De räddar svensk humor från glömskan

De kallar sin monter ”den första i Bokmässans historia helt tillägnad svensk humor och folklig underhållning”.

– Här finns väldigt många olika nischade scener, men ingen humorscen. Så vi tänker att det ligger i vårt uppdrag att försöka etablera en sådan, säger Thomas Johnsson, ordförande i Svenska Humorföreningen.

Både föreningens grundande förra året och den historiska medverkan på årets Bokmässa utgår från samma tanke: att svensk humor förtjänar uppmärksamhet och erkännande som konstform.

– Vi brukar säga att det är många som skrattar åt humor, men vi tar det på allvar. Det har haft så stor betydelse för så många människor på olika sätt. Vi vill visa bredden: att svensk humor är någonting som spänner över generationer, samhällsklasser och demografiska aspekter, säger Thomas Johnsson.

Redan från starten har Svenska Humorföreningen haft den uttalade ambitionen att bygga ett svenskt humormuseum.

Två lastbilar med föremål

Tillsammans med föreningens vice ordförande, Tomas Eriksson, har Thomas Johnsson länge arbetat nära humorgruppen Galenskaparna och After Shave. När denna för några år sedan skulle flytta ut från Lorensbergsteatern i Göteborg, efter 37 år, såg de hur mängder av material skulle avyttras.

”Det här kan väl inte få ske? Det är ju en del av det svenska kulturarvet!”, tänkte de båda tomasarna.

– Det finns ett sådant känslomässigt värde i de här föremålen, de har använts i produktioner som har älskats av tiotusentals människor, de är en så viktig del av svensk underhållningshistoria, säger Thomas Johnsson.

De erbjöd sig att ta hand om materialet och förvalta det, vilket resulterade i att två lastbilar med rekvisita, kostymer, trycksaker, foton och pressklipp rullade ut från teatern.

De insåg att Galenskaparna och After Shave-materialet skulle kunna bli grundstenen till något större. De kände till Hasse & Tage-museet i Tomelilla, att Povel Ramels arbetsmaterial förvaltas av Povel Ramel-sällskapet i Stockholm, att Nils Poppes och Eva Rydbergs gärning visas upp vid Fredriksdal Museer och Trädgårdar.

Men så värst mycket mer fanns inte.

Det finns många museer i Sverige, inom områden som kan definieras som såväl breda som smala. Men något museum med ambitionen att samla, bevara och levandegöra den svenska humorhistorien i hela dess bredd finns inte.

Här blir Thomas Johnsson medvetet försiktig med hur han ska uttrycka sig.

– Humor har nog inte betraktats som någonting som är värt att bevara, säger han.

Det har inte betraktats som finkultur, menar du?

– Ja, på samhällsnivå används begrepp som fin- och fulkultur. Och det har generellt blivit så att de institutioner som har i uppdrag att bevara kulturarvet har fokuserat på det som kallas finkultur. I många samlingar finns material från operorna och de dramatiska teatrarna. Det har inte funnits ett systematiskt sätt att bevara humor och folklig underhållning, därför har det kanske inte fått den statusen inom branschen. Och då har man inte heller tänkt att det kan finnas ett intresse att spara och bevara, utan man har alltid tänkt att det här är bara arbetsmaterial. Man slänger det och går vidare till nästa produktion.

Ringar på vattnet

Det visade sig att Galenskaparna & After Shave utgör en gemensam nämnare för en stor del av den svenska humorhistorien. En maskör som hade varit knuten till humorgruppen i många år hade även jobbat i en TV-studio där stora humorproduktioner har spelats in och ville bidra med material därifrån.

Ringarna spred sig över vattnet och plötsligt hade de mängder av material att förvara i sitt förråd i Göteborg.

– Vi har lyckats höra av oss i sista sekunden till personer som visat sig vara mitt uppe i att slänga material som vi har kunnat ta hand om, som har varit jättevärdefullt, säger Thomas Johnsson.

Ju större samlingen blir desto mer angeläget är det att hitta en ny lokal.

– Nu börjar det bli trångt. Och vi vill ju inte hamna i ett läge där man måste säga nej till donationer på grund av platsbrist, säger Thomas Johnsson, som har erfarenhet av museiarbete, såväl inom samlingar och utställningar.

Han bedyrar att samlingen är noga packad.

– Föremålen mår jättebra av att tas hand om oss, för jag tror att vi behandlar dem betydligt bättre nu än när de ligger i något bortglömt rekvisitaförråd eller i någon fuktig källare. Men att få en lokal inom ett år hade varit fantastiskt och högst önskvärt. Vi har ju till exempel samlat in material under sommaren som vi ännu inte har kunnat packa på ett bra sätt, för att vi inte haft en bra arbetsplats för det. Och vi kan inte heller tacka nej till insamlande, för då riskerar det att slängas.

Inte nödvändigt med eget hus

Men Svenska Humorföreningen vill inte bara hitta en lokal där föremålen är väl omhändertagna, de vill även kunna göra dem tillgängliga. Som inspiration har de sneglat på Mölndal stadsmuseums öppna magasin.

– Det är väldigt spännande för vi vill inte att föremålen ska ligga till ingen nytta, de ska fortsätta glädja. Och arkivet ska gå att forska i, det är jätteviktigt, säger Thomas Johnsson.

Initialt ser de inte att Svenska Humormuseet behöver ha ett eget hus för att existera. De ser de publika projekt som de hittills har gjort i samarbete med andra, till exempel en vandringsutställning om TV-serien Macken för Folkets hus och parker och en hyllningsdag till Galenskaparna och After Shave på Tjolöholms slott.

– På ett sätt är vi redan ett museum. Vi sade tidigt att materialet inte kommer att göra nytta eller vara till glädje om det bara ligger i sina arkivboxar. Det måste ut och luftas och aktiveras och användas, säger Thomas Johnsson.

– Det är ett sätt som kommer att bli väldigt viktigt för oss att jobba på framöver, att Humormuseet kan uppstå på olika platser. Det blir ett sätt att testa oss fram, men också visa att vi inte väntar på att ha ett hus eller byggnad. Plus att det ju blir ett sätt att få intäkter i föreningen.

Fyra miljoner behövs

Hur museet ska bekostas? Ja, det är ännu en fråga utan svar. Utöver utställningsuppdragen är medlemsavgifter den viktigaste finansieringskällan. Sex företag har gått in med ”en slant” var.

Thomas Johnsson hoppas och tror att det går att hitta ”en stor filantrop eller mecenat” som tycker att projektet är värt att satsa på, i kombination med andra privata och offentliga finansieringskällor.

– Det är ytterligare en anledning till att vi inte sitter och väntar. Vi gör insamlingar till Humorarkivet och publika projekt för att visa att det finns ett intresse för detta. Ju mer vi gör desto större chans tror vi att det är få in medel och pengar från olika håll.

Han bedömer att det skulle krävas omkring tre-fyra miljoner kronor för att kunna säkerställa verksamheten under de kommande åren.

– Hade vi inte fått så mycket medvind från humorbranschen och personer som har koppling till svensk humorhistoria hade vi ju inte kunnat jobba vidare. Allting vi gör bygger på samarbeten, som att till exempel Hagge Geigerts och Lasse Brandebys familjer har visat sitt stöd för projektet. Det gör ju att vi känner att det finns ett väldigt stort intresse och en vilja att samarbeta kring detta. Känslan är att så fort vi nämner ordet humormuseum så tänds något någonting i nästan allas ögon, vilket känns otroligt glädjande.

Thomas Johnsson gör en jämförelse med Svenska musikmuseet som ska öppna i Västervik nästa år och konstaterar att ”det går att bygga upp något stort förhållandevis snabb” och att det inte borde vara någon omöjlighet att på liknande sätt mobilisera humorsektorn kring ett museum.

LÄS ÄVEN: Flytande museum – med stark lokal förankring – Riksantikvarieämbetet

– Det finns ju väldigt många företag som jobbar med humor: produktionsbolag, teatrar och enskilda aktörer. Där jobbar vi på att både skapa kännedom men också etablera förtroende. Ju fler som tycker det här är en bra idé och vill vara med och stötta, desto starkare blir vi i det här projektet, säger han.

Kan öppna 2030

Svenska Humorföreningens styrelsemedlemmar är mellan 17 och 70 år, något som kan ses som en garanti på att verksamheten inte står och faller med grundarna Thomas Johnsson och Tomas Erikssons engagemang.

– Vi knyter samman generationer på ett sätt som vi tror är ganska unikt, säger den förstnämnde.

– Och därför ser vi att vi måste jobba på ett sätt som gör att vi inte fastnar i nostalgin utan även kan locka yngre målgrupper. Det är vad som lockar fram skrattet som är det verkligt intressanta. Ett humormuseum är lika mycket berättelsen om den folkliga lokalrevytraditionen eller ordvitsens geografi som om de stora giganterna.

Om Thomas Johnsson får gissa och önska så öppnar Svenska humormuseet 2030. Men dessförinnan har det skapat publika projekt.

– Verksamheten växer organiskt och dynamiskt på olika sätt och jag tror inte att vi kommer gå från noll till fyrahundra kvadratmeter, utan vi ser någonting som växer allteftersom, säger han.

Är det möjligt att placera ett humormuseum någon annanstans än i Göteborg?

– Vi är jätteöppna för alla platser, vi vill inte att museet ska bli för knutet till en plats för snabbt. Och vi vill verkligen jobba med vad vår humormuseala verksamhet kan vara utan hus. Med det sagt kommer vi ju inte ifrån att Göteborg är humorns huvudstad, det finns en väldigt lång tradition här. Mycket har haft sin utgångspunkt här, såväl revyer och ordvitsar som musik. Vi ser nog inget annat alternativ som känns lika naturligt.