Mögelangripen skulptur av gjuten metall i allén till Arbottna herrgård.
Mögelangripen skulptur av gjuten metall i allén till Arbottna herrgård. Foto: (CC BY)

Frisk luft

Luftföroreningar och miljögifter gör att kulturlämningar och kulturmiljöer vittrar sönder och bryts ned i snabbare takt. Luftföroreningar kan även skada de växter och djur som hör till det biologiska kulturarvet. Föroreningar i inomhusmiljö kan även bryta ner och skada museiföremål.

Luftföroreningar i form av kväveoxider, partiklar och svaveldioxid bidrar till att påskynda korrosion och nedsmutsning av kulturmiljöer. Utsläpp som kväveoxider och ozon bildar tillsammans salpetersyra som är ett ämne som bidrar till ökad korrosion. Med korrosion menas de frätangrepp som på grund av luftföroreningar sker på olika typer av material som exempelvis metall, plaster, glas, sten, cement och betong. De viktigaste källorna till utsläpp av kväveoxider är inrikes transporter, industri och arbetsmaskiner. Med ett förändrat klimat och ökad nederbörd förväntas korrosionen öka. Betong, sandsten och kalksten är dessutom känsliga för försurat regn som i sin tur ökar korrosionen.

Kväveoxider kan även bidra till förekomst av marknära ozon som skadar växternas tillväxt och påskynda bladens åldrade. Det har en negativ påverkan på det biologiska kulturarvet. Halterna av marknära ozon är generellt lägre i svenska tätorter än på landsbygden. Detta beror på att ozon bryts ned av ozonbildande ämnen i trafikavgaser.

Transporter, dubbdäck, vedeldning och förbränning av biomassa genererar utsläpp av grova partiklar (PM10) som bidrar med nedsmutsning av byggnader och kulturföremål i tätorter.

Ett flertal internationella samarbeten verkar för att begränsa utsläpp av föroreningar bland annat WHO:s riktlinjer från 2006, FN:s luftvårdskonvention och EU:s direktiv för utsläpp av luftföroreningar.