Om kulturmiljöer vid vatten

Vattnet har varit en förutsättning för var människor valt att leva och verka då det bland annat har givit föda och dricksvatten. Under lång tid var vattnet något som förenade människor genom möjligheten till kommunikation och transport. En stor del av vårt industriella kulturarv från medeltiden och framåt, är knutet till strömmande vatten och nyttjande av vattnet som kraftkälla.

Under minst tusen år har människan använt det fallande vattnets kraft för att ersätta muskelarbete. I stora delar av Sverige har anläggningarna legat tätt vid vattendragen. Kvarnen var den vanligaste vattendrivna anläggningen i agrarsamhället. Vattenkraften användes dock för flera olika ändamål. Den har till exempel använts för att driva sågar, spånhyvlar, ben-, vadmals- och andra stampar, slipstenar, pappersbruk, tröskverk, linskäktar och tråddragerier. Vattenkraft var också en förutsättning för utveckling av textilfabriker, snickerifabriker, möbelfabriker och mekaniska verkstäder, samt tegelbruk, järnbruk och glasbruk. Exempel på hela kulturmiljöer med koppling till vattenkraft är kvarn- och sågmiljöer med tillhörande byggnader som bostadshus, ekonomibyggnader och små lantliga produktionscentra.

Foto: (CC BY)

Inom bergsbruket har kraften bland annat använts i hyttorna för att driva masugnarnas blåsbälgar och smedjornas hammare. Vattnet har också utgjort drivkraft för att länspumpa gruvor och för att hissa upp malm. Bruksmiljöer med vattenkraft utgör ofta större produktionsanläggningar med verkstäder, arbetarbostäder, brukskontor eller herrgård.

Vattenmaskinerna byggdes på ett enkelt och traditionellt sätt fram till dess att industrialiseringen inleddes. Under det sena 1800- och 1900-talet och i vår egen tid har vattenkraften främst nyttjats för att producera elektricitet. Vattenkraften har ofta varit samhällsbildande och bruksorter och industristäder har etablerats utmed vattendrag där strömmande vatten har varit en viktig energikälla.

Vattnet har också använts för transport och kommunikation. Flottning av timmer har bedrivits i merparten av våra större vattendrag och i många små, vilket ofta har inneburit att vattendragen rensats på sten som hindrat timrets framfart. Stenkistor, murar, dammar och ledarmar har byggts för att styra timret. I vattendragen söder om Dalälven var flottning vanligt förekommande före 1850. Flottningen i norra Sverige tog fart efter ca 1850 samtidigt som större sågverk etablerades vid norrlandskusten. Den sista flottningen skedde 1991 på Klarälven.

Vattendrag och sjöar har också i stor omfattning påverkats genom att nivåer och flöden reglerats för annat än vattenkraft och transport. I synnerhet under 1800-talet dikades stora markarealer för utvinning av jordbruksmark och under 1900-talet var dikningen omfattande för ökad skogsproduktion. I många fall har nya stabila ekologiska tillstånd etablerats efter att sjöar och våtmarker sänkts. Antalet markavvattningsföretag har uppskattas vara ca 50 000.

De kulturmiljöer som uppkommit som en följd av människans bruk av vatten och vattenkraft, och bevarats och utvecklats med tiden fram till i dag, utgör ofta attraktiva boendemiljöer och intressanta besöksmål.

Även om många av vattenkraftens kulturmiljöer finns bevarade till vår tid så har de flesta anläggningarna försvunnit. Kvar kan dock finnas lämningar i form av dammar, fundament och andra varaktiga stenkonstruktioner som ger förståelse för hur människor levt och verkat.

Foto: (CC BY)
  • Publicerad:
  • Uppdaterad: