Ny seminarieserie om museologi
Kritisk museologi och kulturarvsforskning bedrivs idag vid flera svenska universitet – men kontaktytorna mellan akademin och museerna är ofta begränsade. Därför bjuder Museer & omvärld in till tre halvtimmeslånga digitala lunchseminarier i juni.
I seminarieserien Museologi på menyn får du som arbetar inom musei- och kulturarvssektorn ta del av den senaste forskningen – komprimerad, konkret och direkt tillämpbar. Vid varje seminarietillfälle deltar en forskare och en representant från museisektorn.
Vid det första lunchseminariet tisdag 3 juni diskuteras forntida DNA på museer. När nya genetiska tolkningar utmanar etablerade berättelser om det förflutna påverkas både samlingar och utställningar. Men vad innebär det för museer och kulturarvsinstitutioner? Är forntida DNA en vetenskaplig revolution eller en återvändsgränd?
I detta samtal medverkar Anna Källén, professor i museologi vid Umeå universitet och författare till The Trouble with Ancient DNA (2025) samt Helene Ceplitis, utställningsproducent vid Malmö museer och doktor i genetik.
Museer & omvärld ställde tre frågor till Anna Källén.
Du kommer att prata om forntida DNA vid det första Museologi på menyn-seminariet. För ett tiotal år sen sades det att forntida DNA-studier innebar en ”revolution” eller ett ”paradigmskifte” för arkeologin. Vad tänker du om det idag?
– Jag ser påståendet om en ”aDNA-revolution” i första hand som en retorisk konstruktion. När vi tittar tillbaka på de tio år som gått sen ”revolutionen” ser vi en kvantitativ utveckling – man har fått mer forskningsfinansiering, publicerat fler artiklar och byggt större databaser med fler sekvenserade genom – men det har inte medfört någon kvalitativ förändring av arkeologin som forskningsområde. Visst har det utvecklats nya metoder som gjort det möjligt att utvinna större mängder DNA ur forntida material, och starkare datorer som kan processa stora mängder genetiska data. Men det innebär inte att arkeologins grundläggande kunskapsstruktur har förändrats. Tvärtom har det hävdats – och det håller jag med om – att genomslaget för forntida DNA-studier har förstärkt idéer och berättelser om forntiden som var vanliga i arkeologin på 1800-talet och det tidiga 1900-talet – med förenklade bilder av etnicitet, ursprung och migration, som vi länge har vetat är problematiska.
På vilket sätt kan museer och kulturarvssektorn dra nytta av forntida DNA-teknologier?
– Det finns flera sätt, och det görs redan idag. Analyser av forntida DNA kan till exempel användas för att fastställa kromosom-kön på mänskliga kvarlevor och indikera biologiskt släktskap i gravmaterial. Det kan också användas för att identifiera djur- eller växtarter, eller identifiera förekomsten av patogener i forntida kontexter. Det kan i sin tur bidra till att nyansera vår förståelse av levnadsvillkor, diet eller sjukdomsmönster i det förflutna.
Och vad ser du för möjliga problem med forntida DNA-studier i museisammanhang? Vad bör utställningsproducenter och museipedagoger som använder aDNA tänka på?
– När museer använder analyser av forntida DNA i utställningar är det viktigt att vara medveten om vilken typ av kunskap man kan få av att analysera DNA – och vad DNA inte kan säga. DNA-analyser är baserade på statistiska jämförelser och matematisk modellering av fragmentariskt material. DNA är ingen ”livets bok” som genetiker läser för att avslöja exakt hur någon såg ut, vad de trodde på, hur de levde, eller hur de såg på sig själva. Den informationen finns helt enkelt inte i DNA, och de som analyserar forntida DNA idag är i huvudsak matematiker, statistiker och dataprogrammerare som skapar modeller och algoritmer för att urskilja mönster och sannolikheter ur stora och fragmentariska material. Men det finns en stor allmän tilltro till DNA som ett närmast magiskt material som innehåller en ”blueprint” av hela människan – en bild som inte stämmer med verkligheten, men som gör att DNA-resultat ofta presenteras som en högre objektiv sanning om identitet och tillhörighet, eller som ett ”facit” för arkeologiska tolkningar. Detta trots att arkeologi, osteologi, andra laborativa metoder, och analys och tolkning som bygger på social och kritisk teori har minst lika mycket att bidra med för att fördjupa kunskapen om forntiden.
Det finns också politiska risker med de modeller och bilder som används i populationsgenetiska analyser, och som ofta överförs till utställningar eller populärvetenskapliga produktioner i form av kartor med pilar. Berättelser om etnisk identitet, ursprung och folkförflyttningar i det förflutna kan användas i samtida konflikter om tillhörighet och gränser. Därför behöver utställningsproducenter och pedagoger vara varsamma med de berättelser som presenteras, och vara transparenta gentemot besökarna om att DNA bara är en pusselbit bland många – inte en källa till fullständig och absolut kunskap om det förflutna.
Seminarieserien Museologi på menyn sänds via Teams. Ingen föranmälan krävs.
Vid varje seminarietillfälle deltar en forskare och en representant från museisektorn. Seminarierna avslutas med en samtalsstund där publiken kan ställa frågor. Seminarierna modereras av Daniel Strand, redaktör för Museer & omvärld.
Museologi på menyn #1 | Forntida DNA på museer – frälsning eller fallgrop?
3 juni 2025 12:00 – 12:30
Med Anna Källén, professor i museologi vid Umeå universitet och Helene Ceplitis, utställningsproducent vid Malmö museer.
https://msteams.link/X20Q
Museologi på menyn #2 | Nationalism och museer – plikt eller propaganda?
10 juni 2025 12:00–12:30
Med Olga Zabalueva, lektor i museologi vid Umeå universitet och Fredrik Svanberg, chef för kulturhistoriska samlingarna vid Nordiska museet.
https://msteams.link/YRY7
Museologi på menyn #3 | AI på museer – drivkraft eller dystopi?
17 juni 2025 12:00–12:30
Med Per Israelson, lektor i mediehistoria vid Linnéuniversitetet och Ellen Hallgren, digital pedagog vid Sveriges museum om Förintelsen.
https://msteams.link/0JBP
