Att bilda kulturreservat

En länsstyrelse eller en kommun kan enligt 7 kap 9 § miljöbalken (1998:808) besluta om att ett område ska skyddas och förvaltas som kulturreservat. I beslutet bestäms syftet med skyddet och vilka föreskrifter som skall gälla i reservatet.

Med varje sådant beslut följer också en skötselplan som beskriver målen för bevarandearbetet samt vilka åtgärder som måste genomföras för att målen skall nås. Förutom vårdåtgärder kan skötselplanen innehålla mål för reservatets utveckling, verksamheter och publika evenemang. Målen följs upp och utvärderas regelbundet.

Vilka områden som blir kulturreservat avgörs av länsstyrelsen eller kommunen. Ibland händer det att privatpersoner eller organisationer vänder sig till myndigheterna för att föreslå att ett område bör skyddas som kulturreservat. Det är dock upp till varje kommun eller länsstyrelse att göra en sammanvägd bedömning av områdets lämplighet som kulturreservat. Även förutsättningar för den framtida förvaltningen av reservatet behöver vägas in. Det finns i dagsläget ingen nationell plan eller strategi för bildande av nya kulturreservat, utan arbetet bygger på lokala och regionala prioriteringar.

Riksantikvarieämbetet har ansvar för tillsynsvägledning och samordning av arbetet med kulturreservat i landet. Detta innebär bland annat ansvar för att samordna, vägleda, följa upp och utvärdera samt informera om arbetet med Sveriges kulturreservat.

Det är en målsättning med kulturreservaten att inte lösa in marken till staten, utan istället verka för att miljöerna bibehålls i befintlig ägoform, vilken kan ses som en del av det kulturhistoriska värdet. Beslut om inrättande av kulturreservat fattas i samförstånd med dem som är berörda. Markägare som drabbas av begränsad förfoganderätt över området till följd av ett beslut om kulturreservat har rätt till ekonomisk kompensation för detta. Ersättningsbestämmelserna finns i kapitel 31 i miljöbalken och är samma som för naturreservat.

Natur- eller kulturreservat?

Innan skyddsformen kulturreservat infördes i miljöbalken 1999 skyddades kulturpräglade landskap i naturreservat enligt naturvårdslagen, då lagens tillämpningsområde uttryckligen omfattade även de kulturpräglade delarna av naturmiljön.

Som bakgrund till att kulturreservatinstrumentet infördes i miljöbalken angavs att det behövdes bättre regler för att bevara kulturhistoriskt värdefulla landskap. Regeringen ansåg att det utöver naturreservatsinstrumentet behövdes ett instrument som var bättre anpassat efter de kulturmiljövårdande behoven.

Enligt regeringen kan naturreservat vara en tänkbar skyddsform som kan användas för skydd av områden med såväl skyddsvärd naturmiljö som värdefulla kulturmiljöer. Beteckningen kulturreservat skall användas när kulturmiljön är det huvudsakliga skälet för att ett område skall skyddas. Skyddsformen ska ses som ett komplement till bestämmelserna om naturreservat och till kulturminneslagens regler.

Enligt Riksantikvarieämbetets vägledning Beslut om kulturreservat – Vägledning för tillämpningen av Miljöbalken bör det inte tas beslut om både kulturreservat och naturreservat för samma område. Vid valet av beteckning har syftet eller syftena med områdesskyddet en avgörande betydelse. Naturvårds- och kulturmiljövärdena bör tillvaratas i respektive sektors arbete med bevarande och vård av natur- och kulturmiljöer.

Läs mer om naturreservat på Naturvårdsverkets hemsida: http://www.naturvardsverket.se/Var-natur/Skyddad-natur/Naturreservat/.

Vilka miljöer kan bli kulturreservat?

Kulturreservaten är sammansatta landskap där marker, byggnader, anläggningar, spår och lämningar tillsammans utgör värdefulla kulturhistoriska helhetsmiljöer. Gemensamt för de områden som väljs ut för att förvaltas som kulturreservat är att de på skilda sätt präglats av äldre tiders markanvändning och resursutnyttjande.

Enligt 7 kap 9 § miljöbalken har länsstyrelser och kommu­ner möjlighet att bilda kul­tur­re­servat för att bevara ”värdefulla kulturpräglade land­skap”. I förarbetena till miljöbalken anknyter man därvid till uttrycket his­to­riska landskap som internationellt börjat användas för att karaktärisera ett land­skap som är värt att slå vakt om där­för att det präglats av markanvändning och bygg­na­der från äldre tider.

Be­greppet äldre tider bör ges en vid tolkning så att la­gen kan tillämpas på alla typer av bruknings- och organisationsformer som är avvecklade eller inte längre allmänt före­kom­mande.  De första kulturreservaten som bildades är miljöer som formats av det traditionella småskaliga jordbruket. Senare har även tillkommit områden av varierande karaktär såsom park- och trädgårdsmiljöer, bruks- och industrimiljöer samt miljöer som präglats av fiskerinäringen, försvarsmakten eller samekulturen.

En aktuell förteckning över landets kulturreservat hittar du i fliken ”Förteckning” i menyn till vänster. Förteckningar med länkar till sidor med fördjupad information om varje enskilt reservat hittar du på hemsidan för Nätverket Svenska Kulturlandskap: https://svenskakulturlandskap.wordpress.com/kulturlandskap/sveriges-kulturreservat/.

En sammanställning om landets kulturreservat finns även på Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturreservat.