Världsarv

 Vad är ett världsarv?

Ett världsarv är en unik kultur- eller naturhistorisk miljö som vittnar om människans eller jordens historia. För att skydda de mest värdefulla kulturhistoriska- och naturmiljöerna mot förfall och förstörelse tillkom Unescokonventionen om skydd för världens kultur- och naturarv vid FN-organets generalkonferens 1972. Sedan dess har denna viktiga internationella överenskommelse undertecknats av 192 stater som alla därmed förbinder sig att uppfylla konventionens krav och förpliktelser. Genom att underteckna Unescokonventionen åtar sig länderna att vårda och bevara viktiga kultur- och naturarv inom det egna territoriet och att stödja andra länder i deras ansträngningar att bevara vårt gemensamma världsarv.

Vem bestämmer vad som blir ett världsarv?

Unescos världsarvskommitté som består av 21 delegationer från 21 olika länder. Kommittémedlemmarna sitter på en mandatperiod av sex år, men efter frivillig överenskommelse på 4 år för att skapa större cirkulation.

Hur många världsarv finns idag?

Idag är drygt 1000 objekt i form platser upptagna på världsarvslistan. Dessa är fördelade på fler än 160 länder.

Hur många världsarv finns i Sverige? Vilka är de och när blev de världsarv?

Idag har Sverige 15 världsarv. De har tillkommit mellan åren 1991 och 2012. Läs mer om Sveriges världsarv.

Vem äger och tar hand om världsarven?

Världsarven i Sverige har olika ägare och förvaltare, både statliga och privata.

Förvaltningen av världsarven sker i enlighet med den lagstiftning som gäller för fysisk miljö, främst Plan- och bygglagen, miljöbalken och kulturminneslagen. Det finns ingen speciell lagstiftning för världsarven. De flesta världsarven har ett s.k. förvaltningsråd som samordnar och planerar arbetet. Länsstyrelsen, kommun, ägare, m.fl. intressenter kan ingå. Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket har ett generellt uppdrag från regeringen att hantera frågan om världsarv. Riksantikvarieämbetets och Naturvårdsverkets roller är bl.a. att följa utvecklingen i världsarvsområdena och vid behov stödja i första hand länsstyrelserna. Dessa myndigheter ansvarar också för att nominera objekt till Unescos Världsarvslista.

Hur har nomineringsarbetet med Sveriges världsarv gått till?

Sverige har sedan Unescos konvention om skydd för världens kultur- och naturarv skrevs under 1985 fått 15 världsarv inskrivna på världsarvslistan. Dessa består av ett naturlandskap, ett med både natur- och kulturvärden, ett kulturlandskap och elva kulturobjekt. Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet har, beroende på typ av objekt, sedan 1986 regeringens uppdrag att lämna förslag till platser, som har så stora universella värden, att de kan bli aktuella för världsarvslistan. De nomineringar som Sverige har fört fram har föregåtts av ett nordiskt samråd vad gäller urvalet, vilket har skett i två omgångar. Den första som ägde rum på 1980-talet var ett samarbete mellan de nordiska antikvariska myndigheterna för att identifiera värdefulla kulturmiljöer. En andra planeringsgenomgång genomfördes på 1990-talet i Nordiska ministerrådets regi och avsåg kulturlandskap och naturområden.

Sverige har med utgångspunkt från de underlag som tagits fram systematiskt arbetat med att nominera de miljöer som varit aktuella inom Sverige. Under senare tid har också andra förslag aktualiserats då ny kunskap kommit i dagen. Sådana har varit Varbergs radiostation i Grimeton och Struves meridianbåge. Nu pågår också ett arbete med att nominera ett vetenskapshistoriskt kulturarv knutet till Carl von Linné, vilket får anses tillhöra en underrepresenterad kategori.

Hur ställer sig Sverige till att nominera ytterligare världsarv?

Två tredjedelar av alla världsarv är belägna i Europa och ca tre fjärdedelar är kulturobjekt. Världsarvskommittén som tar beslut enligt Världsarvskonventionen har därför sedan 1990-talet arbetat med en global strategi för att komma tillrätta med denna obalans. Vid Unescos generalförsamlings möte 1999 kom Europas länder överens om att de i fortsättningen ska vara mycket restriktiva med att nominera nya objekt. Eventuella nya objekt ska tillhöra kategorier som är underrepresenterade på listan. Några sådana är landsbygdens byggnader, industriminnen, 1900-talets arkitektur och vetenskapshistoriska minnen.

Europas länder skulle också med olika medel stödja tillkomsten av världsarv i andra världsdelar. De miljöer som idag blir världsarv är stora och ganska komplexa, och de utgörs allt oftare av serier med platser i flera länder och t o m världsdelar. Enstaka monument tas numera endast i undantagsfall upp på världsarvslistan.

Regeringen har i sin skrivelse till riksdagen (skr.2001/02:171) om världsarvskonventionen närmare redogjort för hur det svenska arbetet bör bedrivas. Regeringen har där med hänvisning till Unescos globala strategi anfört att Sverige bör vara återhållsamt med att föra fram nya nomineringar. Skrivelsen finns i sin helhet återgiven på regeringens hemsida.

Vad får man göra i ett världsarv?

Ett objekt måste, för att kunna tas upp på listan över världsarven, uppfylla ett eller flera kriterier. Enligt riktlinjerna för världsarvskonventionen ska de skyddas och vårdas kontinuerligt. Världsarven ska brukas och förvaltas så att de kvaliteter som låg till grund för deras kvalificering som sådana skall bevaras och finnas kvar. Beslut om förändringar i eller omkring dem sker i enlighet med nämnda lagar.

Kan ett område förlora sin världsarvsstatus?

Ja. Om ett världsarvs omistliga värden försvinner.

Hur får världsarvslogotypen användas?

Världsarvslogotypen får endast användas i informationssyfte. Läs i riktlinjerna för världsarvskonventionens genomförande om hur logotypen får användas.

Dela sidan på