Allmänt om runor

I skolan är det många elever som får i uppgift att forska kring runor och runstenar. Det är vanligt att de tar kontakt med Riksantikvarieämbetet för att få svar på sina frågor. Ofta är det ungefär samma frågor som ställs.

Därför har vi samlat de vanligaste frågorna och svaren här. Vi har också illustrerat svaren med många bilder. Vi hoppas att du skall hitta de uppgifter du söker på våra sidor. Många människorna som bodde här i Sverige för mer än tusen år sedan kunde både läsa och skriva. Men de använde inte likadana bokstäver som vi gör idag.

Ännu längre tillbaka i tiden, innan de som bodde i vår del av världen kunde läsa och skriva, fanns det folk på andra platser som hade lärt sig det. De som bodde i Grekland skrev med grekiska bokstäver till exempel. De som bodde i Romarriket vid Medelhavet skrev med latinska bokstäver. Det är samma bokstäver som vi använder idag och som alltså den här texten är skriven med.

Vad är runor?

Runor är en sorts skrivtecken, precis som bokstäver. Tecknen används alltså för att återge ordens ljud i skrift. Runorna användes för att skriva det språk som talades i Norden för länge sedan. Det har funnits tre olika runrader i Sverige, den urnordiska runraden, den vikingatida runraden och den medeltida runraden.

Runor är skrivtecken som oftast ristades in i trä eller ben med ett vasst verktyg, till exempel en kniv. Man har nästan aldrig skrivit runor med bläck på pergament eller papper, men det finns några medeltida handskrifter där man använt runor i stället för vanliga bokstäver.

Runraden kallas ofta Futharken efter de sex första runorna fuþark.

Har det funnits flera olika runrader?

Runorna har använts under mer än tusen år och runraden har förändrats flera gånger. Om man vill göra det lite enkelt kan man säga att det har funnits tre olika runrader. Den äldsta kallas den urnordiska runraden. Den andra, som användes på vikingatiden, kallas för den vikingatida runraden. Den sista användes under medeltiden och kallas därför den medeltida runraden. Du kan läsa mer om de olika runraderna här nedanför.

Den urnordiska runraden

De runor som användes från ungefär år 0 och in på 700-talet kallas urnordiska runor. De heter så eftersom språket som på den tiden talades i Sverige och de andra länderna i Norden brukar kallas urnordiska. Ibland kallar man dem också de äldre runorna. Det fanns 24 tecken i den urnordiska runraden. Du kan se här nedanför hur de runorna såg ut. Bokstäverna som står på raden nedanför runorna visar vilken bokstav man skulle ha använt för att skriva samma ljud. Runan för þ (th) användes för ett läspljud, som i de engelska orden thing och that. Runan för ŋ (eller ng) användes för äng-ljud.

Den äldre (urnordiska) runradenDen äldre (urnordiska) runraden med 24 tecken.

De flesta inskrifter som är så gamla att de är ristade med den urnordiska runraden finns på vapen och smycken. Vi har bara ungefär tjugo stenar i Sverige som har ristningar med sådana runor.

Runorna ändras

Under vikingatiden använde man inte riktigt likadana runor som tidigare. I början av 700-talet ändrades runorna. Några av runtecknen behöll sitt utseende. En del togs bort helt och hållet, några fick ett nytt utseende och några alldeles nya skapades. Anledningen till att man ändrade runorna var att språket som man talade hade ändrats under de 700 åren som man hade skrivit med runor. En del ljud hade försvunnit och några nya hade tillkommit sedan den urnordiska runraden skapades. Bland de nya ljuden fanns bland annat y, ä och ö.

Den vikingatida runraden

Vikingatiden kallas tiden som varade från ungefär år 800 till början av 1100-talet. Det som vi brukar kalla den vikingatida runraden skapades dock redan i början av 700-talet. Till skillnad mot den tidigare runraden bestod denna bara av 16 tecken, Det är dessa runor som de flesta runstenar i Sverige är ristade med.

Den yngre (vikingatida) runradenDen vikingatida runraden med 16 tecken.

Den fjärde runan kan ibland översättas med ett a med en liten svans (ą). Den betyder att runan skall uttalas som ett nasalt a. Nasalt är ett ljud som uttalas i näsan. Så uttalas bara denna runa på de äldsta vikingatida runstenarna som till exempel Rökstenen. På yngre runstenar står denna runa för o.

Du kanske tycker att det är konstigt att det finns två olika r, ett som skrivs r och används om den femte runan och ett som skrivs ʀ och används om den sista runan i runraden. Det senare stod för ett speciellt ”surrande” r-ljud, som vi inte längre har kvar i svenskan och som nästan bara kunde förekomma i slutet av ord. Med tiden kom de båda r-ljuden att sammanfalla och då fick ʀ-runan ett nytt användningsområde, nämligen som tecken för y. Det senare kan man se i medeltida runinskrifter (se nedan).

Om du tittar på de vanliga bokstäverna som står under runtecknen ser du att många bokstäver, som vi använder i dag som inte finns med. Det beror på att flera av runorna användes för att beteckna mer än ett ljud.

Här nedan kan du vilka ljud det kunde handla om. Vissa runor som u-runan kunde användas för en mängd olika ljud, medan andra bara stod för ett eller ett par ljud. Vi har lite grand av detta även i vårt alfabet i dag, som till exempel med bokstaven g som kan stå för flera olika ljud. I detta fall beror det dock på att vi har ändrat uttalet av vissa ord.

Det fanns också en speciell regel som sa att så kallade nasaler – m och n – kunde utelämnas framför vissa konsonanter när man skrev. Runan m kunde exempelvis framför p och b och man kan ibland se att ordet kumbl ‘minnesmärke’ stavas kubl på runstenarna. På samma sätt kunde n-runan utelämnas framför t, d, k och g. Det är därför det ibland kan stå at för ordet and ‘ande’.

De medeltida runorna

När vikingatiden var slut och man slutade resa runstenar fortsatte man ändå att rista runor i Sverige. Men då fanns det också många som kunde skriva med vanliga bokstäver. Många präster och andra som hörde till kyrkan skrev med bokstäver, men de flesta vanliga människor kunde bara runor. Men många av dem som kunde skriva med bokstäver använde runor också. De tyckte nog att det var besvärligt att det inte fanns tillräckligt många runtecken för att man skulle kunna stava på samma sätt som när man skrev med bokstäver. Redan under vikingatiden hade man kommit på att man med hjälp av små prickar (så kallade stingningar) kunde göra om runtecknen. Om man satte prick på runan i fick man ett tecken för e.

Stungna runor vikingatid centreradExempel på stungna runor.

Detta fortsatte man med så att man till slut hade tillgång till lika många runor som fanns i det latinska alfabetet på den tiden. Formen på runorna kunde variera en hel del:

De medeltida runorna uppställda i ABC-ordning. För många av tecknen fanns olika varianter och ännu fler teckenformer är kända.

 

Det finns ingen runa för å, eftersom den bokstaven inte fanns i det latinska alfabetet under medeltiden. Denna speciella bokstav som bara används i Sverige, Norge och Danmark infördes i alfabetet först i början av 1500-talet. Om man i dag skall skriva det ljud som vi använder å för får man använda runan för o. Runan för q förekommer bara i runtexter på latin och den har samma form som k-runan. För v använde man oftast u-runan, även om det utvecklades särskilda v-runor. Någon runa för w fanns inte. Varken q eller w behövdes för att skriva fornsvenska och egentligen behövs de inte heller för att skriva dagens svenska. Däremot finns runtecknen för de gamla läspljuden kvar. Eftersom läspljud inte fanns i det latinska språket fanns det inga speciella bokstäver för dessa i det latinska alfabetet. När man skulle skriva läspljud med bokstäver använde man antingen runtecknet ᚦ eller också skrev man th eller dh i stället.

En speciell variant av runraden var dalrunorna som användes i Mora och Älvdalen i Dalarna från början av 1500-talet och långt in på 1800-talet.

Vilka hittade på runorna?

En av runforskarnas förklaringar går ut på att några köpmän från Norden på handelsresa till Romarriket såg hur människorna vid Medelhavet kunde skriva meddelanden till varandra med bokstäver. De tyckte nog att det verkade praktiskt att kunna skicka ett meddelande till någon som var långt borta. När de kommit hem till Skandinavien igen skapade de skrivtecken som passade för språket som talades i Norden. Runorna hade kommit till.

Om man tittar på formen på några av runorna i den urnordiska runraden kan man se att de liknar de stora bokstäverna i det latinska alfabetet. Du kan jämföra tecknen i bilden här bredvid så ser du likheterna. När man ser hur mycket bokstäverna och runorna liknar varandra förstår man att de som skapade runorna hade sett hur de latinska bokstäverna såg ut.

Runor och latinska bokstäverNågra av runtecknen jämförda med motsvarande tecken i det latinska alfabetet.

Hur gamla är runorna?

Runtecknen skapades för ungefär 2000 år sedan, alltså vid tiden för Kristi födelse. De äldsta runinskrifterna som finns bevarade är från 100-talet efter Kristus. De äldsta runinskrifter som har hittats i Sverige tillhör 200-talet.

De tidigaste runinskrifterna är ristade med den urnordiska runraden, som hade 24 tecken. Från en grav vid Kylver i Stånga på Gotland kommer en stenhäll där hela den urnordiska runraden finns inristad. Stenen är utställd på Historiska museet i Stockholm. Graven tillhör tiden omkring år 400.

Kylverstenen (G 88)Kylverstenen från Gotland med den äldsta kända exemplet på den urnordiska runraden.Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)

Hur man skall förstå tecknet som finns till höger om den sista runan och som ser ut som en gran är det ingen som vet säkert, men det har föreslagits att det rör sig om en t-runa med många bistavar. Eftersom runan t hade namn av guden Tyr har man tänkt sig att detta kan vara en flerfaldig åkallan av denna gud. (Ett problem är att det inte är lika många streck på varje sida av huvudstaven och att det därför inte är säkert att det handlar om en sådan t-runa.)

Högst uppe till höger står de fem runorna sueus. Oavsett om man läser det framifrån eller bakifrån får man samma teckenföljd och det rör sig alltså om en så kallad palindrom. Däremot har ingen lyckats bestämma vad sueus egentligen betyder, även om det finns flera förslag.

Ög 178 Vadstena (KMB)Runbrakteaten från Vadstena i Östergötland. Originalet är i dag försvunnet, men bilden visar en exakt kopia.Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)

Den äldre runraden förekommer också på ett par brakteater. En brakteat är ett slags hängsmycke i guld, som består av en tunn guldplatta med instämplat mönster. Brakteaten på bilden är från 500-talet e. Kr. och hittades 1774 vid Vadstena i Östergötland.

Kanske tänkte man sig att runraden här skulle bringa lycka eller skydda den som bar guldsmycket.

Vilken är den äldsta runinskriften i Sverige?

De äldsta runinskrifterna finns på vapen och smycken. Man brukar säga att den allra äldsta inskriften som har hittats i Sverige finns på en spjutspets från Mos i Stenkyrka på Gotland. Den är från mitten av 200-talet e. Kr. Det finns bara fem runor på spjutbladet. Översatt till latinska bokstäver står det sioag om man läser från höger till vänster. Ingen har hittills kunnat tolka dessa runor på ett övertygande sätt.

Mos spjutspets detalj

Närbild av runorna på spjutspetsen från Mos. Runorna ska troligen läsas från höger till vänster.Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)

Det finns också ett silverspänne från Skåne som bör vara minst lika gammalt som spjutspetsen från Mos eller till och med något äldre. Det hittades i en kvinnograv vid Gårdlösa i Skåne på 1950-talet. Runorna har lästs som ekunwod(ʀ) och tolkats som ”Jag Unwod”. Namnet betyder ”den orasande, den inte våldsamme’, men kan på grund av namnets form inte avse kvinnan i graven. Det måste i stället vara namnet på en man, kanske han som har skänkt kvinnan smycket.