Skötsel av arter, biotoper och kulturlandskap

Kunskaperna om hur människans nyttjande och brukande i kulturmiljön har samspelat med den biologiska miljön bidrar på så vis till att utforma den skötsel som bäst bevarar och utvecklar ett områdes innehåll av historia och behåller dess biologiska mångfald.

Det biologiska kulturarvet ger kunskap som vi använder för att exempelvis återinföra hamling, imitera betesskador och kompensera för vissa hävdförhållanden.

Kulturhistorisk landskapsvård

Kulturmiljövården har lång erfarenhet av och stor kunskap om att vårda byggnader, forn- och kulturlämningar och andra strukturer i landskapet som skapats av människan. Kunskapen om skötseln av den levande delen av kulturarvet är sällan lika välutvecklad. Biologiskt kulturarv kan ge vägledning om hur kulturhistoriska helhetsmiljöer behöver vårdas för att stärka sambandet mellan byggnader och lämningar och det omgivande landskapet.

Med biologiskt kulturarv som underlag kan skötselformer utvecklas som bevarar och förstärker landskapets kulturhistoriska innehåll. Sådana skötselformer hjälper till att förmedla en mer detaljerad bild av det historiska sammanhanget och ger ytterligare ett verktyg att visa människans avtryck i landskapet över tiden.

Likaså som det krävs kunskaper om traditionella material och hantverk för att kunna vårda och bevara en gammal byggnad krävs det detaljerade kunskaper om det biologiska kulturarvet för att sköta kulturlandskap. Kulturmiljövården behöver redskap för att kunna utforma skötselinsatser som resulterar i att det biologiska kulturarvet med dess innehåll av berättelser kan finnas kvar för framtiden.

Att ersätta en traditionell hävdregim, till exempel sen slåtter eller extensivt utmarksbete, med ett hårt och tidigt betestryck är ur kulturhistorisk synvinkel lika förödande som att renovera en gammal byggnad med moderna industriella material utan hänsyn till byggnadens kulturhistoriska uttryck och funktion.

Skötsel av arter och biotoper

För att kunna bevara och sköta arter och naturtyper behövs det kunskaper om hur landskapets biologiska mångfald formats av både människan och de naturliga processerna. Ofta har naturvården svårt att utforma skötsel som medger långsiktig samexistens av många arter, och i många naturtyper minskar populationer trots att områdena är skyddade. Det är uppenbart att ekologiska modeller om olika arters krav och om naturtypers ekologi inte alltid räcker till. Sannolikt finns lösningen många gånger i fördjupad kunskap om biologiskt kulturarv, vilken skulle kunna indikera glömda brukningsformer, avlagda skötselkomponenter såsom typ av aktiviteter, tidpunkt och intensitet, samt naturtyper som bidragit till att bygga upp dagens biologiska mångfald.

Läs mer i artikeln Biologiskt kulturarv som vägvisare för naturvården i Biodiverse 2009:4.

Jordbruksverket beskriver i sin serie Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet hur det biologiska kulturarvet kan bevaras och skötas i olika typer av jordbruksmiljöer.

Detaljer ofta avgörande för arter

Givetvis vet vi redan mycket om betydelsen av traditionellt brukande för biologisk mångfald. Vi vet i grova drag hur det historiska jordbrukslandskapet fungerade och hur det skiljer sig från dagens jordbrukslandskap. Vi vet också att två av det historiska landskapets hävdformer, slåtter och bete, härbärgerar en stor andel av jordbrukslandskapets arter. Det finns dock andra hävdformer vars betydelse för biologisk mångfald vi känner till sämre, exempelvis lindbruk och stubbskottsbruk. Detsamma gäller många miljöer som tidigare hävdats som slåttermyrar och trädesåkrar. Förmodligen finns det till och med viktiga försvunna hävdformer vi är helt omedvetna om, men som skulle kunna förklara varför vissa arter går tillbaka. Trots att vi känner till hävdens betydelse i slåtter- och betesmarker behöver vi bättre kunskap om detaljerna i hävdregimerna. Hävdens intensitet, tidpunkt och variation i tid och rum är troligen viktiga komponenter av äldre brukande som underskattats i naturvården.

Nödvändiga hävdkomponenter

En fullständig rekonstruktion av det historiska landskapet och dess nyttjande är naturligtvis inte möjlig och förhoppningsvis inte heller nödvändig. Alla aspekter på människans nyttjande av naturen kan nämligen knappast vara lika viktiga för bevarande av biologisk mångfald och biologiskt kulturarv. Men vi behöver veta vilka delar av hävden, hävdkomponenter, som faktiskt är nödvändiga, det vill säga vilka komponenter den hotade mångfalden, till exempel rödlistade arter, verkligen kräver. Sådana omistliga hävdkomponenter måste finnas i dagens landskap, antingen återinförda eller imiterade med moderna metoder. Det kan exempelvis vara hävd som påbörjas relativt sent, vilket var vanligt förr genom det omfattande slåtterängsbruket i landskapet, men är en bristvara i dagens huvudsakligen betade gräsmarker. Andra omistliga hävdkomponenter kan vara måttligt bete, korta hävdbrott och brand.

  • Skriven av: Agneta Gardinge
  • Publicerad: 30 november 2017
  • Uppdaterad: 30 november 2017