Vår örtagårdFoto: Gabi Limbach (CC BY)

Glimmingehus örtagård

Området kring Glimmingehus rymmer mer än vad ögat möter vid en första anblick. Följer man vallgraven infinner man sig snart vid vår vackra örtagård belägen nordost om borggården. Örtagården används i den pedagogiska verksamheten och är fylld till brädden av örter från vilka medeltidens bruk sätts i fokus. Nedan följer en beskrivning av ett urval växter från örtagården.

Humle

Humle kom troligtvis till Sverige under tidig medeltid. Det är en slingrande, perenn växt med han- och honblommor på olika individer. Honblommorna liknar kottar och används till ölbryggning. Det är framför allt bitterämnen i körtlarna på honblomställningarna som ger ölet dess smak. Bitterämnenas bakteriehämmande effekt hade också en avgörande betydelse vid bryggningen innan man lärde sig att pastörisera ölet. Hanplantorna ansågs skadliga och utrotades så att inte honorna skulle sätta frukt, vilket försämrade dess egenskaper. Humlets innehåll av olika alkaloider har gjort att den använts som stoppning i sömngivande så kallade humlekuddar. Under första världskriget användes sådana humlekuddar som sömngivande medel på fältlasaretten. Vid nyöppningen (2014) av biskop Peder Winstrups (1605-1679) kista visade de preliminära undersökningarna av växtmaterialet i kistan att biskopen vilade på en kudde av humle och malört. Humlen är den enda av våra kulturväxter som varit lagstadgad. I Kristoffer landslag heter det att humlegårdar ska underhållas och där dylika saknas, anläggas med ett visst antal stänger för varje år. Den lagstadgade odlingen hävdes 1860.

Johannesört

Johannesört 2Foto: Gabi Limbach (CC BY)

En medeltida legend berättar att växten sprungit fram ur de blodsdroppar som fallit till marken från Johannes döparens avhuggna huvud. Örten kallas också mansblod eller mannablod från det röda färgämne som de nyutsprungna blommorna avger när man gnuggar dem mellan fingrarna. Enligt signaturlärans logik, lika ansågs bota lika, användes örten som blodstillande medel. Örten användes också mot sinnessjukdom. Brännvin på örten ansågs i små kvantiteter göra sinnet lugnt och glatt.

Kvanne

KvanneFoto: Gabi Limbach (CC BY)

Kvanne har sedan forntid odlats mycket i Norden. Roten och stjälken användes som grönsak och sötsak. Den ansågs vara änglasänd mot pest och magsjuka.

Malört

MalörtFoto: Gabi Limbach (CC BY)

Malörten var en viktig medicinalväxt, kärleks- samt trolldomsört. Den ströddes förr på golv eller lades i skåp som insektsmedel. Under medeltiden slog man malört i bläcket så att mössen inte skulle gnaga sig genom böckerna. Malört innehåller bitterämnet absintin. En kvist i brännvinsflaskan ger innehållet Beska Droppar. Den är oanvändbar i matlagning.

Ringblomma

RingblommaFoto: Gabi Limbach (CC BY)

Ringblomman ansågs ha läkande egenskaper på sår och hudutslag. Av blommans olja gjordes salva. Den användes förr mot gulsot, svulster och eksem. Ringblomman ansågs som värdefull för hyn och har under medeltiden använts som kärleksmedel. Den kan användas som smaksättare i sallader och soppor.

Salvia

SalviaFoto: Gabi Limbach (CC BY)

Salvia har en lång tradition som medicinalväxt. Det latinska ordet salvus betyder ’frisk, sund, räddad’. Salvia var ett universalmedel mot sjukdomar, både utvärtes och invärtes. Den har också använts som trolldomsört och som älskogsmedel.

Stockros

StockrosFoto: Gabi Limbach (CC BY

Stockros ansågs hjälpa mot invärtes sår. Drack man rotsaften skulle man inte drabbas av någon sjukdom.

Dela sidan på