7. Gemenskaper och identitet – kulturmiljö som politik

Det finns de som oroar sig för att kulturarv kan förknippas med osund nationalism och till och med främlingsfientlighet eller rasism. Och visst har kulturarvet använts så, men det har även annan kultur. Tänk bara på konstens, musikens och arkitekturens roll i Nazityskland.

Kulturmiljö är en rik resurs som medborgarna har stort intresse för. Det syns t.ex. i kulturvaneundersökningar. Kan detta intresse verkligen vara ett uttryck för att människor är främlingsfientliga eller att kulturmiljö som finns överallt gör oss xenofobiska? Nej givetvis inte.

Rimligt är väl att tänka sig att vi alla har ett behov av att förhålla oss till det förflutna. Kulturmiljö är ett sätt. De berättelser som skapar en inkluderande, öppen gemenskap behöver förnyas i takt med tiden. Det är ett behov människor snarast instinktivt känner och söker fylla.

Opinionsbildning och debatt har länge varit en utpekade uppgifter för de regionala museerna. De har tagit dem på olika allvar och med olika intensitet under olika perioder. Ett stort värde med kulturmiljö och museer är att de är platser och arenor där ett pågående samtal, om historiens många dimensioner och om vad det är att vara människa, kan få näring.

Styra och ställa – några tumregler

Offentliga anslag och det offentligas roll som en av medgrundarna i snart sagt alla museer ger en laglig rätt och skyldighet till politisk styrning. Men var går då gränsen för denna styrning? Och hur ska man som tjänsteman agera? Frågorna är generella och skiljer sig i princip inte åt från alla andra offentliga verksamheter. Grundläggande är en kontinuerlig dialog mellan parterna, vilket även inkluderar medborgarna. Några tumregler skulle kunna vara:

  • Kulturmiljö är inte samma sak för alla människor. Det finns inte en rätt utvald kulturmiljö utan det handlar om att se och reflektera. Såväl politiker som professionella kan förhålla sig till detta genom att underlätta, och låta bli att styra och ställa.
  • Vad som ska bli utvalda, enskilda kulturmiljöer och hur de ska tas till vara hanteras bäst av tjänstemän. Ingen förväntar sig att sjukvårdspolitiker ska ställa diagnoser eller bestämma behandlingar. Varför skulle kulturpolitiker ha den kulturhistoriska sakkunskap som krävs för att inte gå vilse bland enskilda monument och minnen. De professionella ska vara bra på att motivera och förklara grunderna för urval och beslut, och på att lyssna in tongångarna i samhället.
  • Från totalitära samhällen vet vi vad som händer när politiken börjar ha åsikter om vad som är rätt berättelse och agera för att historien ska skrivas om i en viss riktning. De professionella ska ge utrymme för andra tankar, ta diskussion om sina versioner av historien och ta debatt om historieskrivning i allmänhet.

Politiken kan stärka det regionala kulturmiljöarbetet genom att:

  • Översätta de nationella målen till den regionala nivån. Peka ut riktningen i visioner och mål.
  • Skapa förutsättningar och ramverk. Utveckla spelregler och verktyg.
  • Lyfta fram demokratiskt grundade principer och översätta dem till kulturmiljö.

Kulturmiljöpolitik i praktiken kan handla om allt från näringslivsutveckling och turism, via attraktiva livsmiljöer, till socialt kapital och deltagande i samhället. Kulturmiljöpolitik kan handla om att vidga perspektiven, att utnyttja, träna och utveckla vår kreativa förmåga och att lära oss respektera och uppskatta kulturella skillnader. På det sättet kan vi förbättra vår förmåga att fatta ansvarsfulla och välgrundade beslut, och skapa en ny och inkluderande gemenskap med svängrum för individerna.

Flickskolan

Ur vykortssamlingen från Almquist och Cöster kommer detta foto från Söderhamns Kommunala Flickskola våren 1954.
Idag är det självklart att flickor och pojkar och flickor ska gå i samma skolor och klasser. Då var det självklart att det fanns separerade skolor. Människors föreställningar om vad som är bra förändras. En självklarhet som lätt glöms, men som kulturmiljön påminner oss om.

Kulturmiljö berättar om historiens och människans mångfald. För att stå enade bakom alla människors lika värde behövs berättelser om att alla är olika genom sina erfarenheter och att alla liknar varandra på andra sätt. Kulturarv och kulturmiljö berättar om att vi människor är olika, men också hur vi skapat gemenskaper och löst konflikter.

Serier kontra iscensättningar

En bild från Historiska museet i Nationalmuseum år 1926. Hur de materiella spåren ska ordnas och visas är inte självklart. Det är det inte idag och var det inte på 1800-talet. Är det vetenskapen som ska sätta standarden eller är det besökarna som ska stå i fokus? Vad berättas direkt och vad berättas indirekt genom utställningarna idag?

Bror Emil Hildebrand var riksantikvarie i hela 42 år mellan 1837 och 1879. Han reste ut i Europa för att informera sig. Inte sällan tyckte han att inget fanns att lära då de ansvariga gått planlöst tillväga med samlingarnas ordnande. Hildebrand visste att ordna tingen enligt vetenskapens principer. I skåp med glasväggar placerades föremålen insamlade från hela Sverige i serier. Sten-, brons och järnålder, medeltid och kyrkliga fornsaker samt nyare tid – var tid för sig. Som besökare kan känslan av utveckling – från enklare till mer avancerat ju närmare i tid – ha varit det man fick med sig. Ett passande budskap i 1800-talets Sverige, med löfte om förestående förbättringar?

Arthur Hazelius hade helt andra idéer. Föremålen började visas tillsammans med dramatiska bilder ur människor liv. Besökaren på Hazelius museum skulle få spelrum för känslan och fantasin. 1880 grundade Hazelius Stiftelsen Nordiska museet. Mellan Bror Emils efterträdare sonen Hans Hildebrand och Hazelius fanns inga varma känslor. Striden mellan dessa kulturhistoriska galjonsfigurer fortsatt till 1920-talet. Då först slöts ett avtal om avgränsade ansvarsområden.

Hur och om vad vill vi att kulturmiljöer och utställningar ska berätta idag?

Tvätta bort det gamla

I Borås byggdes detta badhus på 1930-talet. Det var då ’state of the art’. Det revs 1985 och har ersatts av ett nytt. Mycket är sig likt, att bada var och är roligt och simma nyttigt.

I de gamla badhusen döljer sig emellertid en berättelse om fostran in på bara kroppen. Lort-Sverige skulle tvättas bort. Badrum var ännu på 1930-talet en lyx för ett fåtal, men skulle snart bli grundstandard för alla. Idag är det den lekande människan som är målgrupp för badpalatsen och äventyrsbaden.

Plats för starka känslor

lussen år 2004 fotograferad av Bengt A Lundberg.På 1930-talet revs stora delar av den äldre bebyggelse som flankerade Nils Ericsons sluss, och den nuvarande Karl-Johans-slussen byggdes. Samtidigt byggdes den klöverbladsformade ”trafikkarusellen”. Båda invigdes 1935.

Trafikplatsen var då ett av Europas första innerstads-trafik-klöverblad och redan förberedd för högertrafik. Slussen hyllades från många håll för sina vackra linjer, sina blanka kakelväggar, de stora glasväggarna och gångstråk med småbutiker. En av arkitekthimlens fixstjärnor, Le Corbusier, uttryckte 1932 sin förtjusning. ”Ni i Stockholm, har gjort den moderna tidens första stora verk, trafikknuten Slussen”.

Slussen är en omdebatterad plats, men var ändå inte en viktig valfråga för medborgarna vid valet 2014. Är det viktiga med moderna och kanske svårhanterade kulturarv i vissa fall hur omförhandling och omvandling av platsen går till? Vem är det som får vara med och ha åsikter och när i processerna?

Kan man ta historien med sig när man flyttar?

På detta handkolorerade vykort, taget någon gång på 1950-talet, ser vi Föreningsgatan i Kiruna. Den finns snart inte mer. Centrala Kiruna ska flytta för att ge plats åt gruvan som är ursprunget till staden.

Diskussionerna mellan kommuninvånare, forskare, kommunledning, länsstyrelse, nationell myndighet m.fl. har varit många och långa. Vad vill kommunen ta med sig och vad säger lagstiftningen?

När ett hus flyttas vad händer då? Vilken historia berättar det? Historien om varför det en gång byggdes? Varför det flyttades? Några tycker inte det är nödvändigt ha historien med sig. Andra tror inte att man kan ta historien med sig. Vissa tycker att Kiruna blir en fattig plats om det gamla inte längre får finnas ihop med det nya. Och vem har rätt att tycka? Bara kommuninvånarna eller alla svenskar eller alla människor i världen?

  • Skriven av: Eva Fadeel
  • Publicerad: 25 augusti 2017
  • Uppdaterad: 9 oktober 2017