5. Riksantikvarie Curman trodde på museerna

Vid slutet av 1920-talet ordnade riksantikvarie Curman pengar till de museer som idag har regionala uppdrag för kulturmiljön.

Från år 1976 kommer dessa pengar genom Statens kulturråd. Att medel ska gå till museiarbete framgår av nu gällande lag och förordning rörande regional kulturverksamhet. Även om kulturmiljö inte längre nämns uttryckligen i förordningen framgår det av förarbeten och andra styrdokument att kulturmiljö är en uppgift regionerna förväntas ta ansvar för via museerna. Museerna säger att de är angelägna om att ha en roll i kulturmiljöarbetet: genom inre och yttre verksamhet, på egen hand och tillsammans med länsstyrelse, civilsamhälle och kommuner.

Att köpa kulturarv

Carl Curman, professor i anatomi vid Konstakademin, docent vid Karolinska institutet och badläkare i Lysekil, tog den här bilden av båthusen och människorna som arbetade där på Klädesholmen i Bohuslän. Året var 1862 och det här med fotografi var väldigt nytt och ovanligt.

Dagens Klädesholmen är ett sommarparadis för dem som har råd. En miljö med bodar finns där, men befolkningen är en helt annan. Att ett hus anses ha kulturhistoriskt värde höjer många gånger dess ekonomiska värde. Att betala mer för att något har ett kulturhistoriskt värde är ett sätt att köpa sig ett socialt kapital.

Att låna och stjäla kulturarv

En bild från Lysekil i slutet av 1800-talet, men folkdräkterna är från Dalarna. Societeten hade folkdräkter för att vara fina på 1880-talet.
De lånade ett kulturarv från allmogen för att förhandla upp sitt eget sociala kapital. Det finns gott om exempel på lån av kulturarv. Västerlandets intresse för antiken har blommat upp gång på gång och satt sina spår inte minst i byggnadskulturen på många kontinenter. ”Upptäckten” av Egypten under Napoleons era väckte en vurm för att samla föremål därifrån. En antikmarknad uppstod, som ännu idag är ett hot mot landets fornlämningar.

Att ärva kulturarv

Carl Curman (se bilden Att köpa kulturarv) tog år 1880 denna bild av sina fyra barn och deras franska guvernant. I arkivet står däremot bara runstenen nämnd. Runstenen ligger i Antuna i Uppland och ristningen tolkas ”Gerlak lät …..efter Häming, sin son, och Ärnmund efter Holmfrid, sin hustru och efter Una (eller Unna) (sin) dotter”. Runstenen handlar om en familj precis som fotot.

Carl och hans hustru Calla var mycket förmögna och kulturellt och konstnärligt väl försedda med vänner och bekanta i de rätta kretsarna. Äldste sonen Sigurd Curman längst till vänster kom att bli en av de allra viktigaste personerna inom museivärlden under 1900-talets första hälft som riksantikvarie tillika chef för Historiska Museet. Sigurd hade begåvats med ett unikt socialt och kulturellt kapital genom föräldrarna. Somrarna tillbringades i Lysekil där familjen bodde i en fornnordiskt inspirerad och inredd villa, exklusiv och rustik på samma gång, och alldeles unik. I Stockholm bodde man på Floragatan i ett hus byggt efter Carl Curmans anvisningar, denna gång i romersk stil.

Organisation av kulturminnesvården

De första lokala och regionala insatserna på 1800-talet finansierades genom frivilligt arbete och bidrag. Redan under detta sekel väcktes frågan om statlig finansiering. År 1909 sökte föreningarna för första gången gemensamt om anslag från staten. Det skulle komma att dröja några decennier innan pengarna kom.
År 1921 lade en statlig utredning fram sitt betänkande. I betänkandet föreslogs ett utökat statligt engagemang i kulturminnesvården (idag skulle vi säga kulturarvs- eller kulturmiljöarbetet). Riksantikvarieämbetet skulle vara den centrala kulturhistoriska myndigheten med ett brett uppdrag. Det skulle finnas en regional organisation med statsbidrag till museernas vetenskapligt skolade föreståndare. Statens ekonomi gjorde att förslaget inte genomfördes då, men riksantikvarie Sigurd Curman höll fast vid idén och arbetade för en kulturminnesvård kopplad till museerna.

Allt hänger samman

Riksantikvarien Curman prioriterade den yttre kulturmiljövården, t.ex. forn- och byggnadsvård. Samtidigt hävdade han att samlingar och utställningar hängde ihop med detta arbete och de skulle förenas i en och samma tjänst. Från 1927 gav staten på riksantikvariens initiativ medel till varje län för såväl byggnader och museisamlingar som till löner för fackutbildade tjänstemän. Dessa skulle förestå museerna och bistå Riksantikvarieämbetet i det kulturvårdande arbetet. Det gav resultat och museerna fick ökade bidrag från länen och värdkommunerna.

Helt oproblematisk var inte Curmans modell med 24 länsmuseer. I Skåne var det Skånes hembygdsförbund som blev hemvist för landsantikvarien. Och i ett antal län fanns flera museer som inte helt utan anledning kände sig förbigångna.

År 1945 beslutades om ett statsbidragssystem som förutsatte lokal medverkan i kulturminnesvården. Två tredjedelar av landsantikvariens lön skulle vara statsbidrag för insatser för kulturminnesvård. Redan i mitten av 1950-talet var det dock dags för en ny översyn som landade i att det skulle finnas en landsantikvarie i varje län med statsbidrag upp till 90 procent samt bidrag för anställning av utbildade tjänstemän. Motivet var att arbetsuppgifterna för vård och planering vuxit genom de nya byggnads- och naturvårdslagstiftningarna.

Känslan av ansvar för den egna bygden

Curman betonade känslan av ansvar för den egna bygden och att staten inte fick träda den förnär genom att ta över. Provinsmuseerna skulle själva i större utsträckning utföra vetenskapliga undersökningar och kulturminnesvårdande uppgifter inom sina egna områden så att museerna kunde bli levande medelpunkter för kulturforskning och praktisk minnesvård. Och det är kring denna roll och dessa uppgifter, men klädda i en annan språkdräkt, som statens förväntningar på dagens regionala museer till del fortfarande kan sägas ligga.

Makalös expansion och delade meningar

1960-talet innebar fortsatt statliga satsningar på kultur. För länsmuseerna var detta en tid av makalös expansion och en prioritering av den utåtriktade verksamheten. För att stärka kulturminnesvårdens roll inom den översiktliga fysiska planeringen inrättades 1976 länsantikvarietjänster vid länsstyrelserna. Siktet var inställt på samhällsplanerings- och miljövårdsintegrering av kulturmiljöarbetet, men också på att föra det statliga kulturmiljöarbetet närmare medborgarna. Detta var inte unikt för kulturmiljövården. Decentralisering och förändrade roller för de statliga verken var en genomgående idé för förändringen av all statlig verksamhet vid denna tid.

Länsmuseerna skulle även fortsättningsvis få statsbidrag för uppgifter inom kulturmiljövården och museala uppgifter. Men den modell som Curman skapade får nog ändå sägas ha upphört då. Museerna skulle i den nya modellen fungera som vetenskapliga experter, sakkunnigorgan i kommunernas planering och ha arbetsuppgifter som inventeringar, kunskapsunderlag, vård och restaurering men också ”betydande uppgifter till tjänst för den statliga kulturminnesvården”.

Riktigt hur det skulle gå till framgick dock inte. Det bidrog till att under en lång period så kappades länsstyrelser och länsmuser om vem som hade initiativet. Idag har vissa länsstyrelser och museer en utvecklad och strategisk relation. För andra är det en utmaning att hitta en strategisk nivå och sätt att samverka. Både länsstyrelse och regionalt museum arbetar alltså för och med kulturmiljö. De har olika uppdrag och verktyg, men båda förväntas med sitt arbete bidra till de nationella målen.

Läs mer om – Organisation av kulturminnesvården

  • Skriven av: Eva Fadeel
  • Publicerad: 25 augusti 2017
  • Uppdaterad: 9 oktober 2017