Han ligger bakom podden om museernas föremål
I poddserien ”Museernas hemligheter” tas lyssnaren med bakom kulisserna och får möta dem som kan berätta om utställningsföremålens historier. Nu planerar upphovsmannen Mattias Berg nya avsnitt.
– Museerna är Sveriges största folkrörelse, säger han.
Under sommaren har den tredje säsongen av poddserien ”Museernas hemligheter” sänts på Sveriges Radio. Avsnitten har kittlande namn som ”Den gåtfulla dolken från Sveriges slavkoloni” eller ”Mysteriet med Lincolns stulna revolvrar”. Bakom serien står Mattias Berg, som har varit verksam som kulturjournalist i trettiofem års tid.
Museernas hemligheter föddes ur Bergs kärlek till museer. Att podden skulle utgå från föremålen var något han bestämde tidigt.
– Föremål är för mig själva grunden i museernas laddning, att stå där och titta på någonting i en monter och bara försvinna. Jag tycker att det ögonblicket är helt ljuvligt, säger han.
Mattias Berg tilltalades särskilt av alla de okända föremål som inte har sin proveniens säkrad eller omges av olika tolkningar.
– Jag ville berätta om föremål som jag kan ställa en fråga om och få flera svar. Jag vill inte att det ska gå att berätta ”det här är det här och det här”, utan att experter ska ha olika tolkningar kring de föremålen – och gärna motstridiga sådana.
De ofullständiga berättelserna
När arbetet drog igång skickade Mattias Berg förfrågningar till 20 svenska museer om föremål med en speciellt spännande historia. Förfrågningarna fick vingar, och det kom svar från hela 40 museer. Han och kollegan Måns Hirschfeldt hade omkring 100 förslag på föremål att gå igenom. De riktade särskilt in sig på de ofullständiga berättelserna.
– Många skrev och berättade att de hade jättespännande föremål eller att det var en väldigt intressant person som hade hittat det. Men det räcker inte riktigt. Man måste ha det här oavslutade för att berättelsen ska leva vidare i hjärnan på lyssnaren och kanske locka den till att själv besöka museet och titta på det där föremålet.
Han fortsätter:
– Som kulturjournalist är jag ju alltid intresserad av gliporna mellan sanning och suggestion. Man vill ha två experter som säger helt olika saker och är lika säkra på sin sak. Det ska inte vara någon falsk balans, utan väl underbyggt.
Att museer ogärna framhåller sådant som de inte säkert vet har inneburit en utmaning för Mattias Berg.
– Om du tänker på naturvetenskapens historia är det mycket kunskap som utvecklas, som är i rörelse. Och den rörelsen tror jag man som museum måste bejaka och kunna säga att ”det här är vi inte riktigt säkra på”. För jag märker att det är just det som intresserar publiken. I den här tvetydigheten finns det en väg för museerna att locka besökare, säger han.
En radikal förändring
Även om museerna bär på mängder av historier anser Mattias Berg att de inte alltid är så bra på att berätta dem. Inte sällan blir berättelserna alltför detaljerade och torrt fackmässiga, vilket gör det svårt för besökaren att sätta in dem i sitt sammanhang. Berättelserna låses in i montrar och besökaren behöver förstå vilken skärm den ska trycka på eller kombinera rätt siffra med rätt föremål.
Berg tycker att museerna borde tänka över denna ”montertanke” och inse att berättelser skulle kunna byggas på ett helt annat sätt än idag. Han skulle vilja att museerna hittade nya sätt att visa sina föremål, binda samman dem över tid och rum – kanske bryta mot den många gånger alltför strikta uppdelningen i avdelningar och epoker – och därigenom synliggöra sina berättelser.
Mattias Berg brukar kalla museerna för Sveriges största folkrörelse. Han menar att denna rörelse är ”mycket större” än idrotten, vilket borde manifesteras tydligare.
– Man borde lägga alla föremål i en stor hög och tänka ”hur skulle vi berätta om det inte fanns ett museum här?” eller ”om vi inte hade en enda monter, hur skulle vi berätta – och om vad?”
Han fortsätter:
– Det är klart att det innebär ett jättearbete att tänka om så radikalt, men jag tror att man skulle behöva det. Inte minst när man tar fram en basutställning, vilket många museer är i färd med nu. Det skulle vara kul om man vågade hitta nya sätt att berätta i en basutställning.
Följa med in i magasinen
Något som gör Museernas hemligheter särskilt intressant är att den synliggör många av museets professioner på ett sätt som inte gjorts tidigare. Det var från början ingen medveten tanke.
– I programbeskrivningen står det att lyssnare ska få följa med in i magasinen. Det var grundläggande för mig, jag ville komma in där man vanligtvis inte får. Och då träffar man ju på inventarier, specialister och konservatorer och så vidare. Ett mål var att montrarna skulle öppnas. Det blir som en metafor för hela öppnandet av museet. Det finns en gömd värld bakom kulisserna på ett museum, säger Mattias Berg.
Ju längre programserien har sänts, desto lättare har det blivit att locka museerna att delta. Mattias Berg tror att museerna börjar begripa att han inte är ute efter att spekulera, utan att föra fram ”vetenskaplig teori i praktiken”. Serien har tagits emot väl, både av allmänheten och museerna.
– Jag har fått många signaler om att det har pratats om detta vid middagsbord, och det är ju väldigt kul, säger han.
Drömföremålen
I nuläget ligger 13 avsnitt på serien Sveriges Radios hemsida. I våras lämnade Mattias Berg sin anställning på radion. Planen är dock att att fortsätta göra podden på frilansbasis.
– Det finns ett antal museer som är jättebra och intressanta i sig, där jag kanske inte har hittat rätt föremål. Och jag har ju hittills hållit mig till kulturhistoriska museer, inte konstmuseer. Ännu har jag bara naggat lite på frågan om konstverk och förfalskningar, så där finns det hur mycket som helst kvar.
Vilket är ditt drömföremål att få berätta om?
– Om jag ska säga något internationellt får det bli Nefertitis grav. Den är ju inte upptäckt ännu. Eller Alexander den stores grav som inte heller har påträffats. Men det finns självklart saker även i den svenska historien som ännu är försvunna på ett liknande sätt. Sedan sorteras det bort väldigt mycket i museernas arbete för att man inte riktigt vet vad det är.
Det brukar sägas att musikjournalister är misslyckade musiker. Är du i sådana fall en misslyckad arkeolog?
– Jag har aldrig läst arkeologi, så det är jag väl inte. Men däremot är det ett jätteintresse för mig. Men jag tror personligen att det är roligare att vara teoretiskt intresserad. Att stå på någon stekhet utgrävningsplats och putsa små saker rena från damm och gyttja? Nej, det skulle inte riktigt passa mig.
