Runstenen Vg 4 vid Stora Ek utanför Mariestad. Den intressanta inskriften lyder: "Udd skald reste denna sten efter Torsten, sin son, och gjorde stenbro för (honom). Han ägde tre gårdar i hammarskifte och trettio marker innestående hos Erik."Runstenen Vg 4 vid Stora Ek utanför Mariestad. Den intressanta inskriften lyder: "Udd skald reste denna sten efter Torsten, sin son, och gjorde stenbro för (honom). Han ägde tre gårdar i hammarskifte och trettio marker innestående hos Erik."Foto: Bengt A. Lundberg(CC BY)

Att läsa runor och runinskrifter

För att tyda och förstå en runinskrift är det ofta nödvändigt att gå stegvis fram. Först måste man identifiera de olika runorna och överföra dem till dagens alfabet. Därefter gäller det avgöra vilka ljud som varje runa återger och hitta de olika orden samt förstå sammanhanget i texten. Till sist översätter man inskriften till nutida svenska.

Varje steg har naturligtvis sina svårigheter och osäkerhetsmoment. De flesta vikingatida inskrifter är dock ganska enkla att tolka, vilket beror på att texten ofta följer ett bestämt mönster. Många inskrifter består endast av en resarformel, t.ex. ”Vibjörn och Huskarl lät resa stenen efter Sibbe, sin fader.” Efter denna följer ofta av någon upplysning om den som stenen har tillägnats: ”Han var Ragnhilds son” eller ”Hon vill fara österut och ut till Jerusalem”. Därefter kan det finnas en böneformel (”Gud hjälpe hans ande”) och avslutningsvis en ristarsignatur som till exempel ”Fot ristade runorna”.

Man kommer alltså till en runsten med vissa förväntningar om innehållet och eftersom texterna är ganska formaliserade går det att klara sig med ett ganska begränsat ordförråd. Ofta brukar personnamnen vara svårast. Vill man verkligen kunna läsa en runsten måste man dock starta med det enskilda runtecknet.

Var börjar man läsa?

Allra först gäller det naturligtvis att avgöra var man ska börja läsa. Det påstås ibland att inskriften börjar vid rundjurshuvudet om runslingan är utformad som en orm, men detta är en sanning med modifikation. Vanligare är faktiskt att inskriftens början finns längst ned till vänster på stenen. Eftersom det inte går att veta i förväg, får man helt enkelt börja läsa runorna där det verkar lämpligt och se om det blir någon mening. Vanligtvis inleds en vikingatida inskrift med ett personnamn.

På runstenen Sö 194 vid Brösicke på Selaön i Södermanland börjar inskriften i huvudet, vilket samtidigt motsvarar ett läge nedtill till vänster. Runorna lyder:

Brösicke runtext

Runstenen vid BrösickeRunstenen Sö 194 vid Brösicke i Ytterselö socken, Södermanland.Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)

Prickarna är så kallade skiljetecken som skiljer ut de olika orden i inskriften. Dessa kan ha rätt skiftande utseenden (x, +, : etc.). I vissa (framför allt äldre) inskrifter finns inga skiljetecken alls utan runorna kan vara skrivna i en enda lång följd.

Runrader och olika runformer

Det finns flera olika runrader. Den äldsta, som var i bruk till början av 700-talet bestod av 24 tecken. Den yngre runraden, som användes under vikingatiden, hade däremot bara 16 tecken:

Långkvistrunor och kortkvistrunorDen vikingatida runraden i två varianter: långkvistrunor och kortkvistrunor.

Den vikingatida runraden förekommer i huvudsak i två olika varianter, som i dag kallas långkvistrunor och kortkvistrunor. I stället för långkvistrunor ser man ibland termen normalrunor. De runstenar som restes i Sverige under 800- och 900-talen, som t.ex. Rökstenen i Östergötland, är nästan uteslutande ristade med kortkvistrunor, medan långkvistrunorna är de vanligaste på runstenarna från 1000-talet. I landskapen norr om Mälaren (och på Öland) är det dock inte ovanligt att ristarna använder kortkvistformer av runorna a, n, s och t.

De två runraderna ovan är schematiserade och det är inte säkert att de runor som möter på de verkliga runstenarna har exakt samma utseende och det finns också en del specialvarianter.

När man över runorna till dagens alfabet säger man att man gör en translitterering av inskriften. Brösickestenens inskrift får då följande form:

Brösicke translitterering

Runor och språkljud

Den vikingatida runraden hade som sagt 16 tecken, men antalet ljud i det vikingatida språket var mångdubbelt fler. Därför fick en och samma runa stå för flera olika ljud. Runan t användes t.ex. både för t och d, k-runan för k och g etc. Tecknen för vokaler var ännu färre och i-runan måste därför användas för i, e och æ, medan u-runan kunde återge u, o, y, ø och även v (i början av ord).

Ett par tecken kan verka lite främmande i dag. Det tredje tecknet þ, som kanske känns igen från dagens isländska, stod för ett läspljud motsvarande uttalet th i engelskans thing. Runan R återgav ett r-ljud, som var skiljt från det vanliga r-ljudet och som man tror uttalades ungefär som ett glidande ”stockholms-r”. (Andra har jämfört det med uttalet [z] av s i engelskans treasure). Den runa som translittereras med o återger i lite äldre inskrifter vanligtvis ett nasalt a-ljud, som uttalades ungefär som franskans en. I yngre inskrifter står den för o.

Stungna runor vikingatid centreradStungna runor under vikingatid.

Med tiden började man modifiera vissa runor genom att förse dem med punkter, s.k. stingningar. Genom att sätta en punkt mitt på i-runan fick man t.ex. ett särskilt tecken som kunde användas för e och æ (translittererat e). Även runorna k och u förekommer med sådana stingningar under vikingatid och markerar då vanligtvis g (gh) resp. y och ø (de translittereras g resp. y).

Eftersom translittereringen endast ger en grov uppfattning om uttalet, brukar man också återge inskriften som den kan ha låtit på vikingatiden. Man gör då en normalisering av texten till runsvenska, där man väljer vissa standardiserade former. Brösickestenens text kan exempelvis normaliseras på följande sätt:

Brösicke normalisering

Normaliseringen är en sorts ”idealspråk” och det är inte säkert att 1000-talets selaöbo läste stenen på exakt detta sätt. T.ex. skriver ristaren ristu stin, som kan tyda på att dessa ord uttalades [re:stu ste:n] och inte med diftongen æi som normaliseringen ger sken av. Ristaren skriver också þir ”de” med r i stället för väntat R. Detta kan tyda på att de båda r-ljuden redan har sammanfallit i hans språk. Fördelen med en normalisering är att man kan jämföra olika inskrifter med varandra och att det går att hitta orden eller namnen i en ordbok eller ordlista. (Brösickestenens ristare har också stungit den första i-runan, oklart varför.)

Tolkning och översättning

Man brukar säga att man i första hand ska utgå från hur inskriften är ristad och inte i onödan anta att ristaren har begått misstag. Det betyder inte att sådana inte finns. På Brösickestenen är namnet Þorkætill till exempel skrivet þurktil, där en vokalruna helt säkert saknas mellan k och t.

När man ska översätta inskriften till nusvenska kan namnen vara särskilt svåra, eftersom många av dem inte längre används. Då försöker man återge dem som de skulle ha skrivits om de levt kvar från vikingatiden fram till i dag.

Inskriften på Brösickestenen kommer i så fall att lyda i översättning:

”Ingemund och Tjälve de reste denna sten efter Torkättil, sin fader.”

Ingemund kan man fortfarande heta i dag och Torkättil är en lite äldre form av namnet Torkel, som även fanns i denna variant redan på vikingatiden. Namnet Tjälve har däremot inte varit i bruk fram till i dag, och här är man tvungen att skapa en nusvensk form.

Svårare än så behöver det inte vara att läsa en vikingatida runsten, men naturligtvis måste man öva, och inte minst skaffa sig kunskap om ord- och namnförrådet.

I spalten till höger finns länkar till en ordlista och ett namnlexikon, som både finns i tryckt och digital form.

Kontakt: Magnus Källström, Förvaltningsavdelningen, tfn. 08-5191 8384, magnus.kallstrom@raa.se

Senast ändrad 2013-12-09

Dela sidan på