”Vi måste ha rätt till kontrollen över vårt kulturarv”

Alltsedan den svenska staten på 1600-talet började kolonisera områden i norr har kyrkan, forskare och privatpersoner samlat in – eller stulit – föremål och mänskliga kvarlevor från samer och tornedalingar. Mycket hamnade på museer, universitet och arkiv i olika delar av Sverige, långt från de människor som de ursprungligen tillhörde.

Det är först under det senaste decenniet som den process som kallas för repatriering eller återbördande har tagit fart. De senaste åren har bland annat Statens historiska museer, Världskulturmuseet och Gustavianum i Uppsala börjat lämna tillbaka kulturföremål och mänskliga kvarlevor till samer och tornedalingar.

Fortfarande väntar dock många kvarlevor och kulturföremål på att återlämnas. Den ofta komplicerade processen med repatrering kräver inte bara ekonomiska resurser och juridisk kompetens, utan också en fungerande samverkan mellan museer, kyrkor, politiker och mottagande grupper. Även om vissa myndigheter just nu arbetar med frågorna – exempelvis har Riksantikvarieämbetet fått flera regeringsuppdrag och tagit fram stöddokument för att hjälpa museerna – har exempelvis Sametinget inga resurser för att driva på återlämnandeprocesser. I nuläget finns inte heller någon officiell institution som ansvarar för att samordna dessa processer. Situationen försvåras ytterligare av att delar av svenska museernas samlingar är av oklar proveniens.

Nationell konferens om återlämnande

Som ett led i arbetet arrangerade Kulturdepartementet och Riksantikvarieämbetet i måndags in en nationell konferens i Stockholm med ett femtontal medverkande politiker, forskare, museianställda och representanter för samiska och tornedalska organisationer. I sitt inledningsanförande konstaterade kulturminister Parisa Liljestrand att konferensen aldrig borde ha behövt hållas. Hon kallade stölderna för ”ett mörkt kapitel i Sveriges historia” och menade att det är det är svårt att greppa vidden av deras historiska konsekvenser. Riksantikvarien Susanne Thedéen framhöll att alla har rätt till sin historia och identitet, och att staten bär ansvar för att urfolk och minoriteter återfår sitt kulturarv.

Representanterna för grupperna i fråga höll med. Sametingets Lars-Jonas Johansson påminde i ett skarpt anförande om att myndigheten varken har några uppdrag eller pengar för återlämnande. Han krävde en statlig utredning och en mer seriös inkludering av samiska grupper:

– Det är vår historia, våra förfäders föremål. Men vi har inget inflytande i nuläget. Vad ska hända med föremålen när de återkommer till Sápmi? Vem ska ha ansvaret för dem? Var ska de förvaras? Det här har vi aldrig fått diskutera.

Terje Raattamaa från Svenska Tornedalingars Riksförbund (STR-T) var inne på samma linje. Han tackade för att ha blivit inbjuden och påpekade att repatriering inte bara är en samisk angelägenhet. Men även om tornedalingar, kväner och lantalaiset inkluderas i processen ligger det yttersta ansvaret på staten:

– Nu använder jag ett starkt ord, men de som har varit förövare behöver ta fram medel och se till att universitet och museer tar fram de skallar som finns utan att vi ska tigga till oss det. I nuläget tar det ungefär ett år innan saker tas fram från museerna. Så ska det inte vara.

”Föremålen bör vara direkt tillgängliga”

Efter att Riksantikvarieämbetets Kicki Eldh, som ledde konferensen tillsammans med Kulturdepartementets Karin Stenson, informerat om myndighetens arbete med repatriering, följde presentationer av återbegravningar som skett under det senaste året. STR-T, Muonio sameby och Svenska kyrkan berättade om förra sommarens återbegravning av mänskliga kvarlevor från 23 personer på Akamella-kyrkogården i norra Tornedalen. Lule-Boden sameförening informerade om återbördandet av två samiska kvarlevor till Nederluleå kyrkogård tidigare i våras.

I båda fallen betonades repatrieringarnas försonande potential. En liknande poäng gjordes av forskaren Kaisa Huuva, som presenterade sin rapport om Svenska kyrkans erfarenheter av återlämningar. Huuva beskrev plundringarna som ”epistemicid” – en systematisk utplåning av en folkgrupps kunskap och världsbild – och menade att återlämnande av kulturföremål och mänskliga kvarlevor åtminstone delvis kan bidra till läkning. För kyrkan, sa hon, ”kan deltagande i återbördande vara ett sätt att konkretisera sin ursäkt till det samiska folket”.

Samma sak gäller de museer som länge förvarat stulna föremål och kranier i sina samlingar. På konferensens första panelsamtal möttes representanter från Världskulturmuseet, Statens historiska museer, Ájtte, Gaaltije, och Lycksele skogs- och samemuseum. De samiska museerna var överens om att samiska föremål bör förvaltas av de grupper som de tillhör. Ájttes och Gaaltijes chefer Elisabeth Pirak Kuoljok och Jerker Bexelius underströk behovet av fysisk närhet till föremålen – i vissa bör de vara direkt tillgängliga för de familjer som en gång ägde dem.

De statliga museerna förklarade å sin sida att de är restriktiva med att samla in samiska föremål och att de är positiva till fortsatta repatrieringar. Världskulturmuseets intendent Maria Dahlström berättade att museet ansökt om två miljoner kronor för att undersöka samlingarnas proveniens:

– Vi skulle vilja titta närmare på hur föremålen har samlats in. Har det gått etiskt till, finns det någon proveniens? Det finns en tidsaspekt här: äldre generationer är på väg att lämna oss, och därför känns det angeläget att få tillgång till de här berättelserna nu.

Terje Raattamaa, Muonio samebys Tanja Sevä och biskopen Åsa Nyström berättar om återbegravningen på Akamella-kyrkogården. Foto: Anders G Warne (Alla rättigheter förbehålles)

”Framtidstro förutsätter historisk upprättelse”

Känslan av brådska märktes även på konferensens avslutande panelsamtal. Där lyftes inte bara vikten av ökat självbestämmande och en ratificering av ILO:s urfolkskonvention – som den svenska regeringen inte har antagit – utan också behovet av att inventera de stulna föremål som fortfarande förvaras på svenska museer och arkiv. De samiska museernas önskemål om en digital plattform med alla samiska kulturföremål fick medhåll från flera deltagare.

Men störst intryck gjorde kanske slutorden från ordförandena i de tornedalska och samiska ungdomsorganisationerna. Både Met Nuorets Karin Keisu och Sáminuorras Sara-Elvira Kuhmunen vände sig till politikerna. Keisu medgav att de pågående repatrieringarna är ett steg mot historisk försoning, men undrade över viljan att ta ansvar för tornedalingarnas situation:

– Sanningskommissionen avslutades med en rad förslag för att stärka vår minoritet. Det är förslag som skapar en framtid att se fram emot. Men trots detta växer känslan av att Sveriges minoritetspolitik monteras ned. Det saknas medel och mod. Medan vi kämpar för att rättigheter ska komma på plats tycks regeringen bara fokusera på Norrbottens naturresurser och det som man kan gräva upp.

Kuhmunen var inne på samma spår när hon uppmanade regeringen att intensifiera arbetet med repatrieringar. Hon menade att unga samer bär på det förflutnas trauman och att deras tro på framtiden förutsätter en historisk upprättelse som inte går att ignorera av ekonomiska skäl:

– Att återlämna det som stulits kan inte vara en fråga om kostnad, utan respekt och rättvisa. För att en verklig försoning ska vara möjlig måste det som togs från oss återbördats. Vi måste ha rätt till kontrollen över vårt kulturarv.

Kuhmunens kommentar fångar komplexiteten kring repatrieringar. Det handlar inte bara om föremål, utan om minne, identitet och framtiden. Även om många frågor återstår att lösa bidrog måndagens konferens förhoppningsvis till att staka ut vägar framåt.

Läs Kulturdepartementets pressmeddelande om konferensen här.