4. Om länsmuseer och landsantikvarier

Begreppet länsmuseum

Begreppet länsmuseum etablerades på 1930-talet. En del av deras ursprung återfinns i de ideella fornminnesföreningarna. Museerna kom att utvecklas till en gemensam angelägenhet för landstingen, hembygdsföreningarna och olika stiftelser. Idag ryms de under benämningen regionala museer, och då menar man även andra kulturhistoriska museer som har ett bredare uppdrag t.ex. för ett landskap. Namnet länsmuseum används på lite olika sätt. Några museer använder det inte alls och några kallar sig regionmuseum.

Under många decennier var museichefen också landsantikvarie och betraktades som en statlig tjänsteman, men utan att formellt sett vara det. Fram till 1976 hade Riksantikvarieämbetet regeringens uppdrag att granska och godkänna landsantikvarien inför tillsättningen. Idag motsvaras titeln inte av någon formell funktion. Den används av många länsmuseichefer, men inte av alla.

Riksantikvarieämbetets företrädare

En landsantikvarie var fram till 1976 Riksantikvarieämbetets företrädare. På de som vill bli landsantikvarier ställdes också höga krav på vetenskaplig kompetens samt erfarenhet även från verksamhet på de nationella institutionerna i Stockholm – Riksantikvarieämbetet, Nationalmuseum och Nordiska museet.

En landsantikvarie hade inga beslutsfunktioner men enligt normalinstruktionen, som de flesta huvudmän antog, skulle landsantikvarien leda den kulturminnesvårdande verksamheten. Landsantikvarien skulle mer specifikt ta initiativ till kulturminnenas skyddande och bevarande genom ett stort antal olika specificerade aktiviteter. Dessutom skulle han (för de var länge nästan bara män) helst forska själv. När länsantikvarierna vid länsstyrelserna inrättades 1976 var landsantikvariens tid som halvstatlig tjänsteman över.

Läs mer om – Kulturmiljö och regionalt museum

En stor händelse! Alla var där.

Bilden visar Fornminnesföreningens utflykt till Alvastra 1901, foto Fredrik Borgstedt. Det var en stor händelse när Fornminnesföreningen kom på besök. Alla som var något i staden ville vara med och gästfriheten var stor. I protokollen kan man läsa om att det nästan blev bråk om vem som skulle få stå som värd vid nästa tillfälle.

I Östgöta Correspondenten 20 augusti 1901 rapporterades att ”Svenska Fornminnesföreningens årsmöte i minnenas stad Vadstena öppnades i går och fortgår ytterligare två dagar. ”Såsom af redogörelsen för de följande förhandlingarne framgår, märktes bland de nära 100 deltagarne från främmande orter flera av fornforskningens mest framstående målsmän inom vårt land. Därtill kom ett stort antal deltagare från Vadstena stad med omnejd…… Till ordförande föreslogs Landshöfdingen grefve L Douglas, som också med acklamation därtill utsågs.”

Mötesplatsen

Vårutflykt någon gång på 1950-talet. Den här bilden kommer från en samling foton från Svenska Fornminnesföreningen. Fotografierna i samlingen visar människor som umgås, besöker fornlämningar och sevärdheter, äter festliga middagar och håller föredrag.

Generationer möttes i intresset för fornminnen och kunskap. Medlemslistorna visar att det var människor från hela landet som deltog, amatörer och lärda personer bytte iakttagelser och berättelser med utgångspunkt i kulturarvet.

Fornminnesföreningen hade redan från starten ett digert program som bland annat tog upp åtgärder för upplysning av befolkningen. Snart började ledande forskare att publicera populära skrifter om Sveriges forntid. Föreläsningar om forntiden drog många besökare inte minst småstadsbor som törstade efter andlig och intellektuell uppbyggelse och få göra bekantskap med vetenskapen.

Kulturmiljö och regionalt museum

I de kulturplaner varje landsting eller regionförbund gör kan man läsa om museerna. De beskrivs som självklara platser för varierad verksamhet, kulturarv och historia i fokus. De förmedlar kulturella och historiska perspektiv på samtid och framtid.
Vi har valt att sammanställa utdrag ur ett antal kulturplaner till en beskrivande text.

Genom insamling, dokumentationer och ett ansvarsfullt bruk av samlingar och kulturmiljöer bidrar institutionerna till att detta även i framtiden kan göras på ett rikt och mångfacetterat sätt. De sätter fokus på berättande och användande av levande och mångfacetterade kulturarv och minnen. De speglar mångfalden i historia och kulturarv. De är mötesplatser och arenor för samhällsdebatt och förmedlar kunskap, upplevelser och bildning. De har betydelse för dragningskraften för boende och turism. De är resurser för identitet, integration, mångfald och jämställdhet.

De samlar, systematiserar och förmedlar kunskap om kulturmiljöerna samt, knyter samman idéer och initiativ samt gör historien synlig i sin rätta miljö.

En stor del av verksamheten består av rådgivning i samband med att människor vill bygga om sitt hus, fornlämningsärenden eller på annat sätt förändra kulturlandskapet. Ärenden och uppdrag genomförs i form av förstudier, inventeringar, utredningar, undersökningar och rådgivning samt miljökonsekvensbeskrivningar, kulturmiljöprogram och handläggning av plan- och bygglovsärenden och kyrkoärenden. De är remissinstans för myndigheter, inte minst länsstyrelsen.

Museerna samarbetar på lokal, regional, nationell och internationell nivå med andra samhällssektorer, med forskning och utbildning samt med företag och fastighetsägare, hantverkare, fastighetsmäklare, försäkringsbolag, turismnäring, kommuner, hembygdsföreningar, kulturarbetare och lokala entreprenörer.

Genom externt finansierade uppdrag inom arkeologi och byggnadsvård kan också museerna ägna sig åt de grundläggande uppgifterna forskning, dokumentation, inventering, insamling och kunskapsuppbyggnad och inom kulturmiljöområdet.

Ja, så ser verksamheten ut när man sätter samman beskrivningar från olika delar av landet. Museerna gör inte allt i beskrivningen, men alla gör något.

GÅ TILL KAPITEL 5 – Riksantikvarie Curman trodde på museerna

  • Skriven av: Eva Fadeel
  • Publicerad: 25 augusti 2017
  • Uppdaterad: 9 oktober 2017