Högakustenbron.Högakustenbron. Foto: Bengt A Lundberg (CC BY)

Höga kusten

Inte på någon annan plats i världen har landhöjningen efter en period med inlandsis varit så stor som vid Höga Kusten. När isen hade smält för 9600 år reste sig ett nytt land ur havet som successivt togs i besittning av växt- och djurliv. Människor bosatte sig på platsen och satte sin prägel på det vackra och säregna landskapet med sina svepande bergskonturer, branta klippor som stupar ner mot havet och vikar som slingrar sig in mellan öarna.

För ungefär 20 000 år sedan var hela Sverige täckt av inlandsis. Höga kusten i Västernorrlands län var det område där landytan trycktes ner som mest av de väldiga, tre kilometer tjocka ismassorna. När så isen började smälta ”fjädrade” landskapet tillbaka för att så sakta återgå till sitt ursprungliga läge. Det är i princip förklaringen till den stora landhöjning på nära 800 meter efter att den senaste istiden, Weichsel, nådde sitt klimax. Området har den största landhöjningen av det här slaget i världen vilket också var en avgörande orsak till att det fördes in på världsarvslistan.

Det 142 500 hektar stora världsarvsområdet Höga kusten är ett unikt exempel på hur geologiska krafter drastiskt har präglat ett landområde på relativt kort tid. Exempel på speciella företeelser som uppstått är kalottberg som med osvallad morän och mössor av skog, markerar den högsta kustlinjen 286 meter över havets nuvarande nivå. Här finns också vidsträckta strandklappervallar på upp till 260 meters höjd.

Djur- och växtlivet har utvecklat en stor mångfald såväl i vattnet som på land. Bland annat finns en rad olika skogstyper, olika barrskogsbestånd och ovanliga lövträd som hassel, lind och alm. På klipporna mot norr finner man exotiska alpina arter som tuvbräcka, fjällummer, fjällkåpa och klynnetåg samt den ovanliga strandtraven som bara finns vid Höga Kusten.

Den snabba landhöjningen har även påverkat förutsättningarna för mänskligt liv längs kusten. Inom ett avstånd på cirka tre kilometer från dagens strandlinje finns en koncentration av strandbundna lämningar från kontinuerlig mänsklig verksamhet under 7000 år. De olika tidsperiodernas strandlinjer innehåller såväl boplatser och fångstgropar från stenåldern som bronsåldersrösen, gravhögar från järnåldern samt hamnar och husgrunder från förra årtusendet.

Höga Kusten fördes in på världsarvslistan år 2000.

Världsarvskommitténs motivering:

”Området är en av de platser i världen som har isostatisk landhöjning till följd av inlandsisens försvinnande. Den isostatiska återbalanseringen framträder väl och områdets tydlighet består i omfattningen på den totala isostatiska landhöjningen som med de 294 metrarna överträffar andra platser. Området är ett ‘typexempel’ för forskning kring isostasi och utgör den plats där fenomenet först upptäcktes och studerades.”

I världsarvet Höga Kusten ingår sedan juli 2006 skärgården på den finska sidan av Bottenviken. Här finns spår av istiden, bland annat i form av så kallade De Geer-moränder, åsar av block och grus som bildades i den stora ismassans framkant. Även bland Kvarkens 5600 öar märks den pågående landhöjningsprocessen tydligt.

För mer information

Länsstyrelsen i Västernorrlands län – tfn 0611-34 90 00.
Naturum Höga Kusten – tfn 0613 – 700 200.
Örnsköldsviks turistbyrå – tfn 0660-881 00.

Se även:

Världsarvet Höga kusten – Länsstyrelsen i Västernorrlands län
Höga kusten – Naturvårdsverkets webbplats
Kvarken Archipelago/The High Coast – Unescos webbplats

Dela sidan på