Bostads område på bilden syns ett övergångs ställe och två hus
Fornlämningar kan ofta kvarligga inom ett detaljplanelagt område. Exempel från Vallentuna.Foto: Rikard Sohlenius (CC BY)

Fornlämningar i detaljplaneringen

I en detaljplan ska kommunen pröva markens lämplighet för bebyggelse (4 kap. 2 § PBL) bl.a. med hänsyn till kulturvärdena på platsen (2 kap. 6 § PBL). Eftersom förekomsten av fornlämningar kan påverka planens genomförbarhet finns det skäl att klara ut fornlämningsförekomsten i ett inledande skede av planprocessen.

Med kännedom om fornlämningarnas utbredning kan såväl ingreppen i fornlämningarna som kostnaderna för exploatören minimeras. Den som ska bygga bör i god tid ta reda på om någon fornlämning berörs genom att samråda med länsstyrelsen (2 kap. 10 § KML). Planens utformning och byggrätter kan anpassas till fornlämningarna, t ex så att fornlämningarna i planen läggs ut som parkmark. Genom bestämmelser om markytans höjdläge och utformning har kommunen också en möjlighet att ge fornlämningar ett indirekt skydd i en detaljplan.

När länsstyrelsen får en detaljplan på samråd görs en bedömning om det finns risk att fornlämningar kan komma att beröras. Om så är fallet kan det bli aktuellt att länsstyrelsen beslutar om en arkeologisk utredning (2 kap. 11§ KML). Ofta finns redan vid detaljplanläggningen en exploatör (företagare enligt KML) som har ansvaret att stå för utredningskostnaderna. En kommun kan inte enbart i egenskap av planupprättare eller markägare åläggas att bära kostnaderna för en arkeologisk utredning enligt KML. Det är olyckligt om fornlämningar framkommer i ett sent skede, exempelvis då köpare av villatomter ansöker om bygglov. Det är därför viktigt att fornlämningssituationen klarläggs vid detaljplaneläggningen. I dessa fall bör länsstyrelsen undersöka om kommunen kan ska stå för de utredningskostnader som inte direkt kan täckas av en exploatör. Om detaljplanen endast berör ett mindre markområde eller om detaljplanen omfattar flera mindre fastighetsägare, måste länsstyrelsen själv göra eller bekosta en utredning.

Länsstyrelsen bör upplysa exploatören i de fall där ytterligare arkeologiska insatser behövs, såsom en arkeologisk förundersökning, för att ytterligare klarlägga fornlämningens utbredning. I vissa fall kan fornlämningar visa sig ha ett högt kulturhistoriskt värde och länsstyrelsen bör då i ett så tidigt skede upplysa om det finns risk att tillstånd till borttagande av en fornlämning inte kommer att kunna lämnas. Om länsstyrelsen under plansamrådet utrett fornlämningsförekomsten, antingen genom en arkeologisk utredning (2 kap. 11 § KML) eller en egen utredning, bör detta klargöras i planbeskrivningen. Har fornlämningssituationen klarlagts under planprocessen och en tidigare okänd fornlämning skulle upptäckas under planens genomförandetid bär normalt staten kostnaderna i fall en arkeologisk undersökning skulle behöva utföras.

I de fall länsstyrelsen anser att fornlämningsförekomsten inte har klarats ut i samband med plansamrådet, bör länsstyrelsen upplysa om detta och det bör också redovisas i planbeskrivningen. Detta kan vara fallet i plansituationer då t ex någon exploatör som kan stå för utredningskostnaderna inte finns i detaljplaneskedet eller att länsstyrelsen inte anser det möjligt av andra skäl att utreda fornlämningsförekomsten i detta skede (se ovan). Detta innebär att planens genomförande inte är säkerställt, utan att en byggherre genom ett senare KML-beslut kan riskera en s.k. ej ersättningsgill planskada. Det kan innebära att länsstyrelsen beslutar om kostsamma arkeologiska undersökningar eller att länsstyrelsen avslår ansökan om tillstånd till ingrepp i en fornlämning.

PBL och KML är skilda regelverk vars beslut ska hållas åtskilda. Till exempel får en (över)prövning enligt PBL av en detaljplan på grund av att ett kulturvärde, t ex riksintresse, inte blivit tillgodosett inte blandas samman med ett eventuellt parallellt KML-beslut, även om riksintresset skulle grunda sig på förekomsten av värdefulla fornlämningar i ett landskap.

Kommunens kulturverksamhet är en målgrupp för arkeologiska rapporter

Det är oftast kommunens samhällsplanering, bygglov, mark- och exploatering som har kontakter med länsstyrelsen om fornlämningar. När det görs arkeologiska undersökningar är det också till dessa delar av kommunen som arkeologiska rapporter skickas. Men inom kommunen är det ofta kulturverksamheten som är intresserad den historiska kunskapen. Det är därför viktigt att de arkeologiska rapporterna även når dit.

  • Kontaktperson