Henrik Summanen, författare till boken "Kulturarvets digitalisering". Foto: (CC BY)

“Kulturarvssektorn har inte utnyttjat digitaliseringen”

Tio år av samverkan kring digitalisering av kulturarvet har inte givit några konkreta resultat – det menar Henrik Summanen, författare till den nyutkomna boken Kulturarvets digitalisering. Han arbetar som samordnare på Digisam men kritiken och lösningsförslagen i boken är hans egna.

– Digitaliseringen är fortfarande i sin linda – vi har inte alls nyttjat de möjligheter som finns. När man säger att museerna ökar sin digitalisering så handlar det ofta om filmade filmade visningar i museets fysiska lokaler, men jag tror inte att det är det som är museers digitalisering, det är snarare en imitation av det analoga museet. Man har ganska långt kvar innan museerna utför sitt uppdrag på ett digitalt optimerat vis, säger Henrik Summanen.  

I rollen som samordnare på Digisam får han ofta frågor om hur museer ska arbeta strategiskt med digitalisering. Han upplever att museer vill ha snabba svar om vad de ska satsa på och vilken väg de ska gå.  

– De kan till exempel fråga: ”Kan ni inte bara ge oss några pointers så att vi kommer rätt?” Det saknas en grundläggande handledning om hur allt sitter ihop, en sorts basplatta att kunna hänvisa till, säger Henrik Summanen som hoppas att boken delvis kan fungera som just en sådan handledning. 

Kritiken är inte kontroversiell
Hur kommer det sig då att Henrik Summanen har skrivit boken utanför arbetet, och inte inom ramen för Digisam? Bokens innehåll är inte kontroversiellt för dem som arbetar med kulturarvets digitalisering, menar Henrik Summanen. Anledningen till att han skrev den på egen hand är att det skulle ha varit för tidskrävande att genomföra projektet som en del av Digisam. Digisam är en samarbetsplattform där 22 kulturarvsaktörer deltar; att samråda kring varje problemformulering och lösningsförslag skulle ha inneburit en omfattande process. 
 

– Det här är tankar som har diskuterats inom Digisam i ungefär tio år och jag har fått in synpunkter på manuset från flera av dem som arbetar i Digisams beredningsgrupp. 

Kulturarvets digitalisering riktar sig till beslutsfattare och till dem som har förståelse för både den digitala utvecklingen och för olika verksamhetsområden. En av Henrik Summanens käpphästar är just att digitaliseringen inte i första hand är en teknikfråga som ska skötas av it-experter. 

– Om vi köper in system så fungerar de inte nödvändigtvis för våra och användarnas behov. Det är viktigt att ha en grundläggande förståelse för verksamheten och grunduppdragen, vi behöver få in den här typen av tankesätt i den akademiska miljön. Det räcker inte att hyra in en it-människa, säger Henrik Summanen. 

Alla gör ax till limpa
I boken slår han fast att den optimala digitaliseringen är baserad på en annan institutionsstruktur än den vi har i dag. Som det är nu ser var och en om sitt eget hus och bygger upp egna system. 
 

– Vi har tusentals organisationer som sida vid sida ska göra ax till limpa när det gäller digital produktion. Man har riktiga föremål som ska digitaliseras och finnas på en webbsida, och så ska detta förvaltas både digitalt och analogt. Det här är en struktur som är nödvändig när det gäller riktiga grejer, men om man har allting digitalt, då finns det ingen poäng med olika webbsidor. I praktiken skulle man kunna skära allting horisontellt i tre eller fyra nivåer. 

Han tar Statens servicecenter som exempel, en statlig myndighet som sköter administration åt andra myndigheter. I stället för att varje myndighet ska ha en egen lönehantering sköts detta centralt och på samma sätt för alla cirka 160 myndigheter. 

Förutom att det är ineffektivt att varje kulturarvsinstitution ska utforma sina egna digitala system och göra egna tekniska investeringar så medför det också att informationen inte hänger ihop över institutionsgränserna. Henrik Summanen beskriver problemet i boken: 

”Så snart en användare behöver information som förvaltas på flera olika institutioner så uppstår problem och informationen blir svår att hitta för användaren. Det kan till exempel vara olika typer av bärare, som arkivhandlingar eller museiföremål, eller att det handlar om företeelser över tid. Om användarna måste flytta sig mellan olika webbsidor och söktjänster för att hitta det de vill så låter vi ju inte datorerna göra jobbet åt oss.” 

Ett sammanlänkat kulturarv
Det som behövs för att datorerna ska kunna göra jobbet är maskinläsbar information om informationen, data om data skulle man kunna säga, vilket går under benämningen metadata. Med rätt metadata kan man till exempel göra sökningarna mer stavningsneutrala; ”Karl XII” i en post syftar på samma person som ”Carl XII” i en annan post. 
 

Henrik Summanen argumenterar för att vi behöver skapa ett sammanlänkat kulturarv och att det bör ske på ett resurseffektivt sätt. En lösning skulle vara att bygga en digital kulturarvsmyndighet som kan få allt digitiserat material att länkas samman enligt gemensamma standarder. 

– En parallell är Trafikverket som normerar frågor om vägbyggen i Sverige. Om en kommun vill bygga trafikljus eller järnvägsöverångar måste det gå genom Trafikverket som ställer krav på hållfasthet och filmängder. 

Varför kan inte Digisam ha den rollen för kulturarvets digitalisering?
– Digisam inkluderar bara de statliga aktörerna. I Nederländerna låter man alla vara med i nätverket för digitalisering. Där går det heller inte att få statliga pengar för digitalisering om man inte är med i nätverket. 

Riksantikvarieämbetet har sagt sig vilja ta en ledande roll i att utforma och genomföra ”en storskalig digitaliseringssatsning”. Är det en bra lösning?
– Nyckeln är att man tar ett långsiktigt förvaltningsansvar. Riksantikvarieämbetet är ansvarigt för K-samsök och för fyra år sedan diskuterade myndigheten om K-samsök skulle finnas kvar eller ej. Det skapar en osäkerhet för dem som har byggt portar till systemet. Om man ska satsa på något behöver man förstå att det är ett långsiktigt åtagande att bygga en infrastruktur, man behöver underhålla infrastrukturen under ett stort antal år framöver så att inte andra individers och institutioners investeringar förloras, säger Henrik Summanen. 

– Riksantikvarieämbetet skulle absolut kunna utvidga K-samsök till någon form av nätverk för de här frågorna, eller så kan man utvidga Digisam. Jag tror inte att man ska bli alltför styrd av att alla ska vara överens om allt hela tiden. 

En tillspetsad fråga: Vems fel är det att digitaliseringen av kulturarvet har gått så långsamt?
– Regeringen hade kunnat agera annorlunda men de skulle säkert säga: ”Vi har ju skapat Digisam.” Effekten, oavsett vems fel det är, är att vi under tio års tid har haft en samverkansmodell som har givit noll i resultat. Jag tycker att man bör fundera på om man ska fortsätta med den modellen eller om man ska göra något annat. I Sverige har vi ett system där regeringen säger vad man ska göra men myndigheterna säger hur. Den svenska modellen är knölig vid paradigmskiften. 

Hur känns det för dig, som samordnare på Digisam, att konstatera att ingenting har hänt?
– Det är tråkigt men det går att göra något åt problemen. Jag gillar förändring och förbättring. Jag har ju skrivit den här boken för att jag tror att det finns en lösning inom räckhåll för inte särskilt mycket pengar. Det handlar om en långsiktig satsning på nya strukturer. 

 

  • Publicerad:
  • Uppdaterad: