Aktiv konservering är ett hantverk som baserar sig på kunskap om objektens material och om hur nedbrytning kan fördröjas.Foto: (CC BY)

Konservering

Alla material bryts ner med tiden. Konservering syftar till att stabilisera materialet i ett objekt och minska den nedbrytning som sker över tid. Ofta skiljer man på förebyggande och aktiv konservering. Här finns information till dig som arbetar med samlingar om vad konservering är och när det kan behövas.

Konservering är en integrerad del av samlingsförvaltning och görs för att bevara informationen i ett objekt så att den är tillgänglig både för dagens och kommande generationer. Begreppet konservering omfattar förebyggande konservering och aktiv konservering (där det ofta även ingår restaurerande åtgärder). Det finns akademiska utbildningar för de som ska arbeta med aktiv konservering och restaurering, men all personal på ett museum kan arbeta med förebyggande konservering. Vid all konservering bör såväl de fysiska egenskaperna som objektets betydelse tas hänsyn till.

Förebyggande konservering

Förebyggande konservering syftar till att undvika skador på objekt som uppstår till följd av hantering, användning och miljöfaktorer. Det handlar om att ha bra arbetsrutiner för hantering av objekt, och att övervaka och styra miljön runtomkring objektet, som klimat, ljus och luftkvalitet. Arbetet med integrerad skadedjurskontroll (IPM) är en viktig del av den förebyggande konserveringen. Planera för en varsam hantering, registrera föremålet på ett korrekt sätt och bedöma riskfaktorer vid utställning är också delar av förebyggande bevarandearbete. All förebyggande konservering sker runt objektet och inte direkt på det.

Aktiv konservering

Aktiva åtgärder utförs direkt på ett objekt. Syftet är att förhindra nedbrytande processer, eller stabilisera föremålets struktur. Exempel på aktiva konserveringsinsatser kan vara att laka ur skadliga salter ur keramiska material, avsyra pappersdokument, laga en reva i en målning eller att stabilisera korroderad metall. En aktiv konserveringsåtgärd av objekt i samlingar föregås ofta av ett åtgärdsförslag som är ett resultat av tillståndskontroller och prioriteringar.

Restaurering

Restaurering är åtgärder som görs för att öka upplevelsen av ett objekt men som ändrar delar av objektets utseende. Syftet är oftast att göra föremålet mera läsbart för betraktaren eller ökar förståelsen för hur objektet har använts. Exempel på restaureringsåtgärder är när en konservator retuscherar färgbortfall i en målning, eller ersätter en förlorad del på ett arkeologiskt glaskärl.

När behövs konservering?

Det är bra om museet har en policy för när och av vem förebyggande och aktiv konservering samt enklare vårdåtgärder ska göras och hur åtgärderna ska dokumenteras. En bra utgångspunkt kan vara att genom förebyggande åtgärder arbeta för att minska behovet av aktiva konserveringsåtgärder. En aktiv konserveringsåtgärd kan vara kostsam och det finns alltid risker för objektet. Samtidigt kan aktiva konserveringsåtgärder i vissa fall vara oundvikligt för att objektet ska kunna användas i museets verksamhet och bevaras för framtiden.

Ofta ser museer till att utföra stabiliserande åtgärder inför flytt och transport för att objektet ska klara en förflyttning utan ytterligare skador. Ett stabilt objekt är enklare att hantera. Även om objekt bara ska flyttas inom de egna lokalerna kan det krävas aktiv konservering och specialanpassad packning. Andra vanliga orsaker till att se över konserveringsbehovet är utlån och utställningar.

Det finns situationer när ett objekt är i akut behov av aktiv konservering. En skada kan snabbt förvärras. Till exempel riskerar pågående korrosion på metallföremål eller flagning av färgskikt att bli stora bortfall. Då är det viktigt att aktiva konserveringsåtgärder genomförs för att objekten inte förstörs helt och hållet.

Konservatorns roll

Ansvarsområden och roller ser olika ut på olika museer. Aktiv konservering utförs vanligen enbart av konservatorer med konservatorsutbildning. Konservatorer är ofta inblandade i alla delar av objektets hantering och användning. Det är ofta konservatorn som kan bedöma objektets tillstånd, avgöra vad som kan vara bra förvaringsförhållanden eller vilken typ av packning ett objekt behöver inför en förflyttning.

Dokumentation

Alla förebyggande, aktiva och restaurerande åtgärder bör dokumenteras. Konserveringsdokumentation är ett viktigt verktyg för konservatorer, men utgör också en del av objektets samlade historia. För att människor i framtiden ska kunna veta varför ett föremål eller ett konstverk ser ut som det gör och kunna ta välgrundade beslut om hur objektet ska förvaltas behöver konserveringsrapporter finnas tillgängliga.

  • Objektets tillstånd bör dokumenteras både före och efter en åtgärd.
  • Det är bra om det inför konserveringen skapas ett åtgärdsförslag. Åtgärdsförslaget fungerar som plan för konserveringsåtgärden, men kan också fungera som beslutsunderlag inför prioriteringar.
  • Konserveringsrapporten bör innehålla ett resonemang om varför konserveringsinsatsen har gjorts.
  • Metoder och material som har använts bör beskrivas så detaljerat som möjligt för att framtida konservatorer ska kunna veta vad som har hänt med objektet. Det är vanligt med materialförteckning i slutet av rapporten där koncentrationer, produktnamn, trivialnamn, kemiska beteckningar och inköpsställen listas.
  • För lättare åtkomst till informationen i framtiden bör datum för en åtgärd och vem som utfört åtgärden dokumenteras.
  • Dokumentationen bör alltid gå att hitta utifrån objektnumret.

Under en aktiv konserveringsåtgärd kan det framkomma information om objektets tillverkning och historia som kan vara intressant för annan personal, forskare och allmänheten. För att informationen ska kunna användas i framtiden bör den sparas eller arkiveras på ett sätt som gör den sökbar.

Att beställa en konserveringsåtgärd

De museer som saknar personal med konservatorsutbildning anlitar ofta extern hjälp. Även museer som har egna konservatorer kan ibland behöva anlita specialister med särskild kunskap i ett ämne eller inom en materialkategori. Då är det bra med en skriftlig överenskommelse, ett avtal, om vad som ska göras och vad som inte ingår i uppdraget. Överenskommelsen bör vara baserad på en aktuell tillståndsrapport och ett åtgärdsförslag. Det behövs också ett klargörande av hur objektet är försäkrat under tiden som det konserveras och eventuellt transporteras till externa lokaler.

Det är viktigt att den konserveringsdokumentation som en externt anlitad konservator skapar integreras i museets övriga information om objektet och om samlingen.