Nyfynd

Varje år påträffas tidigare okända runinskrifter. Runverket registrerar, undersöker och publicerar dessa systematiskt. Vi är därför intresserade av att få uppgifter om alla nya runfynd som görs runt om i landet.

2022

Året har hittills bjudit på ett runfynd, nämligen ett reliefhugget kalkstensfragment från Gamla stan i Kalmar i Småland med fyra runtecken. Fragmentet låg i raseringsmassor från 1500-talet och har förmodligen tidigare använts som golv- eller trappsten i en byggnad.

Runristat kalkstensfragment
Det nyfunna runstensfragmentet från Kungsgatan i Kalmar. Foto: (CC BY)

Huruvida de två tecken som finns ristade i en lädersko, som påträffades vid en arkeologisk undersökning på Stora torget i Uppsala, ska betraktas som runor eller snarare som latinska bokstäver är inte helt avgjort.

2021

Under 2021 gjordes egentligen endast ett enda runfynd, nämligen på vinden till sakristian i Övergrans kyrka i Uppland. Utrymmet saknade ingång och det var när församlingen tog upp ett hål i taket som fyndet gjordes. Bakom ett enormt fågelbo satt två mindre fragment av en tidigare okänd runsten inmurade. Av inskriften återstår endast några brottstycken: …ius… respektive …n × hasti…, men mycket talar för att hasti… kan vara resterna av en form av mansnamnet Hāstæinn »Håsten». Detaljer i ornamentiken, runformer och huggningsteknik påminner om runristaren Fot och det är mycket möjligt att det är han som är mästaren. I samband med Runverkets undersökning av de nämnda fragmenten upptäcktes av en tillfällighet även två tidigare okända fragment med enbart runstensornamentik i den östra kyrkogårdsmuren. Dessa har dock troligen inte tillhört samma runsten som fragmenten på sakristievinden.

De två runstensfragmenten som upptäcktes på vinden till sakristian i Övergrans kyrka 2021. Foto: (CC BY)

Några av tidigare års runfynd har också kunnat undersökas under året. Hit hör de återupptäckta runorna i Brunflo kastal i Jämtland, som nämndes i förra årets redogörelse. Inskriften måste ha tillkommit i samband med att tornet byggdes och är ristad i gammal puts i ingången till torntrappan. Inskriften består bara av sex runor, men tyvärr är läsningen av två av tecknen osäker. En möjlighet är att det står staḅuṛ, vilket skulle kunna motsvara dialektordet stabbur, stabur ’stolpbod’. Kanske handlar det om en lite ironisk beteckning på den stora kastalen.

2020

Två mer spektakulära runfynd gjordes under 2020. Det ena är den fullständigt okända runsten som i september 2020 upptäcktes vid Hellerö i Västra Eds socken i Småland. Stenen hade tagits upp i ur åkern redan för några år sedan och var avsedd att bli trappsten vid gården, men när vände på den upptäcktes att det fanns en välbevarad runristning på undersidan.

Inskriften lyder

kerþaṛ raisþi : stin : þansi : at : sitiarf : faþur : sin : buanta : aykerþaʀ
Gerðarr ræisþi stæin þannsi at Sigdiarf, faður sin, bōanda Øygærðaʀ.
»Gärdar reste denna sten efter Sigdjärv, sin fader, Ögärds make.»

Kvinnnonamnet Øygærðr har inte tidigare påträffats på någon runsten. Fyndet är särskilt intressant gjordes i den annars ganska runstensfattiga Kalmar län. Vid Hellerö har man även påträffat en senvikingatida silverskatt och just i Västra Eds socken finns sedan tidigare tre runstenar kända (Sm 147–149). Den nyfunna runstenen kommer efter konserveringsinsatser och undersökningar under 2021 att resas vid gården.

Helleröstenen efter uppmålning 2021, men före resningen. Foto: (CC BY)

Det andra större fyndet är det högst oväntade återfyndet av en av de bildristade stenarna (DR 285) i det skånska Hunnestadsmonumentet. Stenen upptäcktes i samband med en arkeologisk schaktövervakning och låg inlagd i en stenbro. Stenen är fullständigt bevarad och ristningen utgörs av ett fyrfotadjur i Ringerikestil. Enligt avbildningar från 1600-talet bestod monumentet av åtta stenar, varav två runstenar, tre med bilder och resta stenar utan ristning. Av de ristade stenarna saknas nu bara en av bildstenarna, som tycks ha burit en framställning av en varg som slukar solen, alltså en Ragnarökssymbol.

På grund av Coronarestriktionerna har Runverket ännu inte haft möjlighet att undersöka stenen, men det kommer att ske under 2021. Då kommer vi också att granska ett runstensfragment som i augusti påträffades vid Venevalla i Remmene socken i Västergötland. Till 2020 års fynd hör också ett ihopvikt runbleck av bly från Tingstäde socken på Gotland samt återfyndet av en bortglömd putsristning i kastalen vid Brunflo kyrka i Jämtland, ursprungligen upptäckt av Erik Lundberg 1918. Inte heller dessa inskrifter har ännu kunnat undersökas.

2019

Under våren 2019 gjordes två märkliga återfynd. Den 31 mars meddelade den senare under året tyvärr hastigt bortgångne arkeologen Roger Wikell att han hade återfunnit den försvunna Sö 23B vid Tormesta på Mörkö i Södermanland. Inskriften var tidigare endast känd genom en uppteckning av Johannes Bureus, troligen gjord vid hans besök på ön 1601. I Bureus’ ytterst summariska lägesangivelse »I Thormerstadz hammar» tog Wikell fasta på ordet hammare ’stenig höjd, stenbacke’ och kunde på så sätt lokalisera ett tänkbart område i skogen, där han genom systematiskt sökande slutligen återfann ristningen. Denna visade sig vara ristad i en lodrät fast häll och inte på en rest sten som man tidigare hade utgått ifrån.

Ristningen är svårt skadad, men uppenbarligen i precis samma skick som när Bureus såg den för mer än fyrahundra år sedan. Det är till och med möjligt att läsa något mer än han gjorde och ett fåtal runtecken ska dessutom bedömas annorlunda. Inskriften är ännu inte slutgranskad, men av de bevarade runorna framgår att någon låtit rista till minne av sin broder.

Den återfunna minnestenen G 171 i Hejde kyrka på Gotland. Foto: (CC BY)

I samband med renoveringen av Hejde kyrka återfanns den 10 april av en tillfällighet minnesstenen G 171, som inte hade setts sedan 1854, då den avbildades av antikvitetsintendenten P. A. Säve. Stenen låg dold under trägolvet vid korportalen, där den troligen hade placerats i samband med en renovering på 1930-talet. Inskriften innehåller något så märkligt som en uppgift om en kyrkbrand och återfyndet gör att den tidigare läsningen kan korrigeras på några punkter:

+ kirkia͡n : bra͡n : a : beleþes : byrd : la͡uga : dage : ta  ua͡r : h : sunnu : dahr : o͡k : s : prim : i : t͡reta͡nda : ra͡þo

»Kyrkan brann vid en procession på (påsk)lördagen. Då var h söndag(sbokstav) och s prim(stav) i trettonde raden.»

Genom hänvisningen till den s.k. påsktavlan har året för kyrkbranden bestämts till 1492. Inskriften innehåller en märklig stjärnliknande h-runa som under medeltiden bara verkar ha använts på Gotland, men som under nyare tid märkligt nog dyker upp på Island och bland dalrunorna i Övre Dalarna.

Vid rengöringen av de två runstensfragment som 2016 uppmärksammades i en nisch i Solna kyrka har betydligt mer av inskriften kommit fram och stenen visade sig bl.a. bära en tidigare inte belagd skrivning för ordet systkini »syskon»:

… seskini : l…a : stan : þi…aþ-…
… systkini l[ētu ræis]a(?) stæin þe[nna]…
»… syskonen lät resa(?) denna sten …»

Till nyfynden får väl också räknas de under året uppmärksammade runorna på Ersk-Matsgården i Hassela i Hälsingland, som för första gången tolkades av skolläraren Anna Björk och hennes femteklassare. Runorna visade sig vara av samma typ som på den amerikanska Kensingtonstenen, vilket tidigare har varit helt okänt. Senare under våren upptäcktes ytterligare inskrifter med samma typ av runor även i en trösklada vid granngården Granhult och där tillsammans med årtal som 1870 och 1877. Detta visar att denna typ av runor har varit kända i Hassela åtminstone ett kvartssekel före upptäckten av Kensingtonstenen i Minnesota år 1898. Allt talar för att kunskapen om detta egenartade runalfabet har kommit till Amerika med svenska emigranter under den senare delen av 1800-talet.

2018

2018 bjöd på ett ovanligt stort antal runfynd av högst skiftande karaktär. Det mest uppseendeväckandet var återfyndet av runstenen Sö 91 vid Stora Tidö utanför Eskilstuna i Södermanland, som hade varit försvunnen sedan slutet av 1600-talet. Stenen framkom i augusti i samband med schaktningen för en ny cykelbana, men var då täckt av lera. Ristningen upptäcktes först någon dag senare efter ett regnväder av en cyklist som passerade platsen.

Stenen kunde av olika skäl inte resas där den hittades, men fick i stället sin plats intill vägen ett par hundra meter åt sydväst, där den restes i november 2018.

Tidöstenen Sö 91 på sin nya plats strax efter resningen. Foto Magnus Källström

Inskriften lyder:

: ikulfʀ : auk : uasati : raistu : stain : þansi : aftiʀ : buka : au- · sikstin : þuþ : hialbi : salu : þiʀ-
”Ingulv och Visäte reste denna sten efter Bugge och Sigsten. Gud hjälpe deras själ.”

I samband med renoveringen av Lena kyrka i Uppland upptäcktes dels två tidigare okända fragment av runstenarna U 1027 och U 1028, dels återfanns den försvunna U 1029 liggande som trappsten i den igenmurade dörren till vapenhuset. Av ristningen återstår på insidan av kyrkmuren endast ett stycke av runbandet med fyra runor, medan resten av stenytan är helt utnött. För att ristningen ska kunna ses skapade man en ljusbrunn i kyrkgolvet med en plexiglasskiva och släpljusbelysning.

Även några tidigare okända runstenar upptäcktes i Uppland under 2018. Det handlar dels om ett litet sandstensfragment med en ʀ– eller m-runa från Eggeby i Spånga samt två mindre sandstensfragment från Husby-Sjuhundra kyrka. Det märkligaste är dock det runblock som upptäcktes på Drottningsholms golfbana på Lovö. Denna ristning är tyvärr mycket otydlig och skadad och krävde därför en försiktig rengöring med teknisk sprit under en längre period. Inskriften är därför ännu inte slutundersökt.

Ett annat märkligt fynd är ett fragment en ornerad häll av kalksten från Helgarö kyrka i Södermanland. Det ska ha påträffats redan 2015 vid omläggningen av kyrkogårdsmuren, men blev först känt hösten 2018. Fragmentet som mäter 57 × 40 cm och är 10 cm tjockt är ristad på två sidor och bör ha tillhört ett gravmonument av senvikingatida typ (tidigare ofta kallad Eskilstunakista). Fragmentet saknar inskrift.

Den ornerade kalkstenshällen från Helgarö kyrka. Foto Magnus Källström

Till 2018 års fynd får även räknas det tiotalet medeltida runinskrifter som finns ristade på kanten av hyllplanen och i fodret till ett korskåp i Lye kyrka på Gotland. Inskrifterna består bl.a. av ett antal namn, men även av några mer svårlästa och ännu otolkade runföljder.

2017

Under 2017 har vi registrerat fem tidigare okända runstensfragment, varav tre bär runor. Det första fyndet gjordes redan i början av februari vid Spånga kyrka i samband med omläggningen av en del av kyrkogårdsmuren. Det rör sig om ett litet sandstensstycke med de två runor (ai). Senare har ytterligare två sandstensfragment med ornamentik påträffats i samma mur. Fragmenten är mycket små, men bör ha tillhört olika runstenar. En rapport över undersökningen vid Spånga kyrka och de sammanlagt åtta runstensfragment som har påträffats under de senaste åren finns sedan en tid tillgänglig i Samla.

Ett annat fragment kommer från Vada kyrka och bär bara ett fåtal runor. Genom att fragmentet hör ihop med en tidigare känd runsten går det dock med stor sannolikhet att bestämma i vilket sammanhang de har ingått i.

Vada och SpångaNyfunna runstensfragment från Vada och Spånga kyrkor i Uppland. Foto Magnus Källström

En femte runristat fragment påträffades i oktober i Vårfrukyrkan i Skänninge i Östergötland och granskades av Runverket i april 2018. Av allt att döma rör det sig om en liggande häll eller en lockhäll till senvikingatida gravmonument. Märkligt nog bär fragmentet runor på båda sidor, men ristningen på den ena sidan ska förmodligen uppfattas som en kasserad ristning. Endast ett fåtal runor har bevarats på hällen: …i-… på den ena sidan och …k-… på den andra.

En tidigare okänd putsristning har påträffats i samband med renoveringen av Ganthems kyrka på Gotland och i början av juli återfanns också ett stycke av den tidigare försvunna U 168 från Björkeby, Östra Ryds sn, inlagd i kyrkogårdsmuren till Östra Ryds kyrka.

Det märkligaste fyndet är dock en ca 8 x 7 cm stor oval blyplatta med fem rader med medeltida runor, som hittades vi en arkeologisk undersökning vid Pryssgården i Norrköping. Inskriften har ännu inte kunnat tolkas i sin helhet, men allt tyder på att det handlar om en meningsgivande inskrift på fornsvenska.

2016

Under 2016 registrerades 7 nya runinskrifter samt ett återfynd. Redan i januari uppmärksammades som botten i en nisch i Solna kyrka utanför Stockholm. Fyndet väckte stor uppmärksamhet trots att inskriften är rätt prosaisk. På det större fragmentet står …a : stan : þi…, vilket betyder ”…(res)a denna sten …”, medan det andra fragmentet bär runorna …is… Möjligen kan det finnas en och annan runa på detta fragment som ännu är dold av puts och färg.

I början av augusti påträffades ett större fragment av en tidigare okänd runsten på en villatomt i Norrby i Österhaninge, Södermanland. Den har tidigare legat som trappsten och är därför delvis mycket nött, men längs den ena kanten kan runorna … sin : hiamuiþ : … läsas. Troligen utgör det senare namnet på den som stenen har tillägnats och som burit det ganska sällsynta namnet Hialmviðr. Troligen rör det sig om samma person som har rest den närbelägna Sö 268 vid Söderby i samma socken.

Norrbystenen i mörkerDen nyfunna Norrbystenen i mörkerbelysning. Foto Magnus Källström

Årets största sensation var återfyndet av runstenen U 874 i Hagby kyrka i Uppland, som varit försvunnen sedan början av 1800-talet. Stenen som påträffades vid nedläggningen av en åskledare på kyrkogården låg kvar på samma plats, nämligen som trappsten i vapenhuset till den rivna medeltidskyrkan. Inskriften lyder: ”Jarl och … (reste) stenen efter Gerfast, sin fader.” Den restes den 24 maj i 2017 på kyrkogården.

I maj besökte Runverket Skåne och granskade då ett antal tidigare oregistrerade inskrifter, bl.a. några runlika ristningar på en takstol i Färlövs kyrka. I S:t Nicolai kyrka i Simrishamn stötte vi också på en tidigare okänd inskrift. Läs mer här.

Bland årets övriga nyfynd kan nämnas ett runben från kvarteret Humlegården i Sigtuna, ett par graffitiinskrifter i Linköpings domkyrka i Östergötland samt ett medeltida trälock med runor från Uppsala. Det senare kommer från en arkeologisk undersökning i kvarteret Rådhuset 1974-76, men har varit okänt till nu. Texten lyder: ”Peter äger”.

2015

Under 2015 framkom ovanligt många tidigare okända runinskrifter. Sammanlagt fick vi rapporter om ett 15-tal nya fynd.

Redan i början av året hittades två små runristade fragment av sandsten vid Spånga kyrka i Stockholm i samband med omläggningen av kyrkogårdsmuren. Det senaste fyndet gjordes i februari och detta fragment bär bland annat en mycket karakteristisk r-runa. Fragmenten har inte tillhört samma runsten, men vi ska undersöka om de möjligen kan kopplas samman med tidigare fynd vid kyrkan.

I slutet av februari upptäcktes en tidigare okänd putsinskrift i Hejnums kyrka på Gotland. Den var tidigare täckt av ett putslager och framkom i samband med renoveringen av sakristian. Inskriften var mycket svårläst, men visade sig bestå av den första delen av bönen Ave Maria på latin.

I april fick vi kännedom om en tidigare helt okänd runhäll på en villatomt i Haninge i Södermanland. Tyvärr har en del av hällen tidigare blivit bortsprängd, men resten av inskriften är mycket tydlig och lättläst. Det står: … × sin × kuþan × auk × kuṇ…ʀ ·, dvs. ” … sin gode … och Gunn-…” Av böjningsformen gōðan (av adjektivet gōðr) framgår att hällen har varit tillägnad en man. Runorna kuṇ bör utgöra början av ett personnamn, men det går inte att avgöra om det handlar ett mansnamn eller kvinnonamn.

Vecka 19 i början av maj var en särskilt lyckosam vecka då inte mindre än tre nya fynd rapporterades in: en putsristning i Björke kyrka på Gotland, ett runstensfragment från Björkö i Uppland och ett runben från Drakegården i Sigtuna. Om runorna på fragmentet från Björkö är gamla eller har tillkommit i senare tid vet vi ännu inte, men vi kommer att undersöka det närmare när det har blivit rengjort.

I slutet av maj gjordes ännu ett runfynd på Gotland, denna gång i Halls kyrka, där ett runstensfragment framkom i samband med omläggningen av ett stycke av kyrkogårdsmuren. Fragmentet har tillhört den övre delen av en bildstensformad runsten och det bevarade av inskriften lyder inskriften lyder: …ṛ × sein × han × -…, vilket troligen är resterna av orden “… sin (fade)r(?). Han …”

Ett av årets sista fynd var ytterligare ett runstensfragment från Uppland, denna gång från Eds allé i Upplands-Väsby. Här återstod endast fyra runor, men det är åtminstone möjligt att tre av dem kan ha tillhört namnet Viking eller något annat namn på -­ing.

2014

I samband med ett besök i Älvdalen i mars fick vi möjlighet att undersöka en kalenderstav från Brunnsberg. Staven är i privat ägo och bär några tidigare oregistrerade inskrifter med dalrunor. En lyder: ante͡rsolsunafe͡rist dvs. ”Anders Olsson har ristat”, medan en annan troligen ska läsas : iagh : uil …-ọ-oa : migh : hustru 98 ”Jag vill trolova mig hustru 98”.

Inskrifterna uppvisar både dalska dialektdrag (bortfall av h i ordet afer ‘har’) och inflytande från skrivet riksspråk (stavningarna iagh och migh). Också hustru är ett riksspråksord. Se även här.

Anders Olssons signaturAnders Olssons signatur på kalenderstaven från Brunnsberg.Foto: Magnus Källström (CC BY)

I juni påträffades ett mindre sandstensfragment med runorna …re… vid en arkeologisk schaktövervakning vid Spånga kyrka i Stockholm. Vi trodde då att det eventuellt kunde höra ihop med någon av runstenarna U 66 och U 68, men en närmare granskning har visat att det nog rör sig om en tidigare okänd runsten. Senare under hösten framkom också ett litet sandstensfragment med två ristade parallella linjer, som vi tror kan ha tillhört den nedre delen av den runristade gravhällen U 64.

Under hösten påträffades också ett runstensfragment vid en arkeologisk undersökning i Hagby kyrka i Småland. Det består av kalksten och av inskriften återstår i detta fall runorna: …ṛ × auk × … dvs. ”… och …”. Någon runsten har aldrig tidigare påträffats i denna socken. Läs mer om fyndet här.

Sigtuna Museum uppmärksammade i oktober två tidigare okända runbleck i sina samlingar. Det rör sig om ett gammalt fynd, som troligen gjordes redan på 1920-talet, men tyvärr saknas närmare uppgifter om fyndomständigheterna.

2013

Två föremål med runor blev kända under 2013. Det ena utgörs av ett fragment av en kopparamulett med trollrunor eller möjligen lönnrunor från Sunnerby på Kållandsö i Västergötland. Samma typ av runor är tidigare bland annat kända genom en amulett från Roskilde i Danmark, och den nyfunna amuletten utgör ett viktigt tillskott för forskningen. Rapporten finns här.

Det andra fyndet är en medeltida laggkärlsbotten av trä från undersökningarna i kvarteret Åkroken i Nyköping, Södermanland, där en runinskrift har upptäckts i samband med konserveringen. Inskriften består av ca 6 tecken och man skulle kunna gissa på ett namn, men tyvärr är ingen runa fullständigt bevarad. Ett av tecknen har också en så pass märklig utformning att det inte är helt säkert att inskriften har haft språklig mening.

Måndagen den 22 maj återupptäcktes den nedre delen av runstenen U 170 från Bogesund i Östra Ryd norr om Stockholm. Den återfunna delen av runstenen står på ett gravfält och på samma plats där stenen restes för nästan tusen år sedan.

U 170 Bogesund, Östra Ryds sn (mindre)Den återfunna delen av runstenen U 170 vid Bogesund i Vaxholms kommun.Foto: Magnus Källström (CC BY)

Med hjälp av en äldre teckning går det att ge följande (här något reviderade) översättning av hela inskriften: ”Gunne och Åsa lät resa denna sten och (göra) valv efter Agne(?) (eller: Hagne?), sin son. Han [blev] död på Ekerö. Han är begravd på kyrkogården. Fastulv ristade runorna. Gunne(?) (eller: Hustrun?) reste denna stenhäll.”

På det återfunna stycket finns både ortnamnet Ekerö (skrivet akru) och ordet stenhäll ([s]tainhal) kvar.

Läs mer om det intressanta fyndet här.

I augusti fick vi genom Stockholms läns museum rapport om att ett större stycke av den sedan länge försvunna U 568 från Lohärads prästgård hade kommit till rätta. Stenen har tidigare bara varit känd genom en uppteckning från 1700-talet. Enligt denna innehöll inskriften bl.a. den lite förbryllande runföljden … sikuarta sun …, som har tolkats som ”Sigvards son” trots att t i runinskrifterna nästan aldrig används för þ. Återfyndet visade att namnet var felläst. Det står i stället sikualta på stenen dvs. namnet Sigvaldi.

Vid den preliminära granskning som gjordes tillsammans med länsmuseet framgick att det återfunna fragmentet av allt att döma har direkt passning till ett av de fragment som bär beteckningen U 569. Detta inskriftsnummer kommer alltså att utgå.

Inskriften på U 568 bör nu återges på detta sätt: …þin… iftiR : sikualta : sun (:) [aftir bonta sin] …-iR · ”… denna … efter Sigvalde, [sin] son, … efter sin make …”

Läs mer om fyndet här.

Runtecken i Lokrume kyrka (mindre)De nyupptäckta runtecknen i Lokrume kyrka på Gotland.Foto: Magnus Källström (CC BY)

I samband med den pågående renoveringen av Lokrume kyrka på Gotland uppmärksammades i maj några runtecken ristade i putsen inne i sakristian. Dessa har förmodligen tagits fram vid ett tidigare tillfälle, men inte blivit registrerade. Ristningen består av runföljden am samt en enstaka m-runa, som möjligen följs av en nu helt igenkalkad a-runa. Gissningsvis utgör runorna am början av ordet amen.

St Olofs kyrka RaþmikEn av de nyligen lästa inskrifterna i S:t Olofs kyrka i Falköping. Runorna lyder raþmik, vilket kan betyda ”Tyd mig”, men också ”Råd mig” eller ”Hjälp mig”.Foto: Magnus Källström (CC BY)

I juni gjordes också den första granskningen av ett antal putsinskrifter i S:t Olofs kyrka i Falköping i Västergötland, som inrapporterades 2009, men som faktiskt kom fram redan 1959(!). Minst sju läsbara runföljder går att identifiera, bl.a. namnet Johannes samt ordet ‘gud ‘ på latin (deus). Vid samma tillfälle gjordes också en undersökning av putsristningarna i Kinneveds kyrka, där läsningen av en av inskrifterna kunde förbättras. Läs mer om dessa undersökningar här samt senast även här.

Under en och samma vecka i mitten av november fick vi rapporter om att tidigare okända medeltida runristningar hade iakttagits i en takbjälke på vinden till Marums kyrka i Västergötland samt i putsen till Anga kyrka på Gotland (tidigare uppgavs här felaktigt Östergarns kyrka). Båda undersöktes och dokumenterades 2014.

2012

Under 2012 gjordes många fynd, bl.a. framkom tidigare okända runstensfragment vid Odensala kyrka samt på Björkö i Mälaren i Uppland. Det senare fragmentet har i år visat sig ha passning till tidigare kända runstensfragment från ön. Ett annat roligt fynd var att även det saknade kantstycket till den nyfunna runstenen från Småhamra i Österhaninge kom i dagen. Denna sten är alltså numera komplett.

Ett par runristade kopparbleck har påträffats i samband med de arkeologiska undersökningarna i Gamla Uppsala. De tillhör sannolikt övergångsperioden mellan vikingatid och medeltid. I Hejnums kyrka på Gotland har ett stort antal stenhuggarsignaturer med runor upptäckts, och tidigare oregistrerade pustristningar i Sanda och Ala kyrkor granskades i somras för första gången.

Till 2012 års nyfynd får även räknas en guldring med medeltida runor, som har varit i privat ägo, men som nu finns i Gotlands Museum. Enligt uppgift ska den ha påträffats i Visby omkring år 1900, men om detta är riktigt vet vi inte.