Vilket är priset för att få tillbaka stulen konst?

I juni 2000 bröt sig några personer in på Thielska Galleriet i Stockholm. De plockade ner ett antal konstverk, däribland Anders Zorns ”Hins Anders”, målad 1904, som är värderad till 30 miljoner kronor. I praktiken är den ovärderlig.

Därefter tog inbrottstjuvarna sin tillflykt med bil som snart byttes mot båt.

Sedan tar polisens spår efter stöldgodset slut.

Ett kvarts sekel senare fick kriminalreportern Karl Enn i förbifarten höra att det var något märkligt med polisens utredning kring stölden på Thielska galleriet, att den var försvunnen.

Han hade skrivit en del om konstkupper tidigare, bland annat om den mot Nationalmuseum och stölden av två kronor av guld och ett guldäpple i Strängnäs domkyrka.

Han undersökte uppgifterna om utredningen och fick svaret att den ”ej går att finna”.

– Det gjorde mig väldigt fundersam. Jag har skrivit om brott och straff i många år och vet att vi i Sverige har en förvaltningskultur där man arkiverar minsta kommatecken. Jag blev lite snärjd av mysteriet redan där, säger han.

Karl Enn började nysta i fallet utifrån tanken ”de här tavlorna måste ju finnas någonstans”. Han ville se hur långt han kunde komma för att få fram dem genom att arbeta journalistiskt. I början tänkte han att det ”bara var att ringa något samtal och åka och hämta tavlorna”.

Ganska snart konstaterade han att ”det var rätt naivt tänkt”.

Många konstkupper på kort tid

Den nyligen utkomna boken ”Jakten på Zorn” är resultatet av Karl Enns undersökande arbete.

– Alla gillar ett bra mysterium. Det är naturligtvis hemskt om ett sådant drabbar konsten. Men det finns också lite Agatha Christie-skimmer över det. Det här är en kontrast till mycket av det jag skrivit om tidigare, allt gängskjutande. Det här är inte dödligt våld, säger han som förklaring till varför han skrev boken.

– Men jag vill också göra något samhällsnyttigt, att fokusera på vikten av kultur och att tavlorna ska komma tillbaka. Det är något som gynnar alla. Jag tror inte att ytterligare 26 tysta år skulle göra ”Hins Anders ” särskilt mycket nytta. Då är det bättre att uppmärksamma fallet, så att verken kan få en chans att komma tillbaka.

Under ett års tid drabbades, förutom Thielska galleriet, även Bruno Liljefors ateljé i Österbybruk och Nationalmuseum i Stockholm av uppmärksammade stölder.

– Ja, dessutom stals även Zorns ”Mora marknad” från Mora tingshus samma vår, år 2000. Jag undersökte möjligheten om det fanns kopplingar mellan Liljefors ateljé, Thielska galleriet och Nationalmuseum, men det tycks ha varit olika grupperingar av kriminella som opererade, säger han.

Att så många stölder genomfördes under en så koncentrerad tid härleder han till pengar. Konststölder handlar nästan alltid om pengar.

– Det var en annan tid då. Det fanns en uppfattning i den undre världen att det gick att göra stora pengar på konststölder, det förekommer fall där försäkringsbolagen köpte tillbaka stulen konst. I dag är det inte lika vanligt. Problemet med den här konsten är att den är så otroligt värdefull och svår att omsätta i pengar. Men då, före millennieskiftet, gjordes det en del återköp, det är antagligen därför det skedde i högre utsträckning, säger han.

Lagliga och olagliga sätt att få tillbaka stulen konst

Återkommande boken är beskrivningen av ”gråzonerna”, de som uppstår mellan museernas och galleriernas önskan att få sin konst åter och polisens arbete. På Thielska galleriet gjordes det två år efter kuppen ett försök att köpa tillbaka målningarna. Det fanns en föreslagen summa, av olika anledningar genomfördes aldrig återköpet.

Kan Karl Enn möjligen se att konflikten mellan det lagliga och det olagliga sättet att få tillbaka stulen konst har bidragit till att det är så många ovärderliga konstverk idag fortfarande saknas?

Han funderar en stund.

– Ja, så kan det vara. Men en sak jag inte förstod innan var hur känsligt det är med stulen konst. Om du blir bestulen på ett konstverk är det inte som att din cykel eller din jacka blir stulen, utan det finns en mycket större emotionell koppling. Om man har blivit bestulen på något som är otroligt kärt, så är man nog beredd att ta vissa vägar för att få tillbaka det. Att tjuvarna blir dömda är inte lika viktigt. Det viktigaste för ägaren är alltid att få tillbaka verket, inte att det lagförs, säger han.

Han nämner den advokat som efter kuppen mot Nationalmuseum åtalades, misstänkt för försök till grov utpressning efter att ha agerat mellanhand gällande återlämnandet av de stulna konstverken. Advokaten friades från misstankarna, men varnades av Advokatsamfundets disciplinnämnd.

När Carl Larssons ”Karin skalar äpplen” dök upp hos Nasjonalgalleriet i Oslo, 20 år efter att den stulits i Norrköping, ansågs den private ägaren ha förvärvat den ”i god tro”, varpå åtal kunde undvikas.

– Det där är väldigt luddigt. Jag har pratat med åklagare och poliser, om när det ska anses vara häleri och när det är ett pågående ärende. Det förekommer faktorer som god tro, men regelverket ändrades i början av 00-talet. Man måste titta på varje fall individuellt, säger Karl Enn.

2010 lyckades polisen få tag på en dator tillhörande en känd hälare som hade kopplats till stölden på Thielska galleriet. Istället för att undersökas närmare lämnades datorn tillbaka till sin ägare.

Detta är en av många detaljer i polisens hantering av konstkuppen mot Thielska som Karl Enn ställer sig kritisk till. I boken konstaterar den före detta polisen Tommy Lindström att ”polisledningen har ingen aning om konst, eller hur man får tillbaka den”.

– De var kanske bara en knapptryckning ifrån att få tag på tavlan, konstaterar Karl Enn om den återlämnade datorn.

Inte underskatta konsttjuvarna

Uppenbarligen finns det ännu möjlighet att tjäna pengar på konststölder. Under det senaste året har flera kontroversiella kupper genomförts i Europa, varav den på Louvren i oktober 2025 har rönt mest uppmärksamhet. I sin bok citerar Karl Enn konsttjuven Miles Connors, som i sina memoarer ”Stealing Rembrandts” förmedlar bilden av att det är relativt enkelt att stjäla konst.

Karl Enn tror visserligen att säkerheten har förbättrats sedan vågen av svenska konststölder i början av millennieskiftet, men tycker samtidigt inte att konsttjuvarna ska underskattas.

– Det har talats om att Thielska hade så dålig säkerhet i samband med kuppen. Men de som genomförde den var inga amatörer, de visste exakt vad de gjorde, den var otroligt välplanerad. Jag tror att säkerheten har blivit bättre generellt, men är det motiverade förövare så är det svårt att skydda sig till 100 procent. Och på Nationalmuseum gick de in med automatvapen, vad gör man då?, frågar han retoriskt.

I boken berör han även stölder ur svenska kyrkor, till exempel Ullångerskrinet, ett medeltida relikskrin från 1200-talet, som stals från Ullångers kyrka i Ångermanland i augusti 1999.

Kyrkan är det kanske tydligaste exemplet på konflikten mellan tillgänglighet av kulturarv och säkerhet.

– Kyrkorna har otroligt värdefulla föremål, men ska samtidigt vara öppna för alla. Det finns en svaghet där som många gånger har utnyttjats, säger Karl Enn.

För drygt tio år sedan fälldes en spansk medborgare för en rad stölder i svenska kyrkor.

– Jag tror att säkerheten blir bättre, men den kommer aldrig att kunna vara 100 procent säker. Kulturarvet är viktigt, det ska finnas tillgängligt. Min far flydde från Estland under andra världskriget. Han blev av med sitt barndomshem, konst och sitt kulturarv. Han fick kämpa för att få tillbaka det. Nu förstår jag bättre vad den typen av förlust har betytt för honom. Och det är ju likadant med Ukraina, där ryssarna riktar in sig på att förstöra kulturarvet, med byggnader, böcker och konst, säger han.

Besatt av jakten

”Jakten på Zorn” är även berättelsen om människorna som ägnar sina liv åt att hitta försvunnen konst. Under berättelsens gång sällar sig Karl Enn till den här skaran.

Inför bokreleasen skickade förlaget ut en pressrelease där Karl Enn beskrivs som ”besatt” i jakten på Zorns tavla.

Instinktivt tyckte han att ordvalet var överdrivet.

– Men jag kan hålla med om att gränsen mellan att ha ett starkt intresse och att vara ”besatt” också är en gråzon. Jag har tidigare tittat lite snett på så kallade Palmespanare, som fastnar i jakten. Jag förstår dem lite bättre nu. Men om du skriver en ny bok om Palmemordet kommer du aldrig få veta att ”det här är Palmes mördare”. I mitt fall finns det något konkret, ”Hins Anders” kan komma tillbaka, då är det en konkret grej.

Men om man tittar på Tommy Lindström eller Kjell Hestrell, som var säkerhetschef på Moderna museet, som ju förekommer flitigt i boken; är det kulturarvet de värnar om eller är det jakten som driver dem?

– Det hade ju inte varit samma spänning om det hade handlat om 20 000 stulna jackor man letat efter. Konsten går djupare. När jag träffade Nina Öhman, som var intendent på Thielska, och hon sitter med en bild av ”Hins Anders” och beskriver den så att man känna lukten av konstverket, då blir det ju något helt annat.

Arbetet med ”Jakten på Zorn” har gjort honom själv mer konstintresserad.

– När jag besökte Zornmuseet i Mora tillsammans och tillsammans med museichefen Johan Cederlund tittade på de verk som Zorn målade vid samma tillfälle som ”Hins Anders”, som föreställer urmakaren Djos Mats och uppfinnaren Bosl Anders, blev jag helt golvad. Det hade jag inte blivit om det hade varit något annat än konst. Från början tyckte jag inte att Hins Anders var ett särskilt tilltalande motiv, den var mörk och murrig. Men efter ett tag var det som att den fick en nästan magnetisk dragning. Det är ett lite ovanligt Zorn-porträtt, eftersom man inte ser ögonen på honom, säger han.

Varför bör man som museianställd läsa din bok?

– Av flera anledningar. Att få en förståelse för hur sådana här personer tänker kan bidra till ännu säkrare museer. Det finns en tvetydighet i att konst ska vara tillgänglig för alla samtidigt som den ska vara säkrare, det är inte enkelt alla gånger. Sedan tror jag att man får en större i inblick i kulturarvets värde, men det har ju museerna redan.

Han kallar ”Jakten på Zorn” för en ”konstbok, skriven ur ett kriminellt perspektiv”.

– Missförstå mig rätt, jag försvarar verkligen inte brott. Men boken ger en djupare förståelse för hur vissa av de här personerna som ägnat sig åt brott tänker. Och går kunskapen att använda preventivt är det bra.

Journalistisk värdering

Karl Enn upplever att han har uppnått sitt mål, att komma så långt som möjligt med hjälp av journalistik. Likväl är tavlorna fortfarande försvunna.

Men när tror han att Hins Anders åter kommer kunna visas på Thielska?

Frågan ställs under i stort sett varje intervju.

– Hade du frågat mig förra våren hade jag svarat ”inom några veckor”. Jag tror att det är otroligt stora möjligheter att få tillbaka den. Men om det tar två månader eller två år, det går inte att säga. Det finns goda chanser att få tillbaka den, men det är helt omöjligt att säga något om tiden.

Men du avslutar ändå boken med orden ”nu vet jag vem Hins Anders vilar hos”.

– Jag skrev den meningen i augusti och nu har drygt två månader förflutit. Saker kan ha ändrats sedan dess. Sådant brukar ske i flera led, för att spåren ska döljas, så det ser kanske inte exakt likadant ut nu. De som har tavlan har lagt ner en massa ”jobb” på det här, och då vill de ha betalt, säger Karl Enn.

– Jag har kommit otroligt långt men det är en liten bit kvar och det är inte riktigt mitt jobb att hantera det. Jag gör en journalistisk värdering, polisen gör en annan, kanske helt annorlunda. Men det ultimata är att de kommer tillbaka så att alla kan gå och titta på dem.