Fem röster om utredningen om breddad finansiering av kultur

 

Vid en presskonferens i måndags meddelade kulturminister Parisa Liljestrand att regeringen tillsätter en utredning som ska ta fram incitament för hur kulturområdets finansiering kan breddas.  Utredningen ska  bland annat analysera och lämna förslag på hur regelverket om skattereduktion för gåvor kan utvidgas, så att även organisationer som har som ändamål att främja eller bedriva kulturell verksamhet kan godkännas som gåvomottagare.

Utredningen, som ska redovisa sitt betänkande i maj 2026, leds av Karin Forseke, som har en lång karriär inom näringslivet men även styrelseuppdrag inom ett flertal kulturverksamheter.

Vi frågade fem museichefer om deras reaktion på detta besked – och vilka förväntningar de har på utredningen.

 

Maria Hallberg, chef, Eskilstuna konstmuseer

– Jag blev inte särskilt förvånad. Att prata om breddad och privatfinansiering inom kulturen ligger i tidens anda. Och ”tidens anda” skaver i mig något. Jag tänker att en breddad finansiering av kultur som bidrar till långsiktighet kan vara gott. Det kan skapa en tryggare bas och det kan skapa möjligheter. Men att återkommande prata om privat finansiering av kulturen i en tid där kulturen har det väldigt tufft, där offentliga medel till kulturen minskar, skapar i alla fall i mig en oro. För oavsett om kulturministern säger att kulturen fortsatt ska vara starkt offentlig finansierad, så är min farhåga att detta kan komma innebära tvärtom, att det offentliga minskar än mer.

Vid två tillfällen under presskonferensen sade kulturministern att en ökad privat finansiering kan få kulturen att bli ”roligare”? Vad ligger bakom detta ordval? Och vad innebär en roligare kultur, tror du?
– Det var ett mycket märkligt ordval. Om jag med ska försöka tolka det positivt, så skulle det kunna betyda att det kulturbud som finns nu kan stärkas med nya möjligheter för att bli än mer tillgängligt. Men det går också lätt att tolka som att det är kritik mot det aktuella kulturutbudet. Att det som visas och produceras är lite tråkig, både i presentation och utbud samt att det finns önskan om en mer lättsam och underhållande kultur.

Om du fick önska, vad skulle utredningen komma fram till för att långsiktigt stötta er verksamhet – och museisektorn i stort?
– Det är ju just ordet långsiktighet som är min stora önskan. Att hitta sätt och möjligheter där det inte handlar om kortsiktiga projekt. Utan i stället stöd i samlingsförvaltandet och att kunna forska i samlingarna, samt ökad möjlighet till att tillgängliggöra samlingarna för fler och på ett annat sätt än vi har resurser till nu. Att där till kunna presentera bra tillfälliga samtida konstutställningar, där vi än mer än i dag kan lägga ett brett program kring den tematik utställningarna tar upp, för fördjupning men också för att nå ut till fler.

Utredare blir Karin Forseke, som har en gedigen bakgrund inom affärsvärlden men kanske inte är lika profilerad inom kultursektorn. Är Forseke ett bra val?
– Jag kan egentligen inte yttra mig om Forseke. Det jag tänker som är viktigt är att den som leder utredningen är en person som har en öppenhet i sitt tänkande, som kan förstå både kulturen och näringslivet, men framför allt har en stor förmåga att lyssna till den profession hen har i sin referens- och arbetsgrupp. Och om den som leder arbetet har de här förmågorna är det kanske än mer viktigt att se till vilka som sitter i arbetsgruppen.

Patrik Steorn, museichef, Göteborgs konstmuseum

– Intresset för att bredda kulturens finansiering tror jag finns på många håll, både från huvudmän och verksamheter av olika slag, så det kom kanske inte som en överraskning. Men det är positivt med ett initiativ att se över förutsättningarna lite mer konkret – det har länge funnits en allmän förväntan om att externa bidrag till kulturen ska öka, utan att verksamheterna fått så mycket stöd i hur det ska gå till.

Kulturminister Parisa Liljestrand underströk under presskonferensen att ökad privat finansiering inte kommer innebära nedskärningar i det offentliga stödet till kulturen. Hur ser du på det?
– Det tror jag är mycket viktigt, att det finns en grundfinansiering från det offentliga som visar på att man värdesätter sina institutioner. Det har i sin tur ett symboliskt värde även för externa finansiärer, som blir mer benägna att bidra när det offentliga går först och ”visar vägen”. Det finns också rapporter som visar på att privata finansiärer och stiftelser i första hand är intresserade av att stötta verksamhet, utställningar, forskning, program och publika satsningar, medan de har en förväntan att offentliga huvudmän tar ansvar för fasta kostnader, lokaler, drift, personal och liknande. Så jag tror att det är en bra målsättning att säkra nivåerna på det offentliga stödet och samtidigt underlätta och stimulera extern finansiering, båda delarna behövs.

Vid två tillfällen under presskonferensen sade kulturministern att en ökad privat finansiering kan få kulturen att bli ”roligare”? Vad ligger bakom detta ordval? Och vad innebär en roligare kultur, tror du?
– Vad kulturministern menar får du fråga henne om, det spekulerar jag inte i. Själv ser jag det som att extern finansiering inte bara handlar om en ekonomisk transaktion, utan att det också handlar om att etablera samarbeten och samverkan mellan olika aktörer vilket jag tror kan ha positiva effekter för museer och kulturverksamheterna och komma publiken till del. I bästa fall innebär samverkan möjligheter att skapa ett varierat och innovativt publikt utbud men också fler ytor för att nå ut, engagera målgrupper och ha dialoger med andra aktörer i samhället.

Om du fick önska, vad skulle utredningen komma fram till för att långsiktigt stötta er verksamhet – och museisektorn i stort?
– Vi står inför en omfattande om- och tillbyggnad av Göteborgs konstmuseum, så för oss är frågan högaktuell. Vi kommer att följa utredningen noga. Förhoppningsvis skapas det bättre förutsättningar för de som redan nu vill stötta kulturen i stort, och att tydligare villkor kan inspirera fler till strategiska samarbeten när det gäller verksamhet och innehåll. Tror att det finns mycket vi har gemensamt med flera aktörer i att vilja skapa arenor för konst och kultur som stimulerar det offentliga samtalet och som kan öka deltagandet i och förtroendet för samhället på längre sikt.

 

Annie Lindberg, museichef, Skissernas museum

– Det är positivt att regeringen vill underlätta för privat finansiering. Jag har bara goda erfarenheter av att arbeta med olika typer av intäktskällor och jag vill hävda att det är helt nödvändigt om man vill utveckla en verksamhet på längre sikt. Offentliga medel kommer aldrig att kunna betala för stora om- och tillbyggnader av museibyggnader eller för inköp av internationell konst till samlingarna. Jag tror att med olika typer av finansieringskällor kan vi öka vårt oberoende, vilket ger oss makt över våra verksamheter och större utrymme att utföra våra uppdrag.

Vid två tillfällen under presskonferensen sade kulturministern att en ökad privat finansiering kan få kulturen att bli ”roligare”? Vad ligger bakom detta ordval? Och vad innebär en roligare kultur, tror du?
– Jag tycker att det låter som att hon försöker flytta fokus från något som kan upplevas som jobbigt och besvärligt till att det är för kulturens bästa. Det kan väl inte vara så att hon menar att innehållet skulle bli bättre (roligare) med privata medel? Då pratar vi om styrning och påverkan. I direktivet lyfts kulturens nytta och syfte kopplat till en breddad finansiering. Som att fler intäktskällor skulle ”skapa en större mångfald av kulturuttryck” eller ”att trösklar sänks och nya målgrupper nås”. Jag förstår inte detta alls. Kalla det i stället för vad det är: de offentliga medlen räcker inte till.

Om du fick önska, vad skulle utredningen komma fram till för att långsiktigt stötta er verksamhet – och museisektorn i stort?
– Det är ju bra att man vill underlätta för privat finansiering, men vi behöver även titta på hur vi arbetar med privat finansiering. Vi behöver hitta kontaktytor och öka förståelsen mellan exempelvis kulturen och näringslivet. Från kulturens sida behöver vi oroa oss mindre, så länge vi lutar oss mot och står upp för våra värderingar. Jag tror att en anledning till oro från kulturens sida är att det ofta pratas om sponsring, vilket indikerar en maktobalans mellan givare och tagare. Från den privata sidan behövs en ökad förståelse för kulturens inneboende värden och betydelse för samhället i stort. Kan vi flytta fokus från finansiering till samarbeten? Hur kan vi tillsammans bidra till kunskapsutveckling och social hållbarhet?

 

Anneli Strömberg, museichef, Rackstadmuseet

– Det är positivt att regeringen nu tillsätter en utredning, den är efterlängtad. Ökad privat finansiering behöver inte innebära, och får inte innebära, minskade offentliga medel till kulturen. Det är själva grunden i samhällsbygget. Men det finns företag och privatpersoner som vill vara med och bidra och stärka kulturen och det är här skattereduktioner och ändrade regelverk måste till. Jag ser inte externa finansierare enbart som bidragsgivare. De är också viktiga samarbetsparter och många gånger har vi samma mål i sikte och det är inspirerande att nå dem tillsammans.

– Vårt museum får offentliga medel till 25 procent och det är en oerhört viktig bas för oss. Och en signal att vi behövs. Men det betyder också att intäkter utöver de vi får genom entréer och försäljning måste komma till.
Min förhoppning är att utredningen kommer fram till konkreta lösningar som underlättar för företag och privatpersoner som vill vara med och stötta kultursektorn. Våra nordiska grannländer har hittat lösningar så det finns förebilder.

– Jag känner inte Forseke med ser positivt på hennes bakgrund som är både inom näringslivet och kultursektorn och tror att det är ett genomtänkt val.

 

Olov Amelin, VD, landsantikvarie, Jamtli

– Det tycker jag är positivt. Även om den privata finansieringen sannolikt kommer ligga på en relativt blygsam nivå om man genomför de olika åtgärder som beskrivs i Kommittédirektivet så bör man införa incitament som underlättar privat kulturfinansiering (sponsring). Gärna tillsammans med ett ”matchningssystem” från det offentliga som ytterligare kan förstärka en kultursatsning. Jag tror dock att det fortsatt kommer vara stora regionala skillnader, vilket jag hoppas att utredaren kan titta närmare på. Kanske man kan hitta en modell där just ett ”matchningssystem” kan vara starkare i glesbygdsregionerna än i storstadsregionerna? Privat finansiering har bättre förutsättningar där de stora företagen har sin verksamhet (ex. Volvo i Göteborg, Scania i Södertälje eller stål och gruvindustrin i Norrbotten). Dessa olikheter bör vägas in i utredningen.

Kulturminister Parisa Liljestrand underströk under presskonferensen att ökad privat finansiering inte kommer innebära nedskärningar i det offentliga stödet till kulturen. Hur ser du på det?
– Vi får hoppas att så blir fallet. Idag är den privata finansieringen försvinnande liten vilket myndigheten för Kulturanalys visat. Totalt ca 750 miljoner/år går från det privata donatorer till kultur, medan man sponsrar idrotten med ca 7 miljarder varje år. Den totala budgeten för offentligt finansierad kultur ligger på ca 30 miljarder/år och vår egen konsumtion av kultur på ca 20 miljarder (allt enligt MYKA). Det största flödet av privata pengar till kulturen går alltså direkt från våra egna plånböcker till kulturen, så det finns stort utrymme för förändring. Men de föreslagna åtgärderna kommer knappast jämna ut skillnaderna mellan ex. idrottssponsring och privat finansiering av kultur. Där finns helt andra utmaningar än de ekonomiska som bottnar i vilket värde vi tillmäter olika aktiviteter och vilka intressen som näringslivets företrädare faktiskt har.

Vid två tillfällen under presskonferensen sade kulturministern att en ökad privat finansiering kan få kulturen att bli ”roligare”? Vad ligger bakom detta ordval? Och vad innebär en roligare kultur, tror du?
– Jag väljer att tolka det positivt. Om det i slutändan innebär att vi kan ”göra” mer kultur, så är det ur mitt perspektiv ”roligare”, även om kulturen alltid kommer (och ska) utmana, ifrågasätta och sätta saker i perspektiv – hur obekvämt det än kan kännas.

Om du fick önska, vad skulle utredningen komma fram till för att långsiktigt stötta er verksamhet – och museisektorn i stort?
– En genomgripande förändring av skattereglerna (gärna i linje med vad som beskrivs i direktivet) samt ett förslag om offentlig matchning – med en genomtänkt strategi för att göra det attraktivt att privat finansiera kultur i hela landet. Det finns givetvis många varianter på detta som jag förutsätter att utredaren kommer borra i. Långsiktigheten måste det offentliga stå för. Det vore mycket olyckligt om samlingsförvaltning, kulturarvsarbete samt den grundläggande infrastrukturen skulle göras beroende av privat finansiering. Däremot skulle ökad privat finansiering av utställningsverksamhet, programverksamhet eller andra utåtriktade verksamheter vara välkommet.

Utredare blir Karin Forseke, som har en gedigen bakgrund inom affärsvärlden men kanske inte är lika profilerad inom kultursektorn. Är Forseke ett bra val?
– Det är förstås för tidigt att säga, men hennes CV ser gediget ut och jag hade nog tänkt likadant. Bättre med en utredare som har bred förankring bland potentiella donatorer än motsatsen. Den kunskapen kan hon tillägna sig. Dessutom har hon erfarenhet från en stor och dyr kulturverksamhet (Kungliga Operan), så ja – det kan bli bra!