Akademikvarnen i Uppsala byggdes under senare delen av 1760-talet och är numera ett byggnadsminne.
Akademikvarnen i Uppsala byggdes under senare delen av 1760-talet och är numera ett byggnadsminne. Foto: (CC BY)

God bebyggd miljö

Det kulturella, historiska och arkitektoniska arvet i stadsmiljö och på landsbygd omfattar all den bebyggelse som bidrar till bebyggelsemiljöer, stadsbilder, rörelsestrukturer och olika årsringar viktiga för den historiska förståelsen. Det kan röra sig om både byggnader, platser och landskap.

En hög befolkningstillväxt tillsammans med ett ökat exploateringstryck och fortsatt avfolkning av glesbygden är de största övergripande trenderna som påverkar kulturmiljön i bebyggd miljö. I ett internationellt perspektiv har Sverige ett förhållandevis ungt fastighetsbestånd. Mindre än en femtedel av bebyggelsen är uppförd före 1930. Sedan 1900-talets början har Sverige präglats av en stark urbaniseringsutveckling som resulterat i en ökad förtätning av städerna. Många större kommuner präglas i dag av bostadsbrist och trycket på nya bostäder har ökat, liksom efterfrågan på exploatering av mark. I avfolkade regioner försvinner istället förutsättningarna för att bevara kulturmiljöer med en minskande befolkning. Det leder ofta till ett eftersatt underhåll där kulturmiljöer och den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen riskerar att överges och förfalla.

I samband med ett ökat bostadstryck har ökade krav ställts på att plan- och byggprocessen ska förenklas för att underlätta för nybyggnation. Samtidigt som kulturmiljöer riskerar att försvinna i samband med en ökad exploatering lyfts kulturmiljön fram som en viktig resurs för hållbar fysisk planering – inte minst inom det nya politikområdet gestaltad livsmiljö. I uppföljningen framhålls en cirkulär ekonomi genom återanvändning och återbruk av befintlig bebyggelse som nödvändig för att minska miljöpåverkan. Ett ökat återbruk av byggnader ställer samtidigt högre krav på bebyggelsen i form av tillgänglighetsanpassning, energieffektivisering och brandskydd, vilket innebär ett ökat förändringstryck på befintlig bebyggelse. Förvaltning av byggnader genom underhåll och ombyggnation kan därför både medföra positiva och negativa effekter för bevarandet av kulturhistoriska värden.

Planering och byggande har i allt högre grad blivit exploatörsstyrt och fastighetsmarknaden domineras numera av ett fåtal stora fastighetsbolag. Det kommunala markinnehavet har generellt sett har minskat, vilket även påverkat kommuners möjlighet att inverka på bostadsbyggandets inriktning. Enskilda exploatörer och fastighetsägare är ofta den aktör som initierar och finansierar planläggningen. En viktig förutsättning för att få till ett fungerande kulturmiljöarbete är därmed att dessa frågor lyfts in i översiktsplaneringen. Intresse och kunskap om kulturvärden framhålls likaså som viktiga förutsättningar för att tillvarata den kulturhistoriska bebyggelsen. Det gäller även tillgång på aktuella planeringsunderlag och antikvarisk kompetens. Ytterligare förutsättning är att kulturhistoriska byggnader ges formellt skydd i detaljplan och områdesbestämmelser. Kommuner har ofta svårt att hävda varsamhets- och hänsynskraven i plan- och bygglagen utanför ett detaljplanelagt område om inte kulturmiljövärdena sedan tidigare är utpekade som kulturhistoriskt intressanta.