Så gick det sedan: Sju museitrender som höll – eller sprack

1. År 2000: Museer på nätet i stället för i köttrymden

Blev det så? Nej.

Museer som ZKM – Zentrum für Kunst und Medien i Karlsruhe, Walker Art Center i Minneapolis och San Francisco Museum of Modern Art arrangerade onlineutställningar redan på 1990-talet. Sommaren år 2000 lanserades Guggenheim Virtual Museum, en officiell filial till de då befintliga Guggenheim-museerna i New York, Berlin, Venedig och Bilbao, som enbart skulle köpa och visa konst online. Uppburna designbyrån Asymptote Architecture skapade ett tredimensionellt digitalt utställningsrum med utgångspunkt i Frank Lloyd Wrights Guggenheim-byggnad i New York.

Projektet stannade dock på prototyp- och visionsstadiet. Inte heller farhågan att Google (genom Google Art Project) eller andra digitala aktörer skulle ersätta museer genom storskaliga digitaliseringsprojekt kan sägas ha besannats.

Guggenheims kapsejsade satsning för oss in på nästa trend…

2. 2000–2015: Alla vill ha ett eget Guggenheim

Blev det så? Nja.

Innan det Frank Gehry-ritade Guggenheim-museet öppnade hösten 1997 var turismen i Bilbao minimal. Staden, med anor från 1300-talet, dominerades av nedlagda fabriker och en svårtillgänglig hamn. 1995 kom 25 000 utländska besökare – tio år senare var de över en halv miljon.

Eftersom Bilbao var långt ifrån den enda staden som på 1990-talet stod med attraktivt belägna men nedgångna industriområden och hamnmiljöer väcktes snart omvärldens intresse. Alla ville ta del av ”Bilbaoeffekten” eller ”Guggenheimeffekten”. Ett tag ska så många som 60 städer ha stått på en inofficiell väntelista för att få investera i ett arkitektoniskt utropstecken och tillgång till Guggenheims konstsamling, däribland Hong Kong, Singapore och Rio de Janeiro.

Berlin hade en period en filial i samarbete med Deutsche Bank och för Helsingfors fanns till och med ett färdigt förslag – som med en rösts majoritet röstades ner av stadsstyrelsen 2016. Skälet: Det var trots allt för dyrt. Det enda permanenta Guggenheim-museum som konkretiserats sedan Bilbaoeffekten kickade in är förlagt till Förenade Arabemiraten, där det mycket försenade Guggenheim Abu Dhabi planeras öppna 2026.

Däremot, ska det sägas, har konst- och designmuseer varit att betrakta som en närmast stående ingrediens i stadsomvandlingsprojekt motsvarande Bilbaos under hela 2000-talet.

3. 2000-talet, hela: Museet som mötesplats

Blev det så? Ja, verkligen.

Stark trend, som väl egentligen aldrig vacklat. När nya museer öppnas är det med väl tilltagna och genomtänkta ytor för umgänge, shopping och evenemang, och när de byggs om är det ofta med detta i åtanke. Detaljhandelskonsulten Callum Lumsden, delaktig i utformningen av bland annat Tate Moderns bokhandel och British Museums butiksverksamhet, skriver på MuseumNext att medan vanliga butiker (eller som han karaktäriserar dem: ”statisk detaljhandel”) tampas med vikande intresse så har museer inneboende värden som gör dem mer intressanta för konsumenter.

I ett svenskt perspektiv är det tydligt att programverksamheten ökar över tid och att aktiviteter som språkkaféer, babyvisningar, pyssel- och hantverkskurser för både barn och vuxna blir vanligare. Många större museer har extraöppet en kväll i veckan – Tekniska museet har sedan 2022 kvällsöppet alla veckans kvällar, vilket även Spritmuseum började med hösten 2025.

4. 2010-tal: Immersiva utställningar tar över

Blev det så: Ja.

”Menade du: Menade du: arméchef, mimesis, glimmerskiva, imperativ, illerskinn, americiet” blir svaret vid en slagning på ”immersiv” i Svenska akademiens onlineordlista. Men även om ordet inte är officiellt definierat så är det högst reellt för museisektorn, världen över. Immersiv brukar uttolkas som uppslukande. Det måste inte vara en spektakulär multisensorisk upplevelse tillhandahållen av kraftfull audiovisuell teknik, men det är oftast vad det innebär.

SE ÄVEN: Kalmar Slott lockar nya besökare med immersiva medier | Museer & omvärld

Etablerade museer är sällan avsändare för den här typen av upplevelser, men verksamheten har beröringspunkter och konkurrerar om besökarna. I en essä publicerad på Museer & omvärld 2024 skriver Kajsa Hartig, dåvarande avdelningschef för museiupplevelse och samlingar på Västernorrlands museum, under rubriken ”Vi kommer inte undan frågan om immersiva upplevelser”.

Hon lyfter exemplet London där upplevelsepalatset Outernet år 2023 uppgav sig ha lockat 6 miljoner besökare – fler än British Museum samma år. ”Möjliggör [museerna] en förflyttning av individen i den grad som upplevelsepalatsen åstadkommer?”, frågar sig Hartig. ”Svaret är oftast, tyvärr, ett nej.”

Museernas roll är inte nödvändigtvis att tävla om kostsamma digitala produktioner, menar hon. Däremot har förekomsten av immersiva upplevelser potential att ”bidra till en nödvändig utveckling av museernas publika utbud”.

Ett ämne att återkomma till.

5. 2020-21: Virtuella visningar som alternativ till fysiska besök

Blev det så: Ja, i viss mån.

Besläktat med internet-museet men en representation av det fysiska museet och dess pågående eller tidigare utställningar. Digitala visningar förekom redan under tidigt 2000-tal, men sköt i höjden till följd av coronapandemin – när det på många håll var enda chansen att ta del av utbudet.

Google Arts & Culture länkar till 1 200 museer, där vissa kan besökas via street view och andra erbjuder särskilda onlineutställningar – Tekniska museet har till exempel en om svenska kvinnors uppfinningar.

Men handen på hjärtat – hur många väljer (i just det här fallet) skärmen när det fysiska rummet är fritt från restriktioner?

6. 2020-21: NFT och nya digitala ägarmodeller

Blev det så: Nej, verkligen inte.

För den breda allmänheten, definierad som användare av internet och inte darknet, poppade NFT:er upp som från ingenstans kring 2020. Vad betydde det ens, inte som förkortning utan i klarspråk: non-fungible tokens? Non fun-vadå?

En NFT är ett digitalt äkthetsintyg baserat på blockkedjeteknik, en form av kvitto, som kan gälla exempelvis ett digitalt konstverk eller en digital representation av ett objekt. För museer innebär det att man kan samla, visa och bevara digital konst där själva äkthetsintyget – snarare än bilden eller filen – ligger på blockkedjan. Det innebär också att man kan sälja NFT-versioner av befintliga verk i sin samling – och generera intäkter.

När NFT var som hetast, 2020–2021, lanserade bland annat British Museum en NFT-kollektion med Hokusai-verk och Uffizierna skapade ”digitala tvillingar” av kända verk. Kritiken var skarp och utan dröjsmål: Varför marknadsföra ”begränsade upplagor” av fritt tillgängliga verk? Och dessutom via energikrävande blockkedjeteknik.

SE ÄVEN: ”Många ser nog en grundläggande intressekonflikt med NFT” | Museer & omvärld

Den italienska regeringen bromsade Uffizierna med hänvisning till oklar juridik och att så lite av intäkterna kom museet till del – merparten hamnade hos företaget som skötte försäljningen. Förbud skulle emellertid snart visa sig vara överflödiga. Marknaden löste problemet på egen hand. Värderingen sjönk nämligen som en sten, och intresset avtog.

När undertecknad hösten 2022 besökte Wiens Leopold Museum, som hade sålt NFT:er för att finansiera restaureringen av ett nyupptäckt Egon Schiele-verk och samtidigt nå en ung målgrupp, hade de redan hunnit stoppa alla vidare NFT-projekt. Marknadsläget bedömdes vara för svagt.

Samtidigt är behovet av finansiering på många håll skriande. Tanken på att kunna dra in extra på digitala representationer av sådant man redan har fortsätter locka. Den ideella organisationen Save the Artistic Heritage erbjuder sedan ett par år i samarbete med det vinstdrivande företaget Cinello digitala projektioner av framstående verk ur tunga italienska samlingar. Men intäkterna är begränsade. På två år har de tio medverkande konstinstitutionerna kunnat dela på sammanlagt cirka 3,5 miljoner kronor, rapporterade The Independent i november 2025.

7. 2023–2025: AI i alla led

Blev det så: För tidigt att säga.

Vem vågar bedöma genomslaget för AI? Inte den här genomgången i alla fall. Det är för tidigt. När AI själv, i form av ChatGPT:s gratisversion, får svara på om trenden besannats blir domen ”delvis”, med hänvisning till att tekniken finns men att många institutioner ännu inte implementerat den. Det finns tusen och en tänkbara tillämpningar av AI, från forskning till kuratoriellt bollplank, insamling och organisation av metadata, publikupplevelser (skräddarsydda chattbottar är inte helt ovanliga) och publikanalys.

Men det är inte bara att tuta och köra, inte ens när uppgiften den artificiella intelligensen tilldelas framstår som förhållandevis enkel. 2022–2024 utvecklade Rörstrand museum i samarbete med forskningsinstitutet Rise en AI-tjänst för porslinsidentifikation utifrån bilder. Det gick sådär.

”Det var ett pionjärt projekt och vi har lärt oss mycket om våra samlingar. Det är komplext att kunna urskilja alla föremål som producerats under nästan 300 år och slutresultatet blev tyvärr inte riktigt så användbart som jag hoppats”, kommenterade museets vd My Johansson Dufva i ett pressmeddelande.

______________________________
av Jenny Damberg, frilansskribent