Digital information och digitala verktyg

Med digital information om det byggda kulturarvet kan aktörer inom samhällsbyggnadsprocessen få en överblick över vilka kulturvärden som finns för att göra de avvägningar som krävs. Aktuell digital information och välfungerande digitala system gör att vi gemensamt kan säkerställa att bebyggelsens kulturvärden tas tillvara och inte riskerar att gå förlorade. I detta kapitel används Riksantikvarieämbetes bebyggelseregister som exempel för hur man kan arbeta med digital kulturmiljöinformation.

Geografisk information (geodata) är data som är kopplad till var något finns i den fysiska världen, det vill säga information som är kopplad till en geografisk referens eller position. Geografisk information används i geografiska informationssystem (GIS) för att samla, hantera, analysera och visualisera data, vilket hjälper till att förstå rumsliga mönster och fatta informerade beslut. Den kan innehålla fakta om allt från naturliga företeelser som vattendrag och vegetation till av människor skapade strukturer som byggnader, vägar och fastigheter.

Geografiska informationssystem används i många skeden av samhällsbyggnadsprocessen, både som underlag för beslut och ett sätt att informera sakägare och medborgare. Många kommuner har interna kartsystem som stöd för planläggning och handläggning av bygglov, såväl som offentliga digitala kommunkartor publicerade på sin hemsida.

En stor fördel med digital geografisk information är att den går att jämföra med andra förhållanden i landskapet genom att lägga samman flera olika kartlager. Exempelvis kan utpekanden av kommunens värdefulla kulturmiljöer visas över områden med översvämningsrisk eller områden med hög utvecklingstakt för att göra riskanalyser och prioritera lämpliga åtgärder.

Inför en inventering kan existerande geografisk information fungera som underlag för att identifiera områden eller byggnader av intresse och guida urval och omfång av arbetet. Om även resultatet av en inventering är tillgängligt i geografiska informationssystem blir det enklare att använda som underlag till framtida beslut och analyser. Dessutom kan inventeringen på ett enkelt och tydligt sätt kommuniceras med allmänheten i digitala kartor.

Resultatet av en inventering kan följa olika informationsmodeller, levereras i olika digitala format och följa olika digitala standarder. Genom att i ett tidigt skede förstå och kommunicera en inventerings informationsbehov kan man säkerställa att den kan användas och förvaltas på enklast möjliga sätt.

En informationsmodell beskriver vad en informationsmängd ska innehålla och hur detta innehåll ska kategoriseras, formuleras och formateras. Det kan liknas vid en ritning, eller ett recept, som underlättar arbete och kommunikation kring data och information.

Ett format beskriver hur information lagras och levereras och kan exempelvis vara ett dokument i PDF-format, en databas med information strukturerad i tabellformat eller ett GIS-format med geografisk information.

Informationsmodellen styr användbarheten

En inventerings informationsmodell och format styr möjligheten att använda den i olika digitala system och processer inom och utanför den egna kommunen.

Om en planerad inventering exempelvis ska beskriva ett byggnadsbestånd på byggnadsnivå, men de digitala systemen som används bara fungerar på fastighetsnivå, kan detta ställa till problem i arbetet.

Om en förväntan på inventeringen är att få en överblick över byggnadsbeståndets ålder underlättar det om information angående byggnadsår finns angivet i ett separat fält i stället för att ligga inbäddad i löptext.

I Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister finns såväl informationsfält för fritextbeskrivningar som strukturerade informationsfält med förvalslistor. Det är viktigt att vara konsekvent och tydlig när det gäller vad som anges i inventeringen – står kategorin för nuvarande eller ursprunglig användning, anger åren ett osäkerhetsintervall för byggåret eller beskriver det hela uppförandetiden?

Informationsmodellen behöver vara tydligt redovisad för alla användare – både för dem som samlar in och registrerar informationen och för alla som sedan på olika sätt använder informationen.

Informationsmodellen styr detaljeringsgraden

Informationsmodellen kan också styra i vilken detaljeringsgrad det går att beskriva ett objekt. I Lantmäteriets informationsmodell för byggnader kan man beskriva en byggnads ändamål med ett tjugotal olika ändamålstyper.

I Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister kan man vid behov beskriva vissa byggnadsändamål med en större detaljrikedom, eftersom den ökade detaljeringsgraden kan vara relevant vid kulturhistorisk värdering. Till exempel kan det som klassificeras som ekonomibyggnad enligt Lantmäteriets modell närmare specificeras som exempelvis lada eller stall i Bebyggelseregistret. De två registren har olika användningsområden, och detta speglas informationsmodellen.

Det finns ofta behov av att skapa kopplingar mellan olika digitala system. Det kan handla om att hämta information från en extern källa, leverera information till någon eller skapa bryggor eller länkar mellan olika system så att de alltid har uppdaterad information.

Förutom att koppla samman de egna systemen inom kommunen så kan det röra sig om samarbeten med andra kommuner, samverkansprojekt på regional nivå eller kopplingar till nationella digitala system som Bebyggelseregistret och Fastighetsregistret.

Genom att förhålla sig till gemensamma informationsmodeller och standarder underlättas rapportering och utbyte av information mellan olika system och projekt utan större merarbete.

Med en gemensam standard kan man också göra jämförelser med andra kommuner, bidra till nationell överblick och tillgängliggöra sin inventering till allmänheten via etablerade digitala plattformar som Bebyggelseregistret. Gemensamma informationsmodeller och standarder kan också fungera som vägledning och inspiration till hur den egna inventeringen ska struktureras.

Verktyg för att undvika förväxlingar: unika identifierare och auktoriteter

När två olika uppsättningar av information ska sammanfogas eller jämföras är det viktigt att ha en gemensam benämning på det man beskriver, för att säkerställa att man avser samma sak.

Genom att använda samma metod för att identifiera och beskriva objekt som används i de system man vill interagera med kan man säkerställa information blir rätt, oberoende system. Om en byggnad kallas för Kungsvillan i vissa sammanhang och Villa Ryd i andra måste man ha ett sätt för de digitala systemen att förstå att det rör sig om samma byggnad.

Lantmäteriet har tagit fram en unik identifierare, ett UUID, för samtliga byggnader i fastighetsregistret. Genom att koppla information om en byggnad till detta UUID utöver adress, fastighetsbeteckning eller geografisk position, kan man enkelt samköra information med andra system och register som använder sig av denna standard. Bebyggelseregistret använder sig av Lantmäteriets UUID för att identifiera byggnader.

Även person- och organisationsnamn kan behöva definieras för att göra information jämförbar och tydlig. Vissa namn har flera giltiga stavningar och i andra fall delas samma namn av flera personer. I en kommun kan det vara självklart att Axel Karlsson refererar till en viss lokal arkitekt född 1820, medan det i en annan kan handla om en senmodernistisk arkitekt.

Bebyggelseregistret (LÄNK)

Bebyggelseregistret är Riksantikvarieämbetets digitala register med information om det byggda kulturarvet. Här finns såväl slott och herrgårdar som kvarnar, ängslador och flerbostadshus med tillhörande beskrivningar och värderingar.

Syftet med registret är att tillgängliggöra information om Sveriges bevarandevärda byggnader och bebyggelsemiljöer på nationell, regional och kommunal nivå. I Bebyggelseregistret går det att registrera, spara och visa information om det byggda kulturavet.

Bebyggelseregistret innehåller statliga och enskilda byggnadsminnen, kyrkliga kulturminnen, särskilt värdefull bebyggelse och bebyggelse som bedömts ha kulturvärden i regionala och lokala kunskaps- och beslutsunderlag.

I webbkartan som hör till registret kan användaren själv söka information om det byggda kulturarvet i Sverige. Alla får ta del av bebyggelseregistret och informationen är registrerad av Riksantikvarieämbetet, kommuner, länsstyrelser, stift och regionala museer.

Bebyggelseregistret kan fylla olika funktioner

Bebyggelseregistret har en informationsmodell som är framtagen att passa inventeringar av kulturhistoriskt värdefulla miljöer och byggnader. Riksantikvarieämbetet står för löpande systemunderhåll och säkerhetsuppdateringar. Det är gratis att registrera sig som registerförande organisation och Riksantikvarieämbetet erbjuder kostnadsfri utbildning och support.

Genom att samla lokala och regionala bebyggelseinventeringar i ett gemensamt register är det möjligt att få överblick och exempelvis se hur grannkommuner värderar bebyggelse av ett visst slag. Informationen blir också tillgänglig för en bredare krets vilket är positivt för en utvecklad medborgardialog.

I Bebyggelseregistret finns plats för utförlig information samtidigt som relativt få fält är obligatoriska att fylla i. Detta innebär att Bebyggelseregistret kan tillgodose inventeringar av olika syfte och omfång med stor flexibilitet.

Om kommunen saknar ett eget system för att lagra och visa upp bebyggelse med kulturvärden kan Bebyggelseregistret vara ett enkelt och billigt sätt att samla, lagra och visa upp informationen. Informationen i Bebyggelseregistret går även att ladda ner för användning i en annan GIS-applikation eller koppla ihop olika system via API.

Om man planerar att använda andras eller egna interna system kan Bebyggelseregistrets informationsmodell vara en källa till inspiration. En gemensam eller överlappande informationsmodell kan då möjliggöra att informationen görs tillgänglig i båda systemen.

Bebyggelseregistret (LÄNK)

Ett av de strategiska målen i den nationella digitaliseringsstrategin är att den offentliga förvaltningen ska förenklas och effektiviseras med hjälp av användarvänliga, säkra och trygga digitala tjänster som bygger på AI- och datadriven utveckling. Målen pekar på nyttan av samverkan mellan statliga myndigheter, kommuner, regioner och andra aktörer såväl som användandet av gemensamma standarder.

Utvecklingen av digitala tekniker och verktyg går snabbt, speciellt inom AI-fältet. AI är ett brett begrepp som innefattar en mängd olika teknologier och verktyg, bland annat för analys och bearbetning av text, bild och annan information. Vissa verktyg är i ett tidigt experimentellt utvecklingsskede medan andra är färdigutvecklade och mer beprövade.

I ett inventeringsarbete finns en rad områden där olika digitala verktyg, med AI och utan, som kan användas för att underlätta arbetet.

Exempel på användning av digitala verktyg

Nedan följer ett antal exempel på hur digitala verktyg kan användas i arbetet med att planera, genomföra och tillgängliggöra en inventering.

Under en inventering finns en rad områden där olika digitala verktyg kan användas för att underlätta arbetet.

Vissa digitala verktyg och tjänster kan köpas in som färdiga lösningar medan andra utvecklas av interna eller externa resurser.  Det finns lösningar som bygger på tekniker med så kallad öppen källkod som kan användas mer eller mindre fritt medan andra bygger på proprietär teknik som erbjuds av företag mot en kostnad.

Vissa verktyg körs på den egna datorn eller i den egna IT-miljön medan andra körs i molnet hos ett externt företag. Beroende på upplägget kan kostnader uppkomma i form av engångskostnader vid inköp, löpande licenskostnader och kostnader för datalagring och databearbetning.

Vid användande av digitala tjänster och verktyg kan det vara en bra idé att skapa sig en tydlig bild av hur data och information hanteras. Är det lätt att göra ändringar och att hämta hem och använda informationen i andra system och tjänster vid behov? Lagras information hos en tredje part, och vad gäller angående personuppgifter och datasäkerhet?

De flesta digitala system kräver någon form av underhåll och förvaltning. Användare byter ofta till nya datorer och mobiltelefoner vilket kan innebära att en app eller en webbplats måste uppdateras för att fungera bra med den nya tekniken.

Om en inventering behöver kompletteras i takt med att bebyggelsen förändras är det bra om den digitala informationen enkelt kan uppdateras. Oberoende om ett digitalt system utvecklas internt eller externt kan det vara en bra idé att säkerställa att det finns tekniska förutsättningar, tid och budget att förvalta informationen och de digitala lösningar man väljer.

Det finns lagkrav på att offentliga aktörers webbplatser och appar ska vara lättillgängliga för alla medborgare. Genom att inkludera tillgänglighetsperspektivet i planeringen av digitala tjänster kan kostsamt efterarbete undvikas.