Dolda runor kan läsas med neutrontomografi

– Ett runbleck är en tunn metallplåt som har ristats med runor. De kan se ut på lite olika sätt, men ofta har de en rektangulär form. Materialet består för det mesta av koppar eller bly. Koppar- eller bronsbleck är typiska för vikingatiden, medan blyblecken normalt är medeltida. De senare brukar ofta vara hopvikta eller ihoprullade så att stora delar av inskriften är helt dold. Blecken verkar av inskrifterna att döma ha haft lite olika syften, men många har säkert burits som skyddande amuletter.

Varför har projektet besökt Grenoble för undersökningarna? Vilka föremål fick följa med dit?

– Vid Institut Laue-Langevin, ILL, är det möjligt att med hjälp av neutrontomografi skapa tredimensionella digitala bilder där man också kan se hur objekten ser ut inuti. I detta fall är det naturligtvis de dolda runorna som främst intresserar oss. Vi hade med oss fyra olika föremål. Det var dels två bleck av bly, det ena från Binge i Alva på Gotland, det andra från Källa ödekyrka på Öland, dels två ihoprullade kopparbleck från Gällungs i Väskinde på Gotland.

– Blecket från Binge är särskilt intressant, eftersom den synliga delen av inskriften består av runor från både den äldre och yngre runraden i en speciell kombination som tyder på att det kan vara från vendeltiden eller tidig vikingatid (snarast 600- eller 700-tal). Dessutom finns en rad med mycket märkliga runtecken som kan dölja någon form av lönnskrift. I detta fall är det också förvånande att blecket är av bly, eftersom det normalt brukar känneteckna runbleck från medeltiden.

Vad kan nu göras som tidigare varit omöjligt?

– Inte ens superhjältar kan ju normalt se rakt genom bly och det kan inte heller vanlig röntgen. Neutrontekniken kan däremot göra det och rätt hanterad utan att skada föremålen.

Vad har ni fått reda på och hoppas få reda på?

– Redan nere i Grenoble fanns det en programvara som gjorde det möjligt att smygtitta på det som finns inne i blecken. Nu vet vi att det i de båda blyblecken också finns runor ristade på de dolda sidorna. Mer än så vill jag nog inte säga just nu, utan väntar tills vi har fått tillgång till hela inskrifterna.

– Koppar visade sig däremot vara ett knepigare material. Det kan inte utsättas för neutronstrålning med samma styrka, eftersom de då skulle vara radioaktiva under mycket lång tid. Här kunde vi få en bild av själva föremålet, men av ristningen syntes inte ett spår i den digitala bilden, inte ens av runorna på utsidan som ju annars går att se med blotta ögat. En teori är att det beror på att metallytan är behandlad med vax. Detta var samtidigt en nyttig erfarenhet och betyder att vi måste hitta andra metoder för att undersöka dessa bleck.

Hur mycket av arbetet återstår nu?

– Vi har ännu bara tagit det första steget, nämligen att samla in den digitala informationen. Nu behöver blecken också vecklas upp digitalt så att vi kan se hela inskrifterna. Det kommer Per Ahlberg att göra. Han är paleontolog och professor vid Institutionen för organismbiologi vid Uppsala universitet och har tidigare använt samma metod för att undersöka och analysera fossiler, bland annat fossiliserade fiskhjärnor. Det kommer att bli mycket spännande att se vad han kan få fram.

Vilka parter ingår i projektet?

– Helena Berg som är knuten till Kulturarvslaboratoriet i Visby, har gjort ansökan till ILL och leder projektet. Anna Fedrigo, forskare vid ILL, var den som tog emot oss i Grenoble och som genomförde undersökningarna. Föremålen har vi fått låna för analys av Historiska museet och Sven Kalmring från museet har hjälpt oss med dem. Min roll är främst att läsa och tyda runorna och dit har vi inte riktigt kommit än.

– För att få komma och arbeta vid ILL måste man göra en ansökan och blir den accepterad så täcker de kostnaden för undersökningen och en del av vistelsen. Det övriga har Riksantikvarieämbetet stått för. Till mångt och mycket är det som att bli antagen som gästkollega vid Kulturarvslaboratoriet vid Riksantikvarieämbetet i Visby där forskare kommer med en frågeställning och får hjälp av experter.

Heritage science öppnar dörrar

Arbetet vid kulturarvslaboratoriet vid Riksantikvarieämbetet är, liksom arbetet vid ILL i Grenoble, exempel på heritage science. Heritage science är ett tvärvetenskapligt forskningsområde som förenar naturvetenskap, teknik och humaniora för att studera, bevara och förmedla kulturarv. Genom att kombinera forskningsmetoder går det att få fram mer information om föremål och öppna nya kunskapsdörrar.

Riksantikvarieämbetet ingår i nätverket Heritage Science Sverige och European Research Infrastructure for Heritage Science.