Ledbergs kyrka (Linköpings kommun)

”En Östgötsk kämpe vid Stiklastad” kunde man läsa i Aftonbladet i februari 1909. Det var runforskaren Erik Brate som givit sig i kast med tolkningen av det egendomliga slutet i inskriften på Ledbergsstenen (Ög 181). Han menade att det skulle utläsas som ”han dog bland trönderna” dvs. i Tröndelag i Norge, skrivet med en sorts lönnskrift. Torgöt skulle ha varit en av de svenska kämpar som enligt Snorre Sturlassons kungasagor stridit på den norske kungen Olav Haraldssons sida vid slaget Stiklestad den 29 juli 1030. Bilderna på stenen skulle föreställa Torgöt vid olika tillfällen under slaget. Brates förslag vann stor spridning. Icke desto mindre visade det sig vara helt fel. I stället var det en fråga om en magisk formel.

Framsidan av runstenen Ög 181 på Ledbergs kyrkogård. Foto: (CC BY)

Ledbergsstenen är ristad på tre sidor. De båda bredsidorna är fyllda med runor och bilder. På den ena smalsidan finns ett kors. Inskriften börjar på den sida som har ett skepp nedtill och lyder:

bisi · sati : st[n] : þisi : iftiʀ : þurkut : u­-­-­-­-­þi : faþur || : sin : uk : þu : kuna : baþi : þmk : iii : sss : ttt : iii : l[l]l :

Bisi satti stæin þannsi æftiʀ Þorgaut u­-­-­-­-­þi, faður sinn, ok þau Gunna baði. Þistill, mistill, kistill.

”Bise satte denna sten efter Torgöt u­-­-­-­-­þi, sin fader, och Gunna, de båda. Tisel, mistel, liten kista.”

Tyvärr vet vi inte var stenen ursprungligen stått. När Johan Hadorph ritade av stenen på 1600-talet satt den i sakristieväggen med sidan med fyrfotadjuret utåt. År 1847 rev man den gamla romanska 1100-talskyrkan och 1851 stod den nuvarande kyrkan färdig. I samband med rivningsarbetena togs stenen ut och man upptäckte då att den var ristad på tre sidor. Stenen användes dock som byggnadsmaterial i den nya kyrkogårdsmuren. När riksantikvarien Bror Emil Hildebrand ville att stenen i stället skulle resas på kyrkogården protesterade församlingen. Efter en långvarig konflikt blev det i alla fall riksantikvariens uppfattning som segrade. Det kan också nämnas att den inom östgötsk runforskning kände L. C. Wiede enligt tidens nationalromantiska smak ville resa runstenen på toppen av Ledbergshögen.

När man 1921 skulle göra en ny trappa i Gørlevs kyrka i Danmark hittade man en runsten med exakt samma formel som på Ledbergsstenen. Denna runsten är av en ålderdomlig typ över hundra, kanske två hundra, år äldre än Ledbergsstenen. Därmed kunde man en gång för alla avskriva tankarna på att texten handlade om en av den norske helgonkungens kämpar. Inskriftens avslutning är helt säkert en magisk ramsa från förkristen tid skriven i en enkel form av lönnskrift. Läser man den första bokstaven i varje grupp får man de tre rimorden þistill, mistill och kistill.

I en medeltida isländsk saga förekommer en besvärjelse mot kung Ring. I anslutning till denna har man i alla tre bevarade handskrifterna av sagan återgivit liknande formler med runor. Även i Norge finns tre klart medeltida inskrifter av denna typ ristade i trä. Trollformler av denna typ har alltså använts över stora delar av Norden under flera hundra år. Det är naturligtvis svårt att veta vad Ledbergsstenens och Gørlevstenens ristare haft i tankarna då de ristade in de avslutande orden þistill, mistill, kistill. i lönnskrift. Det hela försvåras ännu mer av att vi inte vet var de båda runstenarna ursprungligen stått. Det ligger dock nära till hands att räkna med att ristarna på något sätt velat skydda monumentet.

Ledbergsstenens baksida med den märkliga trollformeln på slutet. Foto: (CC BY)

Till svårigheterna hör också frågan om vad kistil betyder. Något sådant ord är inte känt från de nordiska fornspråken. Det behöver dock inte vara ett rent ”trollord”. En ordbildning som kistill skulle mycket väl kunna betyda ’liten kista’. En forskare har till och med tänkt sig att det skulle vara fråga om en trollkista där man skulle lägga ned tisteln och misteln. Intressant är att man vid arkeologiska undersökningar i Skara har hittat ett runristat revben där bl.a. ordet kistil förekommer på båda sidor. Inskriften dateras till 1200-talet. Benet är avbrutet i ändarna så man får ingen sammanhängande text, men det verkar i varje fall inte vara fråga om rimord som i de tidigare nämnda exemplen. Att det även i detta fall varit fråga om en magisk formel kan man nog utgå från.

Bilderna på stenen har ofta tolkats som scener hämtade från den fornnordiska mytologins berättelser om världens undergång, Ragnarök. Den hjälmprydde mannen föreställer sannolikt Oden och det djur som biter honom i foten är Fenrisulven. Skeppet nedtill på stenen skulle vara Nagelfar. Samtidigt finns ett kristet kors ristat på smalsidan av stenen. Detta tyder på att bilderna från Ragnarök har använts för att symbolisera något annat, sannolikt yttersta domen.

Korset på stenens ena smalsida.

Stenens m-runa med cirkelformad bistav är av en ålderdomlig typ som för övrigt också förekommer på Gørlevstenen. Det finns också flera exempel i Öster- och Västergötland. Runorna efter namnet Torgöt är så skadade att man inte kan säga något säkert om vad som stått där, men det bör ha varit ett binamn till Torgöt.

Med uttrycket ok þau Gunna baði menas att även en kvinna vid namn Gunna har deltagit i resandet av stenen. Orden þu ’de’ och baþi ’båda’ är böjda i neutrum, vilket visar att de måste syfta på både man och kvinna. Bises namn kunde därför utelämnas. Detta litet ovanligare sätt att uttrycka sig på förekommer då och då i runinskrifter och i fornisländska texter. Att ristaren inte nämnt Gunna redan i början av inskriften beror sannolikt på att Torgöt endast var far till Bise och inte till Gunna. Av allt att döma var hon Bises hustru.

Läs mer om denna sten i Östergötlands runinskrifter, där dock läsningen och tolkningen är föråldrad. Mer aktuell är beskrivningen i Arthur Nordéns otryckta supplement till Östergötlands runinskrifter från 1948, som numera finns tillgängligt genom Jan Owes digitala utgåva.

Det senaste om þistillmistillkistill-formeln finns i K. Jonas Nordbys avhandling Lønnruner. Kryptografi i runeinnskrifter fra vikingtid og middelalder (2018).

Hitta till stenen.