Sex röster från Folk och Kultur
Mångfald av kulturella uttryck, partipolitik snarare än sakfrågor och förändringens kraftfulla vindar. Det är några av intrycken som museisektorns representanter tar med sig från det kulturpolitiska konventet Folk och kultur i Eskilstuna.
Kanske beror det på att det är valår, eller så är kulturpolitikfrågor mer spännande än någonsin. När det kulturpolitiska konventet Folk och Kultur genomfördes för nionde gången var det hur som helst det största hittills. Drygt 350 samtal, debatter och framträdanden trängdes i programmet och lockade organisationer, myndigheter, politiker och andra aktörer till ett kyligt och vintrigt Eskilstuna.
I vimlet hittade Museer & omvärld sex museirepresentanter, som delade med sig av sina upplevelser från Folk och kultur.
Eva Skyllberg, museichef, Stockholms Läns Museum
– Det är första gången jag är här. Och det som slår mig är mångfalden, med alla verksamheter och kulturella uttryck som finns representerade. Allt från samhällsplanering till ung väv, det är fantastiskt! Den här paletten är någonting värdefullt och fint som vi visar prov på tillsammans här. Det skapar kanske samhörighet, men framför allt visar det mångfalden av vad kultur kan vara.
Hans Lindholm Öjmyr, Dansmuseet
– Jag är här för att lyssna på seminarier av olika slag, men även för att prata om de förändringar Dansmuseet står inför. Nyss var jag på ett väldigt tätt och intressant seminarium om EU, om det kreativa Europa som ska utvecklas. Det ska jag fördjupa mig mer i. Men det som jag övergripande plockar med från Folk och kultur är hur förändringens vindar blåser. På alla plan: innehåll, politik, pengar, målbild.
Linda Holster, verksamhetsutvecklare, Malmö Konstmuseum
– Jag tar med mig mycket inspiration och kraft från den utveckling och de initiativ som pågår runt om i landet. Jag tycker om att lyssna till samtal och debatter varvat med konst- och scenkonstupplevelser och en tänkvärd workshop i nytt format som gränsar mellan forskning och kultur, på tema tillit, gemenskap, ansvar och vad som krävs för att skapa förändring. I många diskussioner läggs fokus på finansiering, som vi ju alla har högt på våra agendor. Nästa år skulle det vara intressant att blanda in fler aktörer med relevant utifrånperspektiv att prata samarbete med näringsliv eller filantropi i ett vidgat perspektiv. Att det är riksdagsval i höst tycker jag har märkts tydligt i debatterna, som ofta har kommit att handla om partipolitik snarare än sakfrågor.
Leif Grundberg, museichef, Länsmuseet Gävleborg
– Det som är särskilt intressant med Folk och Kultur är den politiska närvaron, att lyssna på debatter och diskussioner om synen på kulturens betydelse och förutsättningar. Men det är också en möjlighet att träffa kollegor inom olika delar av kulturområdet. I den här inramningen blir det naturligt att vi talar om kulturens och kulturarvets roll i samhället och relationen till övriga samhällssektorer. Det här är ett bra forum att kunna lyfta de frågorna.
Maria Dahlström, intendent, Världskulturmuseerna
– Jag är här för att vara med i en panel och prata om det stulna kulturarvet, som handlar om samiska kulturföremål och återlämnandefrågor. Jag tycker att det är en fråga som man ska passa på att lyfta så mycket som möjligt, för jag tror att det är många ute i Sverige som inte känner till historiken kring hur vi har samlat från våra minoriteter och att det har skett på delvis olaglig och etisk grund. Att döma av publiken och mottagandet tycker jag att Folk och kultur är rätt plats att prata om den här typen av frågor.
Stefan Lundblad, museichef på Upplandsmuseet
– Även om museifrågorna är väl representerade och har hög aktualitet så tycker jag styrkan i Folk och Kultur ligger i mötet mellan de olika kulturområdena. Vi har många andra museispecifika mötesplatser, men inte så många där hela kulturlivet samlas och diskuterar. Det jag tar med mig från i år är framförallt det engagemang som finns i sektorn och att det just nu finns många viktiga frågor som behöver lyftas – det är bara att se på mängden och bredden av seminarier vid konferensen. Det som jag tycker har dominerat är de rapporter som kommit från bland annat DIK, Sveriges museer, Svensk scenkonst och Riksteatern om läget i sektorn, men även frågor om kulturens roll i demokratin och i händelse av allvarliga krissituationer.
