
1. Regionalt museum + kulturmiljö=sant
Kulturmiljöarbete och museiverksamhet har en gemensam historia och en gemensam uppgift att bevara, använda och utveckla kulturarvet. Så lyder dagens nationella mål.
De offentligt finansierade aktörerna har olika uppgifter. För att arbetet ska fungera krävs såväl avgränsningar som samspel. Då kan konflikter undvikas och arbetet bli målinriktat och effektivt.
Anslaget var brett och omfattande från 1800-talets mitt. Intresset för fornminnen, idag skulle man säga kulturarv, var stort. Här rymdes fornlämningar, dialekter, berättelser och föremål, först ”antikviteter” men snart även allmogens artefakter. Det mesta som var hotat var potentiellt intressant. Aktörerna var många och röststarka och de var väl förankrade i olika samhällskretsar. Redan från början tävlade och samverkade Kungliga Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien och Riksantikvarieämbetet med Historiska museet, Nordiska museet, Svenska fornminnesföreningen och regionala fornminnes- och museiföreningar.
Frågan om vem som ska göra vad och vem som får bestämma har alltså på sätt och vis alltid funnits med. I samband med 1900-talets professionalisering, specialisering och formalisering av kulturmiljöarbetet har rollspelet mellan kulturmiljöns olika aktörer återkommande aktualiserats.
Samspel mellan de nationella och de regionala eller lokala nivåerna har ordnats på olika sätt. Före 1976 vilade det regionala kulturmiljöarbetet i första hand på länsmuseerna och i andra hand på riksantikvarieämbetets ombud. Det var med dem som Riksantikvarieämbetet samarbetade. Därefter är det länsstyrelsernas kulturmiljöfunktioner och museerna som har varit de två ben kulturmiljöarbetet ska stå på.
Gemensamma rötter
Under 1800-talet växte det moderna, industrialiserade Sverige fram. Folk flyttade från landet till städerna och från Sverige till USA. De som hade haft makten tidigare fick mindre inflytande och nya grupper ville och kunde profilera sig. Seder och traditionell kultur ändrades i hastig takt under den här tiden, så snabbt att många ville göra något för att rädda kvar en del av det gamla när nu allt det nya tog över. Handgjort och hemmagjort mot modernt och fabrikstillverkat. Oxe eller ånglok.
Under trettio år, från åren 1856 och 1857, grundades fler än tjugo fornminnesföreningar för landskap och för landsortsmuseer. Från början var inte uppbygganden av museisamlingar det viktigaste för föreningarna, men när samlingarna växte, växte också behovet av lokaler att förvara dem i. Det var alltså själva samlandet av föremål och arkivalier eller annorlunda uttryckt dokumentation och upptecknande som var det viktiga.
Föreningsverksamheten bedrevs på frivillig väg och med privata pengar. De som engagerade sig var borgerliga personer från tre dominerande yrkesgrupper – präster, lärare och ämbets- och tjänstemän – som alla hade det gemensamt att de var män med akademisk utbildning. De var också ofta inflyttade till bygden. Lokala företagare var mer ovanliga, men under senare delen av 1800-talet blev även representanter för handel och industri delaktiga i föreningarna. Även borgarklassen ville ha förfäder precis som adel och kungar redan hade, om än inte alltid namngivna individer. Historier om bönder och handelsmän utmanade adelns släkttavlor.
Vården av de fasta fornlämningarna var en aktivitet föreningarna ville ägna sig åt. De flesta hade dock små möjligheter att åstadkomma något. Det som lockade tycks ha varit en praktisk sida. Det var möjligt att visa handlingskraft genom att resa runstenar, samla in föremål och ställa ut dem och göra uppteckningar och trycka dem. Från sekelskiftet 1900 blev också hembygdsrörelsen en aktör som engagerade sig i museiutvecklingen. På 1890-talet växte intresset för byggnadskulturen. Samtidigt började också de första provinsiella hembygdsförbunden inrättas med början 1915 i Dalarna.
Dagens museer och kulturmiljöarbete runt om i landet har vanligen en del av sitt ursprung i dessa sammanhang.
Vem borde och skulle få samla och vårda?
Det var inte helt enkelt för 1800-talets provinsmuseer att bygga upp arkeologiska och kyrkliga samlingar eftersom staten gjorde anspråk på de flesta av föremålen. Dessa anspråk grundade sig i 1600-talets stormaktstid då kronan systematiskt började göra anspråk på antikviteter och gamla monument genom lagar, inventeringar och insamling av föremål. Med början på 1870-talet vaknade ett större intresse för andra föremål; allmogesamhället kunde plötsligt vara av museiintresse. Under 1800-talet växlade relationen mellan den centrala myndigheten och provinsmuseerna och privatforskarna mellan nära och frostig. Debatten handlade om vem som skulle få lov att samla och vad. År 1867 hade Sverige fått en ny fornminnesförfattning. Mot den vände sig många privatforskare i provinserna då den stadgade att även bronsföremål skulle hembjudas till staten. Det var en mycket angelägen fråga för den nybildade Svenska fornminnesföreningen. Diskussionerna fördes ända upp i riksdagen och en ändring av lagen genomfördes också 1873.
Regionala museer och fornminnesföreningar började snart argumentera för att regionala huvudmuseer borde få statligt stöd och utbildad personal. De tyckte att det vetenskapliga arbetet kommit att dominera på Riksantikvarieämbetet och att annat arbete inte hanns med, inte minst vården av de fasta fornlämningarna.
Nytt ur gammalt
Syftet med dokumentation, insamling och berättande och skapande av föreningar och institutioner handlade om att hitta egna nya vägar framåt och hantera förändringarna. Syftet var alltså inte nostalgiskt eller att söka sig bakåt och ”hemåt” för att slippa förändring.
För ”provinserna” var det ett sätt att skapa identitet och gemenskap inom den nationella ramen. Därför blev det så viktigt att samla och visa föremål, vårda fornlämningar och göra utflykter till fornminnen och hålla fester på historiska platser.
GÅ TILL KAPITEL 2 – Kulturmiljö – att tänka i tid