Hans utmaning: att sätta museet på kartan

När den nya museilagen trädde i kraft 2020 blev Västra Nylands museum i Ekenäs ett av Finlands 32 regionala ansvarsmuseer. På verksamhetens axlar vilar två av ansvarsmuseets tre lagstadgade uppgifter: att främja regional museiverksamhet och att bedriva kulturmiljöarbete i regionen Nyland. Den tredje uppgiften, att vara ett regionalt konstmuseum, hör hemma hos HAM, Helsingfors konstmuseum.

I uppdraget finns en förväntan att erbjuda tjänster till publik i hela museets ansvarsområde, vilket innebär totalt åtta kommuner. Det räcker inte att bjuda in skolgrupper från regionens kommuner till Ekenäs.

– Nej, det räknas inte. Det måste vara direktriktat, det måste ske i just den kommunen, säger Lassi Patokorpi, museichef på Västra Nylands museum.

På Västra Nylands museum har löst det genom att ta fram en vandringsutställning, bestående av multimediala utställningsmoduler med ämnen från Västnyland och dess historia, som är lätt att förflytta.  ”Liksom en kombination”, kallar Patokorpi det.

– Det är vårt innehåll, som vi kan ha det här på museet. Sedan kan vi erbjuda det till andra museer och kommuner, vi har visat på bibliotek och andra lokaler, säger han.

Dessa moduler står just nu i den miljö som kallas ”Museilounge” på Raseborgs museum. Loungen är ett koncept som lanserades under 2023 och där Museihallens modernistiska interiörer från början av 1960-talet har återskapats.

Här finns arbetsplatser för den som vill distansarbeta.

– Det är för kommuninvånarna. Och den är helt fungerande och jättetrivsam, säger Lassi Patokorpi.

Likväl suckar han.

– Vi har försökt få folk att känna sig välkomna, att det ska vara ett vardagsrum. Men ännu har de inte hittat hit, säger han.

I ärlighetens namn vet Lassi Patokorpi inte om det verkligen finns ett behov för en museilounge, verksamheten är ett experiment. Men han tänker att ”det borde göra det med tanke på hur många som distansarbetar”. Ekenäs ligger nio mil sydväst om Helsingfors, och många har sina arbeten i huvudstaden.

Potentialen lockade

Både modulerna och museiloungen är exempel på idéer som kläckts och utvecklats under Lassi Patokorpis ledning. Även om han har en längre erfarenhet av museisektorn är uppdraget på Västra Nylands museum hans första chefsroll. Lassi Patokorpi sökte jobbet för att han ”såg så mycket potential”.

– Jag är själv inte härifrån så länge kände inte heller jag till museet. Jag har hört många som bott här länge att ”finns det ett museum i Ekenäs?”. Det fanns mycket som man kunde göra här, bara man sätter igång, säger han.

Att få fler att upptäcka museet ser han som sitt viktigaste uppdrag , men det även finns gott om andra utmaningar som tar hans tid och ledarskap i anspråk.

Som finansieringen.

Visserligen har inte stödet från staten, trots de omtalade nedskärningarna i den finska kulturbudgeten, påverkats för Västra Nylands museum. Museiloungen har fått viss finansiering från staten, men det är projektbundet för att utveckla ett nytt koncept.

– Det är inte så stora pengar, de är avsedda för små projekt. Vi har fått många sådana från ministeriet och museiverket för mindre projekt. Men de är inte pengar som kan upprätthålla verksamheten, de håller inte ett museum vid liv, säger Lassi Patokorpi

Något som han omedelbart ta tag i när han började var att bygga organisation. Vissa processer fanns, men var väldigt personbundna. I ett skede rapporterade samtliga museets 36 anställda direkt till Lassi Patokorpi. Samtidigt som han arbetade med en omprövning av ett beslut i högsta förvaltningsdomstolen skulle han godkänna sommarjobbares sjukfrånvaro och beställa bänkar.

Knappast hållbart i längden.

– Vi hade ingenting, så det har varit en jättestor utmaning. Vi har förnyat alla sätt att jobba, i hela organisationen.

För Lassi Patokorpi har det varit viktigt att inte behöva göra nedskärningar på personalen. Han har till och med lyckats göra tvärtom, han har fått två timanställda att bli fast anställda. Idag har organisationen 26 anställda, sommaranställda ej inräknade.

– Vi kunde motivera det gentemot staden med att säga att vi sparade på kostnaderna för kärnverksamheten och vi kunde göra mer själva. Men personalen är det viktigaste för verksamheten, säger han.

– Organisationen fungerar som en maskin. Om vi skulle behöva plocka bort något så kommer den att gå sönder.  Och jag kan inte riktigt motivera vad det skulle vara som skulle tas bort.

Nytt konstmuseum

Fem år in i sitt uppdrag ser han ännu potential för museet. Att få besökarna att hitta hit är ett exempel på det. Det samlingsmagasin som delas med övriga professionella museiaktörer i regionen, däribland Hangö och Lojo stad, där det länge har funnits planer att skapa en utställning, är ett annat.

– Sedan har det förstås varit mycket med det nya konstmuseet, tillägger Lassi Patokorpi.

”Det nya konstmuseet”, ja. I april 2023 öppnades ett helt nytt museum för modern och samtida konst alldeles intill Raseborgs museum.

Museet är döpt till Chappe, efter läkaren, forskaren och konstsamlaren Albert de la Chapelle, vars donation har gjort museet möjligt. Den spektakulära byggnaden, som är ritad av arkitekten Asmo Jaaksi, utgör tillsammans med Raseborgs museum och galleriet Elverket Ekenäs kulturkvarter.

När museet stod klart överlämnades det till Raseborgs stad och hamnade under Lassi Patokorpis ledning.

Båda byggnaderna är inte bara sammanlänkade organisatoriskt, utan även med en underjordisk gång.

När det nya museet öppnades blev det uppenbart att de äldre lokalerna var i behov av upprustning, för att kunna hålla jämna steg i besöksupplevelsen. Det fanns saker som hölls ihop med tejp.

Under stora delar av 2025 höll museet stängt, bland annat för att förbättra ventilationen.

Museet får ett årligt bidrag på 250 000 euro per år från Albert de la Chapelles Konststiftelse för att driva Chappe.

Avtalet med stiftelsen löper över tjugo år, med avsikt att därefter förlängas.

Lassi Patokorpi menar att det är svårt för ett kommunalt museum i Finland utöver det regionala stödet. De stora bidragsstiftelserna ger inte bidrag till publika institutioner, då de vill inte att deras bidrag ska ersätta publik finansiering.

Lassi Patokorpi kallar det ”en ond cirkel”.

– Det är svårt för de kommunala verksamheterna att få utomstående finansiering, säger han.

Finansiering vilar på tre ben: dels det statsunderstöd som Kulturministeriet betalar ut, dels stadens egen finansiering. Och så de egna inkomsterna samt utomstående bidrag, där det största kommer från konststiftelsen.

En kommun är inte tvungen att ha en museiverksamhet, men om den väljer att ha det förbinder den sig till att den ska hålla en viss nivå.

Även i avtalet med stiftelsen finns reglerat att verksamheten ska hålla en viss nivå.

Han hör bland sina museichefskollegor att det finns kommuner som kan säga till ett museum att ”vi noterar att ni har 0,1 mindre årsverk i år, då måste ni dra ner på budgeten”.

Han tycker att han har haft tur.

– Det har inte skett för oss. Men det hänger på hur noga man tittar på det, om det finns intresse för det. Men att utöka och utveckla verksamheten känns svårt, för att få mer finansieringen är jättesvårt, säger han.

För bra magasin

Just nu får museiverksamheten ganska mycket goodwill från staden, inte minst att Chappe har stor betydelse för stadens image och varumärke.

– Men jag tycker att museet fortfarande är underanvänt på det sättet, att det finns mer att göra för att locka publiken. Det är något vi får jobba med, säger han.

I slutet av förra året drogs museet med i hela stadsförvaltningens åtstramningsprogram, vilket begränsade vad de fick köpa in. ”Det var mycket ifyllande av olika blanketter”, minns Lassi Patokorpi.

– Vi har en minskad budget. Och det kommer inte bli så mycket bättre i år. Men det finns inte riktigt något vi kan göra. I sådana fall måste vi välja bort någonting, säger han.

Däremot har han fått kämpa med att behålla samlingsmagasinet i museets bruk.

– Det finns en diskussion om varför det kostar samhället så mycket att ändamålsenligt lagra föremål.  Jag har berättat om hur fint vi har det, att det håller hög klass och att andra museer kommer och tittar på hur vi arbetar. Men väggarna tänks vara dyra och man sparar gärna i dem istället, och inte från vad upplevs som själva verksamheten. Samlingsarbetet upplevs helt enkelt inte lika viktigt, säger Lassi Patokorpi.

– Det finns ett tankesätt att förvaring, eller den här museala biten som är har att göra med samlingar inte alls är lika viktigt som övrig verksamhet. Och det är klart, vet man inte så mycket om det som inte är synligt på museet så tänker man förmodligen så. Och när politikerna står inför att stänga skolor och daghem, permittera personal eller helt och hållet avveckla verksamheter, som ungdomsgårdar och bibliotek, förstår jag att det är svårt att försvara varför ett samlingsmagasin ska vara så bra. För kommuner är problemet att de måste balansera mellan så många olika saker, säger han.

Polariserad syn på kulturen

Museerna kan bli bättre på att berätta för politikerna vad de behöver, medger han.

– Det har varit en tanke som jag har haft jättelänge; hur ska jag kunna prioritera det när det brinner i knutarna?, säger han.

Han känner till att det i Sverige på senare år har funnits situationer där politiska beslutfattare har velat gå in och påverka museernas innehåll. Däremot har han inte sett någon liknande diskussion i Finland. Någon finsk synonym för ”principen om armlängds avstånd” finns inte.

Åsikten att kulturinstitutioner är något som enbart kostar pengar har kommit att bli alltmer accepterad. ”Kulturen är en lyxservice som man i Finland för närvarande använder alltför mycket offentliga medel på”, sade Sannfinländarnas partiledare Riikka Purra i en partiledardebatt inför riksdagsvalet 2023.

– Min tolkning är att hennes uttalande inte är ett statement av nuläget utan en önskan: att kulturen är någonting som inte ska behöva finansieras, utan hör till dem som har råd att lägga pengar på den och därför inte behöver finansieras med statliga medel, säger Lassi Patokorpi.

– Kulturen är nog närvarande i den politiska diskussionen, inte minst i samband med de senaste årens nedskärningar. Det finns de som står upp för kulturen medan det finns andra som inte värdesätter den alls. Polariseringen har blivit allt starkare .

Utöver en minskning av finansieringen finns det inte någon utpräglad vilja att påverka kultur och museerna.

– Man tänker inte alls att ”nu ska vi styra den här institutionen, nu ska de göra som vi vill”. Politiken och kulturen är två separata läger, där ingen upplever att det ens är värt att försöka närma sig den andre.

Om Lassi Patokorpi får blicka tio år in i framtiden så är Raseborgs museum ett museum som är känt för publiken, som bjuder på något ”högkvalitativ och helt annorlunda”.

Det ska vara en av de där platserna som människor absolut vill återkomma till bara för att se vad som Att vara bland de där museerna som publiken känner till och absolut vill komma tillbaka till för att se om det hänt något nytt.

– Det är en ju dröm för alla de stora museerna. Och egentligen är jag ganska nöjd med vad vi hittills har gjort. Det finns jättebra potential. Det är bara att få det helt använt.