Foto: (PDM)

1. Regionalt museum + kulturmiljö=sant

Kulturmiljöarbete och museiverksamhet har en gemensam historia och en gemensam uppgift att bevara, använda och utveckla kulturarvet. Så lyder dagens nationella mål.

De offentligt finansierade aktörerna har olika uppgifter. För att arbetet ska fungera krävs såväl avgränsningar som samspel. Då kan konflikter undvikas och arbetet bli målinriktat och effektivt.

Anslaget var brett och omfattande från 1800-talets mitt. Intresset för fornminnen, idag skulle man säga kulturarv, var stort. Här rymdes fornlämningar, dialekter, berättelser och föremål, först ”antikviteter” men snart även allmogens artefakter. Det mesta som var hotat var potentiellt intressant. Aktörerna var många och röststarka och de var väl förankrade i olika samhällskretsar. Redan från början tävlade och samverkade Kungliga Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien och Riksantikvarieämbetet med Historiska museet, Nordiska museet, Svenska fornminnesföreningen och regionala fornminnes- och museiföreningar.

Frågan om vem som ska göra vad och vem som får bestämma har alltså på sätt och vis alltid funnits med. I samband med 1900-talets professionalisering, specialisering och formalisering av kulturmiljöarbetet har rollspelet mellan kulturmiljöns olika aktörer återkommande aktualiserats.

Samspel mellan de nationella och de regionala eller lokala nivåerna har ordnats på olika sätt. Före 1976 vilade det regionala kulturmiljöarbetet i första hand på länsmuseerna och i andra hand på riksantikvarieämbetets ombud. Det var med dem som Riksantikvarieämbetet samarbetade. Därefter är det länsstyrelsernas kulturmiljöfunktioner och museerna som har varit de två ben kulturmiljöarbetet ska stå på.

Gemensamma rötter

Under 1800-talet växte det moderna, industrialiserade Sverige fram. Folk flyttade från landet till städerna och från Sverige till USA. De som hade haft makten tidigare fick mindre inflytande och nya grupper ville och kunde profilera sig. Seder och traditionell kultur ändrades i hastig takt under den här tiden, så snabbt att många ville göra något för att rädda kvar en del av det gamla när nu allt det nya tog över. Handgjort och hemmagjort mot modernt och fabrikstillverkat. Oxe eller ånglok.

Under trettio år, från åren 1856 och 1857, grundades fler än tjugo fornminnesföreningar för landskap och för landsortsmuseer. Från början var inte uppbygganden av museisamlingar det viktigaste för föreningarna, men när samlingarna växte, växte också behovet av lokaler att förvara dem i. Det var alltså själva samlandet av föremål och arkivalier eller annorlunda uttryckt dokumentation och upptecknande som var det viktiga.

Föreningsverksamheten bedrevs på frivillig väg och med privata pengar. De som engagerade sig var borgerliga personer från tre dominerande yrkesgrupper – präster, lärare och ämbets- och tjänstemän – som alla hade det gemensamt att de var män med akademisk utbildning. De var också ofta inflyttade till bygden. Lokala företagare var mer ovanliga, men under senare delen av 1800-talet blev även representanter för handel och industri delaktiga i föreningarna. Även borgarklassen ville ha förfäder precis som adel och kungar redan hade, om än inte alltid namngivna individer. Historier om bönder och handelsmän utmanade adelns släkttavlor.

Vården av de fasta fornlämningarna var en aktivitet föreningarna ville ägna sig åt. De flesta hade dock små möjligheter att åstadkomma något.  Det som lockade tycks ha varit en praktisk sida. Det var möjligt att visa handlingskraft genom att resa runstenar, samla in föremål och ställa ut dem och göra uppteckningar och trycka dem. Från sekelskiftet 1900 blev också hembygdsrörelsen en aktör som engagerade sig i museiutvecklingen. På 1890-talet växte intresset för byggnadskulturen. Samtidigt började också de första provinsiella hembygdsförbunden inrättas med början 1915 i Dalarna.

Dagens museer och kulturmiljöarbete runt om i landet har vanligen en del av sitt ursprung i dessa sammanhang.

Vem borde och skulle få samla och vårda?

Det var inte helt enkelt för 1800-talets provinsmuseer att bygga upp arkeologiska och kyrkliga samlingar eftersom staten gjorde anspråk på de flesta av föremålen. Dessa anspråk grundade sig i 1600-talets stormaktstid då kronan systematiskt började göra anspråk på antikviteter och gamla monument genom lagar, inventeringar och insamling av föremål. Med början på 1870-talet vaknade ett större intresse för andra föremål; allmogesamhället kunde plötsligt vara av museiintresse. Under 1800-talet växlade relationen mellan den centrala myndigheten och provinsmuseerna och privatforskarna mellan nära och frostig. Debatten handlade om vem som skulle få lov att samla och vad. År 1867 hade Sverige fått en ny fornminnesförfattning. Mot den vände sig många privatforskare i provinserna då den stadgade att även bronsföremål skulle hembjudas till staten. Det var en mycket angelägen fråga för den nybildade Svenska fornminnesföreningen. Diskussionerna fördes ända upp i riksdagen och en ändring av lagen genomfördes också 1873.

Regionala museer och fornminnesföreningar började snart argumentera för att regionala huvudmuseer borde få statligt stöd och utbildad personal. De tyckte att det vetenskapliga arbetet kommit att dominera på Riksantikvarieämbetet och att annat arbete inte hanns med, inte minst vården av de fasta fornlämningarna.

Nytt ur gammalt

Syftet med dokumentation, insamling och berättande och skapande av föreningar och institutioner handlade om att hitta egna nya vägar framåt och hantera förändringarna. Syftet var alltså inte nostalgiskt eller att söka sig bakåt och ”hemåt” för att slippa förändring.

För ”provinserna” var det ett sätt att skapa identitet och gemenskap inom den nationella ramen. Därför blev det så viktigt att samla och visa föremål, vårda fornlämningar och göra utflykter till fornminnen och hålla fester på historiska platser.

GÅ TILL KAPITEL 2 – Kulturmiljö – att tänka i tid

 

Läs mer

Tvätterskor

Först blötlades smutstvätten i vatten med tillsats av lut eller soda i några dagar, därefter gnuggades den, ibland mot tvättbräda, och sedan kokades tvätten i tvättgryta. Efter det sköljde man i öppna vattendrag eller vid den egna gårdsbrunnen. Till sist klappades tvätten med klappträ vid en brygga eller mot en snedställd bräda.

Den rena tvätten fick torka på marken eller över buskar och sedan hängdes den på tvättlina. Inte konstigt att man i hushåll med stort linneförråd stortvättade endast höst och vår. Först på 1950-talet började tvättmaskiner finnas i vanliga hushåll. Att tvätta var ett tungt arbete som slet på kroppen.

Att de platser där kvinnor utfört vardagliga sysslor har funnits överallt där människor bott är en självklarhet. Att dessa platser sällan lämnat några bestående lämningar efter sig är fakta. Men är det viktigt att kunna minnas dem? En registrering av alla de platser där det bykts är knappast aktuellt, men visst är det viktig att t.ex. skydda ett urval brygghus. Museernas pedagogiska arbete är viktigt för att berätta om arbetet med att byka, ett av de arbeten som utförts i det ”tysta”.

När kung Karl XV blev sjuk

År 1866 måste det ha varit spännande att besöka Stockholm. Sveriges första internationella konst- och industriutställning – Skandinaviska utställningen – med runt 3 800 utställare genomfördes, bland annat i det nybyggda Nationalmuseum.

Tanken med Nationalmuseum var att samla konsten, litteraturen och historien från hela Sverige i samma hus. Nu blev det inte riktigt så. Kungliga biblioteket fick inte plats och flyttade aldrig in, inte heller Livrustkammaren. På bottenvåningen ställde emellertid Historiska museet ut sina samlingar fram till dagens museum på Narvavägen byggdes.

Invigningen av Nationalmuseum blev heller inte som tänkt. Kung Karl XV var sjuk och skickade prins Oscar. Kanske tvivlade kungen på om det var rätt att de kungliga konstsamlingarna skulle ligga till grund för det nya museum som riksdagen beslutat om? 1866 är det år då ståndsriksdagen med medeltida rötter skulle komma att avskaffas och ersättas med en då modern riksdagsordning med två kamrar. Detta trots kungens motstånd. När Karl XV tittade ut från sitt slott över Norrström måste det ha känts att museet förkroppsligade att borgarklassen vunnit en seger över den gamla kungamakten. Museet berättade om det moderna Sverige i vardande även om det skulle dröja många decennier innan ”folket” innebar alla män och kvinnor.

Vi samlar, alltså finns vi

En gammal interiörbild med föremålssamlingar från Jamtli i Jämtland. Från 1870-talet började insamlingen av allmogeföremål och dokumenterandet av byggnadsskick och traditioner ta fart i ett försök att berätta om de snabba förändringarna i samhället.

Först ut år 1867 var Smålands fornsal i Växjö. Nordiska museet räknar sin början till år 1873.

Bilden ger en känsla av hur viktigt det måste ha varit att samla, kategorisera, katalogisera och ordna. Samlandet är en sorts bekräftelse på att vi finns och ingår i en samling utan slut.

Ibland uppstod konflikter. Nationella museer och provinsmuseer tävlade om föremål. Vem som skulle få samla på vad var frågor som diskuterades ända upp i riksdagen. Centralmuseet hävdade att utvidgning av samlingarna var nödvändig för forskningen och spridningen av kunskap till museibesökarna. Men samlandet handlade också om att skapa bilden av det egna landet, landskapet, länet, socknen och staden.

Intresse: dialekter och diken

Kulturarv får ofta en uppgift vid stora omvälvningar i samhället. Så var det på 1800-talet när det moderna Sverige skulle byggas. Föregångsmän och samhällsbärare till både vänster och höger engagerade sig för att bevara historien och utveckla landet.

Baron Nils Gabriel Djurklou (1829-1904) var initiativtagare till den första sammanslutningen ”Föreningen för Nerikes folkspråk och fornminnen” konstituerad år 1856.  Djurklou var arkeolog, etnolog och dialektsamlare. Samtidigt var han drivande kraft i Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, på sin tid det största i Europa, som förvandlade de sanka stränderna till ca 3 500 hektar ny odlings- och betesmark.

Vid det moderna industrialiserade Sveriges födelse kunde samhällsutveckling och näringsliv förenas med minnesarbete till och med i en och samma person.

Vågmästare

Utsikt från Järnbron/Skeppsbron mot Järnvågen vid Slussen, på sidan mot Södermalm. Akvarellerad konturetsning av Martin Rudolf Heland efter Elias Martin (1739-1818).

Att Sverige var och är ett järnproducerande land vet de flesta. Vad färre vet är att allt järn skulle passera ett fåtal upplagsplatser för att vägas och kvalitetskontrolleras. År 1730 fanns det auktoriserade vågar på 26 orter i landet. År 1864 upphörde skyldigheten att väga järn- och stålvaror som exporterades. I Stockholm drogs järnvågen in 1885, i Norrköping 1886, och i Göteborg 1890. Inte heller torde det vara allmänt känt att ordet vågmästare, som idag används inom politiken, ursprungligen var namnet på föreståndaren för en järnvåg.

Vid Slussen fanns en sådan arbetsplats och det är denna myllrande, bullriga och säkert smutsiga miljö som vi ser på bilden. Det är långt ifrån dagens visioner om en hållbar och mänsklig stadsutveckling, men är ändå viktig att känna till om man vill undvika att förvandla kulturmiljöer till enbart estetiskt tilltalande kulisser.

Vad känner vi till och vilka får vara med och tycka när vi bygger dagens städer – här har museerna som ska vara mötesplatser för debatt och opinionsbildningen en roll att fylla.

”Långt nere under honom bullrade den nyvaknade staden; ångvinscharne snurrade nere i Stadsgårdshamnen, järnstängerna skramlade i järnvågen, slussvaktarnes pipor visslade, ångbåtarne vid Skeppsbron ångade, Kungsbacksomnibussarne hoppade skallrande fram på den kullriga stenläggningen; stoj och hojt i fiskargången, segel och flaggor som fladdrade ute på strömmen, måsarnes skri, hornsignaler från Skeppsholmen, gevärsrop från Södermalmstorg, arbetshjonens klapprande med träskorna på Glasbruksgatan, allt gjorde ett intryck av liv och rörlighet…”
Ur Röda Rummet av August Strindberg, 1879.

Kallad till ledamot

Svenska fornminnesföreningen kallade dåvarande Kyrkoherden Herr Johan Ferlin, till ledamot direkt efter vårmötet 1871.
Johan Ferlin (1813-1891) var farfar till skalden Nils Ferlin. De personer som kallades hade viktiga positioner i samhället.

Föreningslivet blomstrade under 1800-talet. Där kunde människor med gemensamma intressen och ambitioner men med olika bakgrund och erfarenheter träffas. Ofta framställs föreningslivet som något unikt för Sverige ännu idag genom att så många människor är aktiva i föreningar med en demokratisk uppbyggnad.

Svenska fornminnesföreningen bildades 1869. Det fanns de som tyckte att riksantikvarien och Vitterhetsakademin inte gjorde vad de borde. Föreningen ägnade sig åt hur vård, dokumentation och insamling skulle gå till. Framför allt ville föreningen driva frågan om rätten att samla bronsfynd och skapa egna museisamlingar utan att staten skulle kunna göra anspråk. Oscar Montelius engagerade sig dock i föreningen. Han var andre amanuens åt Riksantikvarien från år 1871 och blev sedan både världsberömd professor och riksantikvarie. Montelius blev en länk mellan landsortens privatforskare och riksantikvarie Bror Emil Hildebrands nationella vetenskapliga och museala ambitioner.

Förtjänstmedaljen

År 1954 fick lantbrukare Enok Tapper Upplands fornminnesförenings förtjänstmedalj av landshövding Georg Andrén. Kanske var Tapper en av dem som tagit till sig uppmaningarna till handling i Uplands fornminnesförenings Handledning i kulturminnesvård utgiven 1924. Den var författad av namnkunniga forskare, professorer och blivande riksantikvarier.

Upplands fornminnesförening grundades 1869. Föreningen anslöt sig till Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien och fick ett årligt forskningsanslag. För detta sände föreningen ut 1867 års förordning brett och initierade ett nätverk av sockenfornminnesvårdare. I början av 1870-talet fanns dessa i 104 socknar. Tillsyn och övervakning var alltså en av de uppgifter som man snart ansåg att föreningarna borde ägna sig åt. Det var till deras tjänst föreningen låtit utarbeta dessa kortfattade anvisningar.

Ett halvt sekel senare är det Riksantikvarieämbetet som börjar bygga upp ett rikstäckande nät av ombud. Det skulle gärna vara personer med andra viktiga lokala uppdrag. I samband med att länsantikvarierna inrättades 1976, och kanske som ett led i den professionalisering som välfärdssamhällets expansion möjliggjorde, fasades denna organisation ut.

Att högtidligt dela ut medaljer för förtjänstfulla insatser har varit och är ett sätt att uppmärksamma engagemang och insatser som utförs på eget initiativ till allas nytta.

Gemenskap i lövade skrindor

En utfärd med Svenska Fornminnesföreningen 1905 med häst och vagn till Limmared i Västergötland. De efterlämnade rapporterna från föreningens tidiga möte visar att det inte bara var allvarliga saker som avhandlades. Det fanns plats för festliga middagar och utflykter. Intresset fokuserade på bevarande, men aktiviteterna som sådana bidrog till en formandet av en ny samhällelig gemenskap.

Och kvinnorna då?

De som ägnade sig åt fornminnen var i princip alla män fram till en bit in på 1900-talets andra hälft. Där i bakgrunden fanns dock många fruar som i det fördolda hjälpte till eller till och med skötte delar av mannens sysslor. Kvinnor kunde följa föreläsningar och få utbildning i fornminneskunskaper. Gifta kvinnor skulle dock inte arbeta, förutom med hem och barn.

Den här bilden togs vid en utflykt. Kvinnan i mitten kan vara fru Nerman, hustru till professor Birger Nerman. Hon var också hans kusin, 12 år yngre än sin man. Fru Nerman, som också hette Zelma Maria Elisabeth Thyra Asta Anna Constantia Agnes Gerda Ester Barbro Margareta Axelsdotter, finns med på många av Fornminnesföreningens fotografier, barnen likaså.

Kvinnor kunde bli medlemmar i Fornminnesföreningen. De första var Eva Charlotte Brag från Lund och Louise Hamilton, född Piper från Lidköping redan i början av föreningens liv på 1870-talet. Något senare blev Ida Nilsson och Sofi Amalia Brusewitz medlemmar. Den framstående arkeologen Hanna Rydh valdes till hedersledamot av Svenska Fornminnesföreningen år 1963.