Historien lär oss för framtidens tjärtak

Arja Källbom forskar på furutjära vid Institutionen för kulturvård och Hantverkslaboratoriet vid Göteborgs Universitet. Nu deltar hon som gästkollega vid Kulturarvslaboratoriet i Visby för att försöka återskapa kunskapen kring hur trätak kan tjärbehandlas för att bli så hållbara som möjligt.

Under en vecka i slutet av augusti tog hon med sig tjärade träspån, som en gång suttit på kyrktak runt om i Sverige, för att på vetenskaplig väg undersöka hur de tjocka skydden runt träspånen är uppbyggda.

– Problemet är att modern tjärningspraktik inte fungerar, man använder en tjära som inte raffinerats och det gör att den inte kan bygga upp tjocka lager. I stället bryts den ner och finns i bästa fall kvar något år, säger Arja Källbom.

Pansarskikt av furutjära

Skillnaden mellan de historiska träspånen som Arja undersöker och dagens tjärade tak är att den äldre metoden skapade ett så kallat pansarskikt som byggdes upp med hjälp av viskös (trögflytande) tjära, även i flera lager och med tillsatser. Tjäran varvades med det material som fanns till hands i bygden, som krossat kol, sand, grafit eller krossat tegel. Även olika typer av tjära kan ha applicerats i flera lager. Det gjorde att en hård film skapades utanpå träspånet, som en extra ”hud” – eller ett pansarskikt.

– Det finns en felaktig föreställning att tjäran skyddar trätaken genom att tränga in i träet. Men den ska skapa en yta som fungerar som ett skyddande offerskikt som varar länge, förklarar Arja Källbom.

Svenska kyrkan har stora behov

Bakom projektet, som Arja Källbom arbetar med, står Svenska kyrkan. I Sverige finns ett stort behov av att kunna restaurera och renovera äldre kyrktak av trä på ett hållbart sätt. Problemen är flera, förutom kunskap om tjärskikten behövs även kunskapen om hur tjära värmebehandlas och raffineras på bästa sätt, att spridas. Idag är dessutom den inhemska tjärproduktionen alldeles för låg i förhållande till de behov som finns.

– När tjäran värms upp och börjar bubbla så kokar den egentligen inte, utan det är olika ämnen som frigörs. Först när ämnena förgasats som kan man förtjocka oljan. Det är en lång process, berättar Arja Källbom.

I Kulturarvslaboratoriet i Visby arbetar Arja tillsammans med forskarna Helena Berg och Kaj Thuresson för att undersöka tvärsnitt av äldre, tjärade takspån med svepelektronmikroskop och ljusoptiskt mikroskop i ultraviolett ljus. På så sätt får de information på olika nivåer hela vägen ner till enskilda cellerna i träet och kan då undersöka vilka grundämnen som förekommer.

Kol är svårt att upptäcka

I analyserna har Kulturarvslaboratoriet påträffat bland annat röd hematit och kvarts från sandlager. Tillsatserna gör att tjärskikten blir mindre rörliga till exempel under varma sommardagar då tjäran mjukas upp av värmen.

– Man har ju använt det man haft till hands. I äldre kyrkböcker står ju att man köpt in grafit, men krossat tegel eller sand är ju inte bokfört, för det fanns och var ”gratis.” Det kan vi se i lagren, berättar Arja Källbom.

Helena Berg och Kaj Thuresson bistår vid mikroskopen. Det enda som är riktigt lurigt är att få syn på grafit eller krossat kol.

– Tjära består i princip av olika kolföreningar, så det skiljer det sig inte grundämnesmässigt från grafit eller krossat kol i det iblandade materialet, säger Helena Berg.

Målet är att återskapa lokala metoder

Syftet med projektet är att kunskapen som samlas in ska i förlängningen återskapa lokala och objektsanpassade arbetssätt, öka kunskapen kring hur tjära kan användas för att nå bra och hållbara resultat samt i förlängningen öka produktionen av raffinerad tjära i landet.

– Målet är inte en praktik, utan många olika praktiker beroende på var i landet man befinner sig. Men målet är detsamma, att få till tjocka lager för merhållbara offerskikt på trätaken, säger Arja Källbom.  Det räddar kulturarv, sparar medel och utvecklar hantverkskompetens.

Heritage science vid Riksantikvarieämbetet

Arbetet vid kulturarvslaboratoriet vid Riksantikvarieämbetet är exempel på heritage science. Heritage science är ett tvärvetenskapligt forskningsområde som förenar naturvetenskap, teknik och humaniora för att studera, bevara och förmedla kulturarv. Genom att kombinera forskningsmetoder går det att få fram mer information om föremål och öppna nya kunskapsdörrar.