Alepporummet, Pergamonmuseet i Berlin
Alepporummet, Pergamonmuseet i BerlinFoto: David Isaksson (CC BY)

Museet ger nyanlända flyktingar hopp

Zoya Masoud kom till Tyskland för fyra år sedan. Nu guidar hon andra syriska flyktingar på Museet för islamisk konst. Guideturen är en del i det uppmärksammade projektet Multaka.

Museet för islamisk konst i Berlin ligger inne i Pergamonmuseet, den tyska huvudstadens kanske mest populära museum. Besökarna här kommer från hela världen. Den som står en stund vid ingången kommer, förutom tyska, höra språk som engelska, franska, ryska, svenska, japanska och arabiska.

De som talar arabiska är en grupp på omkring 30 personer. Det är flyktingar från Syrien och Irak som nyligen kommit till Tyskland. Nu står de och väntar på att delta i en guidad tur på arabiska på museet.

Så dyker guiden Zoya Masoud upp. Hon kommer själv från Syrien, men har varit i Tyskland i fyra år. Hon välkomnar flyktingarna och gruppen vandrar in i museet. Sitt första stopp gör de vid ett av museets huvudnummer, Istarporten.

Det ser ut som vilken guidning som helst, även om jag som reporter, som inte talar arabiska, får intrycket att deltagarna och guiden diskuterar mer än vanligt.
Guidningen på arabiska för nyanlända flyktingar är del i Träffpunkt: Multaka i vilket fyra museer i Berlin deltar.


Istarporten i Pergamonmuseet. CC BY-SA 4.0 (via Wikimedia Commons)

Förra året kom omkring en miljon flyktingar till Tyskland. The Syrian Heritage Archive Project, som jobbar tillsammans med Museet för islamisk konst, föreslog att museet skulle anordna guidade turer på arabiska för flyktingarna.

– Många som jobbar i The Syrian Heritage Archive Project kommer själva från Syrien och de kände människor som kommit hit. Tillsammans utvecklade vi snabbt innehållet. Guidningarna började i december och numera har vi dem två gånger i veckan, berättar Robert Winkler, projektledare för Multaka.

Berlins historia ger hopp

De som deltar i projektet är, förutom Museet för islamsk konst,  Sydvästasiatiska museet, Bodemuseum, som har bysantisk konst, och Museet för tysk historia. Tanken var att museerna skulle ha en koppling till Syrien och Irak, men att flyktingarna också skulle få lära sig lite om tysk historia och kultur.

– Våra guider utformar själva sina turer. De pratar om de föremål de tycker är mest intressanta eller viktiga. I Museet för tysk historia har vi upptäckt att många flyktingar tycker tiden efter andra världskriget är särskilt intressant. Berlin var då fullständigt förstört. Jag tror att det kan vara hoppingivande att höra om återuppbyggnaden. Många tycker också att det är intressant att kvinnor spelade en så stor roll när Berlin byggdes upp, berättar Robert Winkler.


Potsdamer Platz 1945.

Zoya Masoud leder gruppen upp en våning. Nästa stopp är det berömda Alepporummet. Många av dem som är med på guidningen bor på flyktingförläggning. Museet har just nu ingen utarbetad strategi för att nå flyktingar, utan använder bara sin Facebooksida.

– Det har varit så mycket arbete med projektet att vi inte hunnit med att göra PR. Vi har redan många besökare, men skulle gärna berätta om vad vi gör för fler, särskilt för dem som inte har Facebook eller tillgång till internet, säger Robert Winkler.
Från början hade man tänkt rikta sig till tonåringar och unga vuxna, men människor i alla åldrar kom.

– De som är här har helt olika bakgrunder. En del är mycket religiösa, andra inte alls. En del är akademiker och kan mycket om historia. Andra har aldrig varit på ett museum.

Söker fler guider

Guiderna kommer från The Syrian Heritage Archive Project. Just nu är det 18 personer som guidar, men man letar efter fler eftersom programmet ska utökas. Ungefär hälften av guiderna är kvinnor och hälften män. Bland besökarna dominerar männen.

–  Det är fler män som bor på flyktingförläggningarna. Men vi tror att vi skulle kunna få hit fler kvinnor. Därför hade vi en workshop förra veckan där tysktalande och arabisktalande kvinnor träffades. Vi vill använda våra workshops för att ta reda på hur vi kan få fler kvinnor att komma till museet.

Idag är det 30 personer i gruppen. Något fler än vad som är idealt, enligt Robert Winkler.

–  För guiden är det bästa en grupp på 10-15 personer, men det finns inget system där man kan anmäla sig så vi vet aldrig hur många som kommer. Vi vill att folk bara ska kunna dyka upp. Men en gång kom det 90 personer och det finns ingen möjlighet för en guide att ha en så stor grupp.


Robert Winkler betonar att de fortfarande ser Multaka som ett experiment. Foto: Anette Rein

–  När vi började tänkte vi att vi testar en tid och ser vad som händer. Men plötsligt blev det jättestort. Vi vet inte så mycket om dem som kommer hit och vi försöker ta reda på mer om vad de är intresserade av. Hur kan vi nå dem och hur kan vi organisera saker för dem? Vilka frågor vill de ha svar på?

En av de konkreta frågor som återkommer på så gott som alla guidningar är hur det kommer sig att föremål från Syrien och Irak finns på museet.

–  En del tror att föremålen kommit hit nyligen, i samband med kriget som pågår. Men de har varit här i över hundra år. Ibland tror man att de kommit hit olagligt. Vi berättar att det finns kontrakt och att föremålen kommer från arkeologiska utgrävningar. Att de kommit hit på laglig väg.

Robert Winkler säger att det inte är svårt för museer att göra guidade turer för flyktingar. En sak man kan göra är att hitta föremål i sin samling som knyter an till dem.

–  Kanske finns det till och med något föremål som kommer från Syrien? Om man börjar leta så ser man samlingar på ett nytt sätt.

Intresse från media

Multaka har fått enormt mycket uppmärksamhet i både tyska och internationella medier. När Spana besöker Multaka är det ytterligare två journalister med på den guidade turen.

–  Jag tycker personligen att uppmärksamheten är viktig. Utifrån ser man inte projektet eftersom vi bara är i museet. När man berättar om det på tv och i tidningar ges en positiv bild av flyktingar, alla här är vänliga, annars är bilden av flyktingar i medier ofta negativ, säger Robert Winkler.

Turen är slut och deltagarna försvinner iväg. Zoya Masoud är arkitekt och doktorand. Det är första gången hon guidar på ett museum. Hon berättar att många flyktingar är särskilt intresserade av föremål från den region de kommer.

För Zoya Masoud är det viktigt att ha dialog med dem som kommit. På så sätt kan man få dem att analysera och reflektera kring föremålen.

–  När jag inte har svaret på en fråga säger att jag inte vet och att jag ska ta reda på det. Och det gör jag också när jag kommer hem. Det är omöjligt att veta allt. Inte ens experter kan det.

Vilken är den vanligaste frågan du får? 
–  ”Hur kommer det sig att föremålen är här? Är de stulna?” Jag berättar att det var lagligt när de införskaffades. I slutet av turen brukar många vara glada att föremålen finns här. Europa kan se deras kultur. Och om de här föremålen hade varit kvar i Syrien så hade de kanske varit förstörda nu, säger Zoya Masoud.

  • Skriven av: Webbredaktionen
  • Publicerad:
  • Uppdaterad: