”Museer är mer än neutrala förvaringsplatser för föremål”

När Richard Sandell och hans medförfattare Robert Janes sammanställde boken Museum activism 2018 var de väl medvetna om att begreppet ”museiaktivism” kan upplevas som provocerande, att det för tankarna till protester och politisk konfrontation.

– Vi visste att det skulle väcka diskussion. Men vår definition var egentligen mycket enkel: att ta tillvara kulturens unika resurser för att skapa positiva samhällseffekter. Vi grundade detta på en omfattande och växande forskning som visar att museers verksamhet faktiskt får sociala effekter och konsekvenser, säger han från sitt hem i södra England.

Att detta bör vara inriktningen för alla museer var författarnas avsikt.

– Vi kombinerade alltså denna något kontroversiella term med en mycket harmlös definition som är svår att bestrida. Det är inte radikalt, och det är inget avsteg från normen; det är helt enkelt en väg framåt som borde vara okontroversiell och självklar för oss alla, säger Richard Sandell

Han medger att termen aktivism fortfarande bär på en viss laddning, inte minst i Storbritannien där den förknippas med vänsterorienterade aktörer som driver på för förändring.

– Föreställningen om att aktivism är något negativt eller nedsättande har ibland använts för att försöka kullkasta eller undergräva våra argument, men vår definition och vårt resonemang står fast: detta är den enda etiska vägen framåt, säger han.

Tanken på att museer inte är neutrala har sedan bokens utgivning fått ännu större genomslag, menar Richard Sandell.

– När vi väl inser att museer inte är neutrala blir den etiska frågan hur vi kan säkerställa att dessa effekter är positiva. Det är fortfarande grunden för vårt resonemang, säger han.

SE ÄVEN: Ellie Armstrong: Därför är museer inte neutrala | Museer & omvärld 

Men är begreppet museiaktivism mer kontroversiellt i dag, åtta år senare?

– Det beror på vem du frågar. Boken fick ett mycket större genomslag än vi hade räknat med, och den bredare idén bakom den har blivit allt mer inflytelserik. Föreställningen att museer kan och bör bidra till samhällsnytta är nu allmänt accepterad.

– Huruvida institutionerna väljer att använda ordet aktivism är mindre viktigt än vad arbetet faktiskt innebär. Jag arbetar med gräsrotsorganisationer som stolt beskriver sig som aktivistiska museer, men också med stora nationella institutioner som aldrig skulle göra det. Ändå försöker båda typerna av organisationer använda kultur som en kraft för positiv samhällsförändring, säger Richard Sandell.

Polarisering förenar

Han ser att frågorna idag handlar mindre om huruvida museer bör engagera sig och mer om hur de ska göra det. Nu brottas organisationerna med frågorna om hur de får med sig allmänheten, hur personalen kan backas upp och hur finansiering och styrformer kan möjliggöra ett meningsfullt arbete.

Den senaste tidens politiska utveckling, särskilt motreaktionen mot jämlikhets- och mångfaldsinitiativ, har skapat nya utmaningar.

– För mig framhåller det bara behovet av att museerna fortsätter detta arbete omsorgsfullt, eftertänksamt och med stöd i gedigen forskning, säger Richard Sandell.

Genom sitt arbete vid Research Centre for Museums and Galleries vid universitetet i Leicester samarbetar Richard Sandell med museer, gallerier och kulturarvsinstitutioner inom projekt med fokus på inkludering, jämlikhet och social rättvisa. Han ser många likheter mellan Storbritannien och Sverige i hur museerna arbetar med frågor om mänskliga rättigheter, något han kommer att tala om då han i mitten av oktober besöker Göteborg för att hålla en presentation.

Den kanske tydligaste likheten mellan länderna är, menar han, hur polarisering i samhället påverkar museerna.

– Det är något som kulturinstitutioner i båda länderna i allt högre grad brottas med och det väcker viktiga frågor om vilken roll museerna bör spela i samhället. Polarisering diskuteras flitigt inom politiken, medierna och samhällslivet. Det finns belägg för att hatretorik, diskriminering och social splittring ökar, men det finns också en tendens att dessa motsättningar förstärks genom mediala berättelser och desinformation, säger Sandell.

Ibland framställs skillnaderna mellan grupper som större än de faktiskt är.

– Museerna hamnar mitt i detta. De är offentliga institutioner som strävar efter att vara tillgängliga för alla och samtidigt främja jämlikhet och inkludering. Utmaningen är att skapa en plats som stödjer demokratisk dialog och yttrandefrihet utan att ge avkall på grundläggande värden som mänskliga rättigheter och jämlikhet. Den spänningen står i centrum för mycket av det viktigaste arbete som museerna bedriver i dag, säger han.

Har museerna blivit mer försiktiga till följd av den här utvecklingen?

– I vissa fall, ja. Under de senaste decennierna har frågor om mångfald, jämlikhet och inkludering flyttats från museipraktikens marginaler till dess centrum. I dag är det svårt att hitta ett museum som inte på något sätt har försökt bredda sin publik, berätta mer inkluderande historier eller uppmärksamma sociala orättvisor.

– Samtidigt möter museerna ett växande motstånd. Museipersonal som möter besökare kan utsättas för fientliga reaktioner på utställningar eller publika program som tar upp frågor om identitet, etnicitet eller social ojämlikhet. I vissa fall utsätts institutioner för samordnad kritik från politiska aktörer eller medier som medvetet ger en missvisande bild av vad museerna försöker göra. Det leder till att vissa organisationer skjuter upp projekt, tonar ned formuleringar eller ägnar sig åt olika former av självcensur. Andra har utvecklat tydliga strategier och håller fast vid sina värderingar trots yttre påtryckningar.

Räknar inte museernas samhällsvärde

Museerna har alltid varit politiska stridsfält, noterar Sandell.

– Ja, i den mening att de påverkar hur människor förstår historia, identitet och samhälle. Det som har förändrats är den växande insikten om att museer är aktiva samhällsinstitutioner snarare än neutrala förvaringsplatser för föremål.

När museerna i allt högre grad engagerar sig i samtida samhällsfrågor väcker de naturligt nog större politiskt intresse. I hela Europa har populistiska rörelser visat ett växande intresse för att påverka hur museer tolkar historia, identitet och nationell tillhörighet.

– Samtidigt lever vi i en tid präglad av desinformation, informationsöverflöd och ökande sociala spänningar. Denna bredare utveckling ökar trycket på museerna och gör deras arbete mer komplext.

Förra året talade den danska forskaren Nanna Kann-Rasmussen på Museernas omvärldsdagar. I sin presentation målade hon upp en konfliktfylld bild av hur museerna på samma gång ska möta kravet på ökad effektivitet, i enlighet med resultatstyrningsmodellen New public management, och en förväntan på institutionernas ökade samhällsrelevans.

Richard Sandell håller med om det att det finns något motsägelsefullt i att museer utvärderas utifrån mått som besöksantal och ekonomiskt resultat istället för det samhällsvärde som de skapar.

– Det kan finnas en obalans mellan vad museerna uppmuntras att göra och vad de måste redovisa. När resurserna är knappa fokuserar organisationer naturligt på det som är lättast att mäta och motivera. Det kan göra det svårare att prioritera långsiktiga samhällsmål. En väg framåt är att stärka kunskapsunderlaget om museernas samhällseffekter, så att beslutsfattare och finansiärer ser dessa resultat som lika viktiga, säger han.

Vilka museiprofessionella kompetenser behövs för att möta den här situationen? Richard Sandell funderar en stund och nämner sedan dialogledning, konflikthantering och samverkan med lokalsamhället och konstaterar att museer behöver personer som kan skapa utrymme för meningsfulla samtal, även mellan människor med mycket olika världsbilder.

– Samtidigt måste vi vara försiktiga så att ansvaret inte läggs enbart på enskilda individer. Innovation drivs ofta av personer med egen erfarenhet av exkludering eller marginalisering, men institutionerna måste själva ta ansvar. Inkludering måste vara förankrad i organisationskultur, policyer och ledningsstrukturer, säger han.

Vill se större självförtroende

Tillsammans med National Portrait Gallery i London har Sandells forskningscentrum tagit fram verktyg för inkluderande samtal som museiprofessionella kan använda i sitt dagliga arbete, som ska hjälpa museiarbetare att hantera svåra möten med besökare, samtidigt som de står fast vid organisationens värderingar och upprätthåller en respektfull dialog.

– Jag skulle vilja se större självförtroende, kapacitet och kompetens i hela museisektorn när det gäller att främja mänskliga rättigheter och social rättvisa. Dessa frågor bör inte hanteras som isolerade projekt, utan vara integrerade i uppdragsbeskrivningar, styrformer, kompetensutveckling och det dagliga arbetet, säger han.

När Richard Sandell började arbeta med museer i början av 1990-talet betraktades många av de idéer som idag diskuteras som ”experimentella”. I dag har frågor om museernas sociala ansvar nått ”anmärkningsvärda framsteg” i hela sektorn.

– Men min oro är att dagens politiska strömningar kan bromsa den utvecklingen. Det finns aktörer som vill att museerna ska dra sig tillbaka från dessa samtal, säger han.

Likväl beskriver han sig som ”fortsatt optimistisk”.

– Forskningsstödet är starkare än någonsin, och jag tror att det även fortsättningsvis kommer att visa värdet av en inkluderande och samhällsengagerad museipraktik. I slutändan har museerna en enorm potential att bidra till rättvisare, mer välinformerade och mer demokratiska samhällen. Den möjligheten är lika viktig som någonsin.

Den 13 oktober gästar Richard Sandell Göteborgs stadsmuseum för en öppen föreläsning om museer, jämlikhet och inkludering. Läs mer här.