstånd.

Registrera:

• Objektnummer för kvarlevorna som provet togs ifrån eller analysen utfördes på, provtagningsdatum, provtagare och andra relevanta kontaktuppgifter.
• Hänvisning till tidigare analyser, provtagning eller tillståndsbedömning.
• Syfte och mål med provtagningen/analysen.
• Metod.
• Var på kvarlevorna provet/analysen gjordes.
• Provets storlek och beskaffenhet: vätska, fast, pulver, färg etc.
• Antal prov/analyser.
• Fotografier.
• Omständigheter vid provtagningen/analysen.
• Rekommendationer för hantering av prov.
• Information om packning av prov.
• Resultatet av analysen, samt var resultatet har publicerats.