Plast i samlingar
Plastmaterial förekommer i de flesta museisamlingar både som föremål tillverkade av plast men också som färger, ytbehandlingar, fibrer och limmer. Att bevara plastmaterial kan vara en utmaning då den lätt bryts ned och förstörs.
Mängden plastföremål i museisamlingar ökar. Plast som material har funnits sedan slutet av 1800-talet, och finns i ökande omfattning inom kulturhistoriska, design-, konst- och konsthantverksamlingar. Plastmaterial kan förekomma i en mängd olika former så som färg och ytbehandling, fibrer, tredimensionella fasta föremål och limmer.
De moderna materialens nedbrytning och bevarande är ett relativt nytt kunskapsområde. För att kunna ta välgrundade beslut om bevarande och hantering av föremål i samlingar kan det vara bra att försöka ta reda på vilken typ av material det består av. Det finns olika verktyg och guider för att identifiera plaster. Det finns även flertal skrifter om tillståndsbedömning, nedbrytning, förvaring och förebyggande åtgärder för plast.
Vad händer på lång sikt?
Plaster kan upplevas som stabila material men beroende på olika faktorer kan nedbrytning ske snabbt och plötsligt. Vissa plaster hårdnar med tiden och blir till slut spröda och smulas sönder. Andra plaster kan bli klibbiga på ytan och ”läcka” mjukgörande tillsatser. Det är många faktorer som påverkar hur snabbt eller långsamt en plast bryts ner, till exempel hur föremålet har förvarats, vilka delkomponenter som ingår i plastmaterialet och hur föremålet har hanterats.
Nedbrutna plaster kan lukta starkt. En stark och sur doft bör undersökas, eftersom det kan handla om gaser som kan vara nedbrytande för andra föremål i samlingen. Läs mer om hur inomhusluften kan kontrolleras och nedbrytande gaser kan minskas på sidorna om inomhusmiljö.
Vårda väl-blad om plast i samlingar
Identifiering av plast i museisamlingar
Hantering och förebyggande åtgärder för plast i museisamlingar