Bennål hittad vid arkeologisk utgrävning i fornborgen vid Triberga borg.
Bennål hittad vid arkeologisk utgrävning i fornborgen vid Triberga borg. Foto: (CC BY)

Bara naturlig försurning

”De försurande effekterna av nedfall och markanvändning ska underskrida gränsen för vad mark och vatten tål. Nedfallet av försurande ämnen ska inte heller öka korrosionshastigheten i markförlagda tekniska material, vattenledningssystem, arkeologiska föremål och hällristningar.” – Riksdagens definition av miljömålet

Försurad nederbörd bidrar till att forn- och kulturlämningar, byggnader och andra kulturlämningar ovan jord snabbare vittrar sönder. Försurad nederbörd innebär ökad risk för korrosion och påskyndar nedbrytningen av forn- och kulturlämningar i mark och vatten.

Svavel och kväve bidrar till försurning av marken

Nedfall av försurande ämnen i form av svavel och kväve har minskat i Europa. Återhämtningen i marken går dock långsamt. De främsta källorna till utsläpp av försurande ämnen är internationell sjöfart, transporter, industri och jordbruk. I Sverige kommer merparten av nedfallet från utsläpp i andra länder.

Värst drabbat är sydvästra Sverige som påverkas mest av de föroreningar som sprider sig från Europa. Likaså har skogsbrukets försurande påverkan ökat. Detta på grund av en ökad efterfrågan på förnybar energi och förekomst av grotuttag. Kalkhaltig mark neutraliserar försurande ämnen. Det har gjort att bland annat Gotland och Öland hittills varit relativt förskonade från försurning.

Arkeologiskt material bryts ner i snabbare takt

Fynd som har grävts fram under 2000-talet är ofta i sämre skick än liknande lämningar som undersökts 50–100 år tidigare. Redan försurad mark kombinerat med dräneringar, torksprickor och fluktuerande grundvatten riskerar att påskynda nerbrytningen. Trots att utsläppen av försurande ämnen minskat visar utgrävningar på att nedbrytningen av arkeologiskt material är fortsatt omfattande.