Mårten Janson: Vågar vi föreställa oss en bättre framtid?

Vad får dig att känna dig trygg? Fundera på det i 45 sekunder.

Nästa fråga: Är det något ett museum skulle kunna erbjuda?

För att svar på de här frågorna reste jag till Helsingfors och konferensen ”Museums and emotional sustainability in a time of polycrisis”. Konferensen arrangeras som en del av två forskningsprojekt: ”Uncomfortable museums” vid universitetet i Jyväskylä samt ”Touching Collections – Museums as Emotional Arenas” vid universitetet i Helsingfors.

Då får vi väl börja från början: Vad är emotional sustainability – alltså känslomässig hållbarhet? Detta var en forskningsbaserad konferens och en hel del tid gick åt till att definiera begreppen: ”Definitioner är effektiva utgångspunkter för fantasin”, som Marzia Varutti uttryckte det. Hon är verksam vid institutionen för konservering vid Göteborgs universitet och inledde med konferensens första keynote: ”Towards and beyond emotional sustainability in museums”.

”Jag älskar känslor. De är bråkiga och oregerliga. De lever på tröskeln mellan det inre och det yttre!”, sade hon.

Att hantera känslomässigt arbete

Varutti definierar känslomässig hållbarhet som ”förmågan att hantera känslomässigt arbete, så att arbetet med och för sårbara samhällsgrupper kan fortsätta” (Kimm & Williams 2022).

Ibland hörs röster göra gällande att museerna borde kunna stödja välbefinnandet (wellbeing) i samhället. Det är säkert sant, men som Varutti beskriver det: Välbefinnande är ett tillstånd. Det förändrar ingenting. Vad som krävs är en ”relationell förmåga som kan uppstå och frodas på en social arena”. Ett museum, till exempel.

Här är det lätt att en redan sönderstressad museitjänsteperson sparkar bakut. Ska vi nu behöva ta ansvar för besökarnas mående också? Känslomässig hållbarhet blir ännu ett krav att förhålla sig till. Och just den upptrissade arbetssituation som många upplever kan bli ett allvarligt hinder för museernas eget känsloarbete: ”Vi lever reaktivt – vi fungerar, men utifrån ett ständigt stresstillstånd (state of distress)”, för att citera Varutti.

Och om museerna inte förmår vara trygga arbetsplatser ens för sin egen personal – hur ska vi då kunna vara det för samhället utanför våra portar? Om det, till exempel,  anses oprofessionellt att utrycka sina egna känslor på jobbet?

Vi vänjer oss

Nästa tankeuppgift: Hur är det med den saken där du jobbar?

Varutti använder sig av begreppet shifting base line syndrome. Det förekommer annars främst inom ekologisk vetenskap och kan i korthet beskrivas som att vi vänjer oss vid att miljön blir sämre. En ny generation människor minns inte längre hur klart havet var för två generationer sedan. Att det gick att åka skridskor på viken i stort sett varenda vinter. Och i ett hårdnande samhälle är det likadant med våra känslor. Vi minns inte det hopp vi kände i en tidigare, mer hoppfull samhällsdiskurs: ”Är det så att vi inte längre förmår föreställa oss en bättre framtid?”

Varuttis första utmaning är: ”Gå från känslan av att försöka hålla oss flytande, till att fråga oss: Hur kan vi växa? Hur kan vi leva mer fullkomligt? Så att vi kan börja ge tillbaka mer än vad vi tar, i stället för att bara överleva?”

Och även i det deppiga shifting baseline syndrome finns potential för en gnutta framtidstro: ”Vad som anses normalt kan förändras över tid. Här finns en roll som museerna kan spela.”

Våra samlingar beskriver Varutti som ”arsenaler för fantasin”. Här finns öppna dörrar till alternativa berättelser: Världen skulle sett annorlunda ut idag om vi gjort andra val i det förflutna. Vi kan påverka det som kommer. Konsten att fantisera är en väg dit. Museerna kan verka för att lyfta och sprida den: ”Vi måste känna oss in i framtiden!”

Känslor är sällan bekväma

Känslor är sällan bekväma. Just strävan efter bekvämlighet, och hur den får oss att göra dåliga val, är vad Angela Failler från universitetet i Winnipeg lyfte i konferensens andra keynote, med titeln ”Hope without consolation”.

Hon lyfter fram en kanadensisk museiinstitution som inte nått ända fram trots goda intentioner: Canadian Museum for Human Rights. Den grundades 2014 och skulle, som namnet antyder, lyfta fram historien om de mänskliga rättigheterna och hur de vuxit fram. Intressant, och sorgligt, nog har museet flera gånger kritiserats för att inte självt kunna leva upp till dessa i sin verksamhet. Ett extremt exempel är hur museets pedagoger, när de guidade barngrupper från mer konservativa delar av samhället, lär ha uppmanats att ställa sig i vägen för skyltar som berättar om homosexuellas rättigheter.

Mer svårfångat, enligt Failler (som själv delvis är knuten till institutionen), är hur man tenderar att beskriva orättvisor mot urinvånare och minoriteter som ”misstag ur det förflutna”. Missförhållanden som vi i vårt moderna samhälle har rättat till. Det är en, ur museets synvinkel, bekväm position som gör det mycket svårare att få syn på de strukturella orättvisor som fortfarande existerar.

Hon lyfter fram utställningen ”Love in a dangerous time” som beskriver hur hbtq-personer under flera decennier aktivt ”rensades ut” ur viktiga samhällsfunktioner som polis, försvar och brandförsvar. Aktionen kallades The Purge (utrensningen) och ledde till att människor fick sina liv och karriärer förstörda. Men enligt Failler blev utställningen ”en förlorad möjlighet att berätta om de strukturer som fortfarande finns kvar”. Som ett exempel nämner hon hur Pride i Kanada fortfarande hårdbevakas av polisen, på ett sätt som ofta leder till obehagskänslor hos deltagarna. Inte minst med The Purge fortfarande i minnet.

Tröst i vägen för utveckling

Genom att vilja förmedla alltför hoppfulla budskap, att vilja trösta, ställer vi oss i vägen för faktisk utveckling, är Faillers tes. Vi behöver inte trösta, eller för den delen peka mot en bättre framtid. Men vi kan visa att flera saker kan vara sanna samtidigt. Och bygga hopp genom att, med Donna Haraways välanvända begrepp, stanna kvar i det som skaver (stay with the trouble).

Ett mer slående exempel på den ovan nämnda bristen på samtida problematisering kan vara förintelselägret Auschwitz. I dag en minnesplats, men också ett besöksmål där turister flanerar omkring på den plats där bortåt en miljon människor mördades. Men här finns inget som antyder att folkmord inträffat flera gånger sedan andra världskrigets slut – och fortfarande inträffar. Detta kom upp i den avslutande panelen, som snabbt landade i en diskussion om vad en trygg plats kan vara – men framförallt om det egentligen är museernas uppgift att erbjuda sådana.

Áile Aikio lyfte att museer tenderar att blanda ihop trygghet och säkerhet. Ett exempel är det finska museet som valde att undvika Prideflaggan under Prideveckan: ”De hissade den inte  – av säkerhetsskäl!”

Panelen, som utöver Áile Aikio bestod av Charlotte Engman, Riikka Haapalainen samt Johanna Turunen, var enig om att museerna kanske inte ska sträva efter att vara just trygga platser. I alla fall inte om det betyder en plats som inte utmanar: ”Det känns aldrig tryggt när saker förändras!”

Men kanske borde vi varna lite mer, föreslog Áile Aikio: ”I den här utställningen erbjuder vi hopplöshet och sorg. Och kanske skulle vi också ha ett rum för skuld av olika slag? Ja, det tror jag faktiskt. Vi behöver de känslorna också!”

av Mårten Janson, projektledare vid Statens historiska museer

Fotnot: Mårten Jansons resa till Helsingfors möjliggjordes med stöd från Sverige-finska kulturfonden.

Har du också varit på konferens och vill dela med dig av dina tankar med Museer & omvärlds läsare? Hör av dig till redaktionen på omvarld@raa.se!