Ett livsverk på halvtid

Den 7 januari 1931 fick Emelie Anna Elisabeth von Holst, vanligtvis kallad Beth, fyra månaders provtjänstgöring vid Statens historiska museum och Riksantikvarieämbetet för att fullborda sin examen. Hon var då 21 år gammal och hade året innan tagit en fil. kand. i ämnena Nordiska språk, Nordisk och jämförande fornkunskap samt Klassisk fornkunskap och antikens historia. För de flesta är hon nog mer bekant som Elisabeth Svärdström.

Elisabeth Svärdström vid runstenen på toppen av Björn Järnsidas hög på Munsö utanför Stockholm någon gång i början av 1940-talet. Foto: Dalarnas museums bildarkiv.Elisabeth Svärdström vid runstenen på toppen av Björn Järnsidas hög på Munsö utanför Stockholm någon gång i början av 1940-talet. Foto: Dalarnas museums bildarkiv. (Alla rättigheter förbehålles)Svärdström blev tidigt involverad i arbetet med utgivningen av Upplands runinskrifter, där hennes uppgift var att excerpera och sammanställa äldre uppgifter ur arkiven och litteraturen. En stor del av textmassan i denna del av Sveriges runinskrifter härstammar alltså från henne även om det inte framgår någonstans i de hittills utgivna delarna. Arbetet gav henne anledning att särskilt fördjupa sig i pionjären Johannes Bureus’ runologiska kvarlåtenskap, vilket resulterade i licentiatavhandlingen Johannes Bureus’ arbeten om svenska runinskrifter, som utkom 1936.

Efter lektor Hugo Jungners död 1940 anförtroddes Svärdström utgivningen av Västergötlands runinskrifter, som Jungner hade påbörjat. Runverkskommittén trodde först att det i huvudsak handlade om bearbetningen av ett nästan färdigt manuskript, men det visade sig snart att det var nödvändigt att gå igenom hela materialet i fält på nytt och att författa en helt ny text. Det västgötska materialet skilde sig också mycket från de landskap som hittills hade getts ut i serien. En stor del av inskrifterna var medeltida och fanns på gravmonument, dopfuntar, kyrkklockor m.m. År 1960 påbörjades utgrävningarna i Gamla Lödöse utanför Göteborg och gav plötsligt en kategori av runinskrifter som det tidigare hade funnits mycket litet av i Sverige, nämligen inskrifter på lösföremål tillkomna i vardagliga och ofta profana sammanhang.

Fynden från Lödöse följdes snart av liknande fynd från andra medeltidsstäder. Dessa inskrifter ställde helt andra krav på runforskaren än de vikingatida runstenarna och det råder ingen tvekan om att Elisabeth Svärdström var den som var bäst rustad att ta sig an detta material. Hon lade därmed också grunden till den svenska medeltidsrunologin. Sina resultat publicerade hon framför allt i mindre artiklar, som ibland bär fantasifulla titlar som Lödöserunor som talar och täljer, Herremannens runstav och krämarens våg, Högstenableckets rungalder, ”Mustaschmästarens” runsignatur i Torpa kyrka etc.

Vävkniven Vg 279 med texten ”Tänk du på mig, jag tänker på dig. Älska du mig, jag älskar dig”, en av de många vardagliga runinskrifter från Gamla Lödöse som Elisabeth Svärdström tolkadeVävkniven Vg 279 med texten ”Tänk du på mig, jag tänker på dig. Älska du mig, jag älskar dig”, en av de många vardagliga runinskrifter från Gamla Lödöse som Elisabeth Svärdström tolkadeFoto: Nils Lagergren (Alla rättigheter förbehålles)

Svärdström var mycket noga med att sätta in inskrifterna i deras arkeologiska, samhälleliga och historiska sammanhang och hon förstod att detta krävde ett nära samarbete med specialister inom en rad olika discipliner som medeltidsarkeologi, konstvetenskap, etnologi, kulturgeografi, kalendervetenskap och medeltidsliturgi. Det var dock inte bara medeltidens runtexter som fångade hennes intresse, utan även dalrunorna och ibland riktigt sena runristningar som den som finns på toppen av berget Fåfängan i Stockholm.

Själv har hon en gång skrivit att runologisk forskning ofta innebär ”överraskningar, glada överraskningar, men också besvikelser”, något som man ju gärna håller med om. Hon fortsätter:

När ristaren inte lyckats göra sig förstådd eller en nutida läsare går bet på sin uppgift, faller man kanske alltför lätt för frestelsen att göra Tegnérs bevingade ord till sina, ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Lyckligtvis förhåller det sig inte alltid så. Problemen är oftast mångskiftande och flerskiktade. Men de kan vara bundna till varandra som bladen i en bok, där sammanhanget till slut kan överblickas efter en noggrann och mödosam läsning – lösning på olika nivåer. Det är därför alltid en spännande hantering av tankestoffet som väntar forskaren vid mötet med en nyfunnen runtext, kanske därtill på ett föremål av obekant slag.

Svärdström skrev inte bara Västergötlands runinskrifter, utan också den andra delen av Gotlands runinskrifter, som utkom 1978. Den senare är utan tvivel den mest genomarbetade delen i hela korpusverket och ett föredöme som utgåva av runtexter. Det var även hon som årligen började publicera alla nyfynd under titeln Runfynd i tidskriften Fornvännen.

Elisabeth Svärdström gick i pension den 30 september 1975 och efter att ha fullbordat den andra delen av Gotlands runinskrifter tre år senare lämnade hon runologin. När runologen James Knirk 1988 förhörde sig om hennes runologiska verksamhet i den då nystartade tidskriften Nytt om runer, valde hon att alludera på en välkänd formulering från de isländska sagorna och meddelade helt kort: ”Som pensionär sedan tio år samt utan projekt är jag numera ’ute ur sagan’.” Knirk noterade dock att hon hade författat artikeln om de svenska medeltidsinskrifterna i ettbandslexikonet Medieval Scandinavia. An encyclopedia, som då var under utgivning. Artikeln publicerades 1993 och blev Svärdströms sista. Hon avled 2007.

Bland dem som har ägnat sig åt runologisk forskning i Sverige är det få, som kan uppvisa en liknande bredd inom ämnet som Elisabeth Svärdström. Om man därtill lägger att hon under hela sitt yrkesverksamma liv sällan var anställd på mer halvtid är det närmast obegripligt hur mycket hon fick uträttat.

Flera av Elisabeths Svärdströms publikationer går att läsa direkt på nätet:

Västergötlands runinskrifter (1940–70)

Gotlands runinskrifter, del 2 (1978)

Hennes artiklar i Fornvännen 1939–75 (bl.a. Runfynd) finns i Samla:

Svensk medeltidsrunologi (1972)

Alla Svärdströms tryckta skrifter om runor kan sökas i Svensk runbibliografi

Artikelförfattare: Magnus Källström, Kulturvårdsavdelningen, runolog och forskare inom runforskningsområdet.