Runsvenska skrifttraditioner

och ett supplement till Upplands runinskrifter

Den vikingatida runraden – den s.k. futharken – användes från Grönland i väster till Ryssland i öster, men ser inte likadan ut överallt. I ett nytt projekt studeras likheter och olikheter i det vikingatida skriftsystemet med utgångspunkt i de uppländska runinskrifterna.

Runsten vid Uppsala domkyrka. Stenen
är ristad av den kände runristaren Öpir
och hittades inmurad i kyrkan 1975
Foto: Magnus Källström (CC BY)
I runskriftens långa historia framstår vikingatiden som ett särskilt händelserikt skede. Den äldre 24-typiga futharken hade redan på 700-talet reducerats till en runrad med endast 16 tecken, som relativt snabbt började användas över hela Norden. Den nya runraden uppträdde också i olika varianter och genomgick under loppet av vikingatiden flera förändringar som så småningom ledde fram till de medeltida runorna.

Syftet med projektet är att undersöka hur dessa förändringar har gått till och hur den vikingatida runraden användes som skriftsystem på olika platser. Undersökningen utgår från det uppländska runstensmaterialet, men med utblickar mot andra delar av Sverige och det övriga Norden.

Världens runrikaste område

I projektet ingår också att publicera ett supplement till Upplands runinskrifter. Uppland är världens runstensrikaste område och de flesta av landskapets runstenar gavs ut i verket Sveriges runinskrifter mellan åren 1940 och 1958. Redan innan detta arbete var avslutat hade många nya runfynd gjorts och man planerade för ett supplementband, som tyvärr aldrig blev verklighet. Början till ett sådant supplement kommer nu att successivt publiceras digitalt på Riksantikvarieämbetets hemsida.

Projektet genomförs genom en postdoktoral tjänst vid Riksantikvarieämbetet med stöd från Vitterhetsakademien och Riksbankens jubileumsfond.

Kontakt: Magnus Källström, tfn. 08-5191 8384, magnus.kallstrom@raa.se

Dela sidan på