3. Vad är kulturvärde?

Kapitlet utgår från Riksantikvarieämbetets Plattform Kulturhistorisk värdering och urval, vilken utgör ett grundläggande förhållningssätt till hur värderings- och urvalsfrågor kan hanteras inom kulturmiljöområdet.

Begreppet kulturmiljö avser hela den av människor påverkade miljön, det vill säga som i varierande grad präglats av olika mänskliga verksamheter och aktiviteter. En kulturmiljö kan preciseras och avgränsas till att omfatta en enskild anläggning eller lämning, ett mindre eller större landskapsavsnitt, en bygd eller en region. Det kan röra sig om intensivt utnyttjade stads- eller industriområden såväl som extensivt påverkade skogs- eller fjällandskap.

Kulturvärde är ett begrepp som används i plan- och bygglagen. Begreppet är en samlingsbenämning för vad som i den fysiska miljön bedöms som värdefullt ur ett kulturhistoriskt, arkitektoniskt och socialt hänseende. Bedömningar av bebyggelsens och landskapets kulturvärden utifrån dessa tre aspekter kan, var för sig eller tillsammans, motivera olika åtgärder för att tillvarata dessa värden i exempelvis den kommunala planeringen. Kulturvärden kan tillskrivas enskilda byggnader, anläggningar och lämningar såväl som hela miljöer och stora landskapsavsnitt.  I PBL Kunskapsbanken – Tema kulturvärden används begreppet kulturvärden som en samlingsbeteckning för en byggnads historiska, kulturhistoriska, arkitektoniska, miljömässiga, konstnärliga och byggnadstekniska värden.

I Plattform Kulturhistorisk värdering och urval beskrivs fem värderingsaspekter som var och en har utgångspunkt i ett specifikt sak- eller kunskapsområde, och som vanligen förekommer i kulturmiljöarbetet. Aspekterna är, förutom de kulturhistoriska, estetiska och sociala, även de ekonomiska och ekologiska. Här redogörs för de kulturhistoriska, estetiska samt sociala aspekterna. Eftersom fokus är på byggnader och bebyggelse har den estetiska aspekten fördjupats till att handla om det arkitektoniska sakområdet och benämns därför arkitektonisk aspekt.

Aspekterna är delvis överlappande men till stora delar åtskilda. Fördelen med att hålla isär de olika aspekterna vid värdering är att tydliggöra vilka utgångspunkter som faktiskt ligger till grund för olika bedömningar. På så sätt kan argumentationen för kulturvärdena bli tydligare och därmed enklare att förstå i olika processer som rör samhällsplanering, stadsbyggnadsfrågor och landsbygdsutveckling.

Att värdera en byggnad eller ett bebyggelseområde utifrån kulturhistoriska aspekter innebär att göra en bedömning av hur byggnaden eller miljön återspeglar historiska skeenden. Det kan exempelvis handla om tidigare samhällsförhållanden och verksamheter, stadsbyggande, arkitektur- och konsthistoriska strömningar samt olika tiders materialanvändning och byggnadsteknik.

Den byggda miljön kan återspegla en bredd av historiska skeenden inom såväl avgränsade tidsperioder som längre utvecklingsförlopp. En byggnad eller ett bebyggelseområde kan till exempel, genom sin utformning och gestaltning, återspegla olika gruppers arbets- och boendeförhållanden eller andra livsvillkor över tid. Det kan handla om industri- och teknikutveckling, framväxten av olika verksamheter och samhällsfunktioner eller hur människors traditioner, vanor och levnadssätt återspeglas i den byggda miljön. Som exempel kan nämnas hur barockslotten kan ses som uttryck för stormaktstidens maktkoncentration, hur en viss bebyggelsestruktur kan återspegla 1800-talets skiftesreformer eller hur ett sportstugeområde återspeglar 1940-talets generösare semesterlagstiftning och längtan efter ett hälsosamt friluftsliv.

Den kulturhistoriska aspekten handlar också om en byggnads eller ett bebyggelseområdes arkitekturhistoriska kontext, det vill säga olika tiders byggnadstekniska förutsättningar, arkitektoniska formspråk och estetiska ideal. Ett exempel kan vara hur ett bostadsområde från tidigt 1980-tal genom det postmodernistiska formspråket med asymmetri och lekfullhet i färg, form och proportioner, återspeglar den tidens reaktion mot modernismens stramhet.

Byggnader, platser och bebyggelseområden kan återspegla olika historiska skeenden, verksamheter eller funktioner som har haft betydelse i ett lokalt sammanhang. Det kan även handla om regionala eller lokala särdrag och byggnadstraditioner där material, byggnads- och hantverkstekniker kan belysa olika naturgeografiska förutsättningar och tillgången till byggnadsmaterial som var typiska för regionen.

Att analysera en byggnad eller ett bebyggelseområde utifrån kulturhistoriska aspekter kan både handla om materiella och immateriella egenskaper. Exempel på immateriella egenskaper är en verksamhet med lång kontinuitet, plats- och gatunamn eller traditioner och berättelser kopplade till en plats eller en byggnad.

Att värdera bebyggelse utifrån kulturhistoriska aspekter kräver kompetens att kunna sätta in, tolka och analysera den i ett kulturhistoriskt sammanhang. Det förutsätter byggnadsantikvarisk kompetens eller kunskaper inom exempelvis historia, arkitektur- och bebyggelsehistoria, etnologi eller konstvetenskap. Det kan också behövas särskild kompetens avseende materialkunskap.

En värdering av en byggnad eller ett bebyggelseområde utifrån arkitektoniska aspekter bygger på bedömningar av arkitektoniskt formspråk, ändamålsenlighet samt beständighet med avseende på kvalitet i material och utförande.

Den arkitektoniska och kulturhistoriska aspekten är ofta närliggande. Men där den kulturhistoriska värderingen fokuserar på de samhällsbyggnadsideal och den samhällskontext en byggnad eller ett bebyggelseområde tillkommit i, så fokuserar värderingen, utifrån arkitektoniska aspekter, på gestaltningen i relation till byggnadens funktion samt strukturella och materiella egenskaper.

Den arkitektoniska aspekten handlar om hur byggnaden och bebyggelseområdet uppfattas i landskapet och hur dessa harmonierar med den specifika platsen med bäring på exempelvis placering, volym, skala och proportioner. Vidare avses hur byggnaden i sig kan beskrivas och bedömas utifrån exteriöra faktorer som exempelvis fasadkompositionen och dess proportioner med hänsyn till olika arkitektoniskt utformade byggnadselement. Det kan till exempel röra målade friser eller dekorativa tegelförband, men även byggnadsanknuten offentlig konst.

En byggnads ändamålsenlighet handlar om dess utformning i relation till funktion och användning. Det kan exempelvis handla om en fönstersättning med stora fönster i bottenvåningen av en skolbyggnad, utformad för att maximera ljusinsläppet. Det kan även handla om att bedöma interiöra egenskaper såsom rumskompositioner och fast inredning, planlösningar samt ljusförhållanden i relation till byggnadens funktion.

Den arkitektoniska aspekten handlar även om en bedömning av materialens och konstruktionens kvalitet och beständighet över tid. Att bedöma en byggnad utifrån arkitektoniska aspekter kan också handla om faktorer som påverkar andra sinnen än det visuella, till exempel taktila eller akustiska egenskaper, det vill säga hur material känns vid beröring eller hur ljud uppfattas i anslutning till en byggnad eller bebyggelseområde.

Kvalificerade bedömningar av en byggnads eller bebyggelsemiljös arkitektoniska egenskaper bygger på kunskaper inom bland annat arkitektur, arkitekturhistoria, konstvetenskap och estetik. Att utgå från den arkitektoniska aspekten är ett stöd för att utveckla väl underbyggda argument och undvika ensidiga smak- eller värdeomdömen.

En värdering utifrån sociala aspekter innebär att en bedömning av människors relationer till kulturmiljön vägs in. De sociala aspekterna handlar om hur människor förstår, upplever, använder och förhåller sig till olika kulturmiljöer. Det kan exempelvis vara byggnader, bebyggelseområden eller platser som tillmäts en stor betydelse i ett lokalt perspektiv, eller som upplevs som betydelsebärande för människor i ett regionalt eller nationellt perspektiv.

Människors relation till kulturmiljöer kan vara både ur ett personligt eller kollektivt perspektiv och det är därför viktigt att vara medveten om vem eller vilka som framför uppfattningen. Människor kan använda och förhålla sig till en byggnad eller ett bebyggelseområde på olika sätt, beroende på vad de ska använda den till och vilka de själva är. Hur en miljö används går att se i exempelvis gångstråk eller platser där människor uppehåller sig eller där verksamhet bedrivs.

Människors upplevelse av kulturmiljöer behöver inte enbart vara kopplat till den kulturhistoriska aspekten utan kan även handla om till exempel identitet, trygghet, välbehag eller obehag, som i sin tur kan kopplas till egenskaper som skala, material eller gestaltning. En lokalt uppskattad kulturmiljö kan också vara allmänt uppskattad i en vidare kontext, exempelvis genom att den kan kopplas samman med immateriella värden. Ett exempel är byggnader och miljöer som förknippas med berättelser i litteratur eller konst.

I många bebyggelseinventeringar finns det begränsad möjlighet att fullt ut undersöka den sociala aspekten och det kräver ofta en annan kompetens än den antikvariska. Det är inte ovanligt att antikvarien ändå ställs inför byggnader som inte kan tillskrivas särskilda kulturhistoriska eller arkitektoniska värden, men som antikvarien uppfattar tillmäts stor betydelse ur ett lokalt perspektiv. Kunskap om byggnader, platser eller miljöer som uppfattas som särskilt viktiga i ett lokalt sammanhang kan inhämtas från exempelvis kommunen, länsmuseum, hembygdsföreningar. Exempel på källmaterial som kan användas är lokal litteratur och lokal media.

I andra typer av inventeringar kan en bedömning av bebyggelsens sociala värden vara ett uttalat syfte, som till exempel vid platsutveckling, trygghetssatsningar eller omvandlingsprojekt. Genom att inkludera ett etnologiskt, kulturgeografiskt, sociologiskt eller beteendevetenskapligt perspektiv i bebyggelseinventeringen kan berättelser och kunskap om byggnader, platser eller miljöer som uppfattas som särskilt viktiga i ett lokalt sammanhang identifieras. Bedömningar utifrån sociala aspekter kan även göras med hjälp av studier och metoder som bygger på till exempel sociologiska och miljöpsykologiska modeller och teorier. Vanliga tillvägagångssätt kan vara intervjuer, enkätstudier eller andra typer av deltagaraktiviteter som workshops eller gå-turer där medborgare bjuds in att delta.

Inledningsvis i detta kapitel påtalas vikten av att hålla isär de olika aspekterna så att det framgår vilket sakområde som ligger till grund för värderingen. Men som tidigare framgått överlappar aspekterna också varandra.

Arkitekturhistoria och socialhistoria ingår som aspekter i den kulturhistoriska värderingen av en byggnad eller en bebyggelsemiljö. Samtidigt kan dess kulturhistoriska bakgrund och innehåll påverka och delvis förklara hur den upplevs och värderas utifrån arkitektoniska eller sociala aspekter. En byggnad eller bebyggelsemiljö som inte bedömts som kulturhistoriskt värdefull kan ändå värderas högt utifrån dess arkitektoniska eller sociala kvaliteter. På liknande sätt kan en byggnad eller bebyggelsemiljö som av många betraktas som oattraktiv tillskrivas höga arkitektoniska eller kulturhistoriska värden.

Här redovisas Riksantikvarieämbetets definitioner av begrepp som rör värdering och urval och som återkommande används i metodstödet. I plan- och bygglagen (PBL) finns definitioner av ett antal begrepp, exempelvis byggnad, byggnadsverk och samlad bebyggelse, som också kan vara användbara i en inventeringssituation. För dessa hänvisar vi till PBL samt till Boverkets begreppsbank, se faktaruta nedan.

Bebyggelseområde – avser ett geografiskt avgränsat område med minst tre byggnader samt de gator, platsbildningar, parkområden, trädgårdar, inhägnader eller andra anläggningar som ansluter till byggnaderna inom området. Avgränsningen av ett bebyggelseområde kan utgå från såväl funktionella, visuella som kulturhistoriska samband och funktioner.

Ett bebyggelseområde kan avgränsas utifrån gemensamma egenskaper i den fysiska miljön såsom planstruktur, bebyggelsens karaktär, skala och placering i landskapet eller en gemensam kulturhistorisk bakgrund. Det kan vara medvetet gestaltat eller framvuxet utan övergripande planering. Ett bebyggelseområdes karaktär kan bestå av såväl enhetlighet som variation. Det kan vara framvuxet under en längre tid med olika årsringar eller uppfört och enhetligt gestaltat under en avgränsad tidsperiod.

Begreppet bebyggelseområde är utvecklat utifrån Boverkets uttolkning, se faktaruta nedan.

Kulturarv – avser alla materiella och immateriella uttryck (spår, lämningar, föremål, konstruktioner, miljöer, system, strukturer, verksamheter, traditioner, namnskick, kunskaper etcetera) för mänsklig påverkan. Oavsett om det skrivs i obestämd eller bestämd form – kulturarv eller kulturarvet – innefattar det en mångfald av kulturarv. Ibland kan begreppet preciseras för att belysa särskilda delar av samhällsutvecklingen, till exempel det biologiska kulturarvet, det industriella kulturarvet eller modernismens kulturarv.

Kulturhistoriskt sammanhang – avser ett visst identifierat och avgränsat historiskt utvecklingsförlopp med ingående verksamheter eller aktiviteter som på olika sätt haft en präglande inverkan på en viss företeelse. En företeelses kulturhistoriska sammanhang och uttrycken för detta bildar utgångspunkter för bedömning av dess kulturhistoriska värden. Flera olika kulturhistoriska sammanhang kan tillskrivas en och samma företeelse.

Kulturhistoriskt värde – avser de möjligheter materiella och immateriella företeelser kan ge vad gäller att inhämta och förmedla kunskaper om och förståelse av olika skeenden och sammanhang − samt därigenom människors livsvillkor i skilda tider, inklusive de förhållanden som råder idag.

Begreppet historiskt värde används ofta synonymt med eller ingår i uppräkningar tillsammans med begreppet kulturhistoriskt värde. I plan- och bygglagen ingår historiskt värde i den uppräkning av olika kulturella aspekter (historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden) som på olika sätt ska beaktas vid förändringar av bebyggelse.

Kulturmiljö – avser hela den av människor påverkade miljön, det vill säga som i varierande grad präglats av olika mänskliga verksamheter och aktiviteter. En kulturmiljö kan preciseras och avgränsas till att omfatta en enskild anläggning eller lämning, ett mindre eller större landskapsavsnitt, en bygd eller en region. Det kan röra sig om intensivt utnyttjade stads- eller industriområden såväl som extensivt påverkade skogs- eller fjällandskap. Kulturmiljön omfattar inte bara landskapets fysiska innehåll utan även immateriella företeelser som ortnamn eller sägner som är knutna till en plats eller ett område. Kulturmiljön är en del av kulturarvet.

Kulturvärde – är en samlingsbenämning för vad som i den fysiska miljön bedöms som värdefullt ur kulturhistoriskt, estetiskt och socialt hänseende. Kulturvärden kan tillskrivas enskilda byggnader, anläggningar och lämningar såväl som hela miljöer och stora landskapsavsnitt.

Läsbarhet – avser möjligheterna att utifrån byggnadens eller bebyggelseområdets fysiska innehåll och egenskaper utläsa, förstå och kommunicera väsentliga delar av samhällets kulturhistoriska bakgrund och utveckling, det vill säga byggnadens eller bebyggelsemiljöns kulturhistoriska sammanhang.