När skönlitteraturen fyller historiens luckor

Lena Ahlgren Johanssons debutroman Rotsaker, som utkom i våras, kretsar kring industrin Halda i Svängsta i Blekinge. Här tillverkades skrivmaskiner från slutet av 1930-talet till början av 1990-talet.

Boken följer huvudpersonen Harriet, som växer upp i skuggan av industrin där hennes mamma arbetar. I vuxen ålder får hon delta i ett av länsmuseet initierat insamlingsprojekt, med syfte att skapa en antologi om industrin. Här kämpar Harriet för att föra talan åt de individer som befolkar hennes barndomsminnen.

Lena Ahlgren Johansson började arbeta med boken utifrån frågan om vem som får skriva historia och vems berättelser som blir bevarade.

Har hon under arbetets gång kommit närmare ett svar på den frågan?

På sin sida av skärmen funderar Lena Ahlgren Johansson en stund.

– Jag har i alla fall kommit lite djupare i funderingarna på hur man kan göra. Hela boken är ju ett trevande sätt att ta reda på hur man får berätta någon annans historia. Jag har fått pröva en metod snarare än att jag kan säga ”det här är svaret”. För till syvende och sist så handlar det ju alltid om representation, säger hon.

Projektmedlets makt

Lena Ahlgren Johansson har själv erfarenheter från museisektorn, bland annat som mångkulturkonsulent på Jamtli och världsarvssamordnare vid Karlskrona kommun, vilket har gjort henne medveten om projektmedlens påverkan på vilka historier som berättas.

– Jag har sökt en massa projektmedel. Ibland fick man ha fingret i luften, känna vart vinden blåser och hitta projekt för att få pengar att genomföra vissa saker. Så är det ju fortfarande. Det raljerar jag lite över i boken, hur mycket man gör på andras bekostnad genom att representera andra – eller ”de andra”, som man alltid sade – eller ”den mörka delen av historien”. I boken säger Harriet att det handlar om att försöka ”få med så många som möjligt på filten”. Och det är väl lite det som jag har försökt göra med boken också. Om det sedan är en lyckad representation vet jag inte, säger hon.

Rädslan över att boken skulle tas emot kritiskt i Svängsta har visat sig vara obefogad.

– Jag trodde att jag skulle bli lynchad om jag visade mig där, men jag har mött bara positiva synpunkter, säger hon.

Arbetet med Rotsaker har pågått under tjugo års tid. I omgångar har Lena Ahlgren Johansson gjort research och intervjuer, skrivit, låtit projektet vila och sedan tagit upp det igen. Men trots år av arkivarbete är hon försiktig med att dra generella slutsatser om hur svensk industrihistoria berättas.

– Mitt fokus har varit på människorna i industrin. Även om jag har ett intresse för industrihistoria kan vem som helst slå mig på fingrarna. Jag utgår mycket från eldsjälarna, och har sedan letat efter information och dokument som kan styrka min berättelse. Sedan har jag gjort intervjuer med personer, primärt min mamma, som har jobbat på industrin, och hennes arbetskamrater, säger hon.

Men vad är skillnaden mellan att skildra industrihistoria på ett museum och att skildra den i skönlitterär form?

– Det står mig ju fritt att fabulera, på ett sätt som man ju absolut inte får göra på ett museum. Jag har en otrolig tilltro till vetenskap och historiker, men jag kan ibland sakna kött på benen – och det är lite det jag försöker ge.

En historiker har inte samma möjlighet, konstaterar hon.

– Självklart kan man på ett fint sätt skildra historiska enskilda öden och grupper, men du är bunden till vetenskapliga riktlinjer och ja, du får inte förlora människors tillit till ditt värv som historiker. En historiker får inte lämna utrymme för något slags tvivel på den berättelse man visar upp eller vill visa fram. Som författare har jag inte behövt hålla mig till sanningen. Däremot kan jag inte driva iväg, med tanke på enskilda personer eller grupper.

 ”Historia skriver man inte hur som helst, Harriet, man hittar inte bara på”, som karaktären Peter påpekar för huvudpersonen i boken.

– Ja, så är det ju. Harriet funderar ju mycket över det. Vad beskriver verkligheten bäst, är det konstnären eller historikern? Och jag tror att båda perspektiven behövs för att vi ska få en få mer fullödig förståelse och framför allt kunna leva oss in i personer som levt före vår tid. Jag tänkte först säga ”långt före vår tid”, men som det ser ut nu förlorar vi inkännandet med andra människor mycket snabbare.

Elak mot museichefen

Att mejsla fram karaktärerna har varit roligt, tycker hon. Att romanens museipersoner inte beskrivs med något större djup är en medveten tanke. Lena Ahlgren Johansson säger, lite roat, hon beskriver museichefen ”väl taskigt”, att han egentligen är ”mer kulturchefstyp än museichefstyp, om jag ska vara ärlig”.

– Det är klart att det finns en mycket större komplexitet hos dem, men de är i berättelsen uteslutande där i sin yrkesroll. Samtidigt fick de ju inte bli schabloner. Men det är museipersonerna som får minst möjlighet att tala för sig själva, vilket i sig är något slags maktperspektiv; de fråntas möjligheten att berätta sin berättelse på samma andra i berättelsen gör, säger hon.

Under tiden då bokens huvudperson Harriet växte upp fanns i Svängsta två stora industrier: Halda och Abu Garcia. Abu Garcia lade ner sin verksamhet på orten så sent som i början av 2025. Idag finns minnet av dessa verksamheter bevarat i varsitt museum, båda inhysta i sina tidigare industrilokaler.

I boken tar lojaliteten mot arbetsgivaren uttryck i kraftig rivalitet mellan de som jobbade på Halda respektive Abu Garcia.

– Jag kunde använda detta på flera sätt, som till exempel som två motpoler för att beskriva manligt och kvinnligt. Det var mest kvinnor som använde sig av skrivmaskinen som verktyg i sina jobb. Det som Abu Garcia producerade var manliga attribut, som hörde mer till fritiden. Och den utspelar sig under en period när fritiden plötsligt fanns även för personer som jobbar i industrin, som när arbetsveckan förkortades, säger hon.

Skulle kunna bli en utställning

Lena Ahlgren Johansson tror att det om hundra år kommer att vara lättare att hitta berättelserna från Abu Garcia än de om Halda.

– Absolut. Det finns ju fler tjusiga sammanhang för fiskespöet än för skrivmaskinen. Det är ingen slump att det finns flera böcker om Göte Borgström, som var chef på Abu Garcia under lång tid. Det finns bilder på honom när han träffade kungen när han fortfarande var prins och det var fiskepremiär. Haldas ledning syntes inte på samma sätt, säger hon.

Ser du en risk att de människor som inte är omskrivna i en roman kommer att glömmas bort i framtiden?

– Ja, jag tror det. Helt ärligt och med sorg säger jag det. Det finns ju material i arkiv, det är klart att det går att skriva historia om det. Men jag tror att de kommer glömmas bort.

Du har gjort massor av research och samlat in berättelser. Hur skulle du gestalta en utställning av det material som du samlat in?

– Nu är jag ju ingen utställningsproducent, jag har jobbat mer med konst, men jag tror att jag skulle lyfta fram individerna och berättelserna i väldigt hög utsträckning och sen förstås ge dem en ram. Det finns fina bildarkiv, både från industrin och Svängsta. Det är ett fantastiskt utställningsmaterial som man skulle bygga på och ge åskådaren en insikt om hur arbetsmiljön och arbetslivet såg ut för vissa personer. För det har ju försvunnit i så hög utsträckning. Idag är det så mycket som är automatiserat på en industri.

Har du skrivit boken på en Halda?

– Nej tyvärr. Jag älskar skrivmaskiner men har tyvärr gjort mig av med mina. Problemet är ju att det är så svårt att få tag på färgbanden. Men nu är jag helt besatt av dem och jag får alltid bilder från folk som har hittat skrivmaskiner. De är ju väldigt vackra.