Att bevara genom att släppa taget

Att en konservator till varje pris ska skydda föremål från förvandling och säkra dess fortlevnad för framtiden är ett synsätt som håller på att förändras, menar Eero Ehanti, chef för konservering på Nationalmuseum i Finland.

– Inom konservering har vi ofta lärt oss att stå på föremålens sida. Men föremål har livscykler. De förändras över tid, genom användning, genom miljöer och genom människors relation till dem. Därför måste vi också ta de immateriella, andliga och sociala dimensionerna på allvar, säger Ehanti.

I de nya etiska riktlinjer som ICOM väntas anta om några veckor ser han samma förskjutning. Där uttrycks tydligare än tidigare att museer inte äger sina samlingar, utan förvaltar dem, och att det finns fler kunskapssystem än det västerländskt vetenskapliga som museer behöver förhålla sig till.

Etikkoden är inte juridiskt bindande, men det betyder inte att den saknar kraft, framhåller han.

– Den har betydelse både internt och externt. Internt därför att den ger professionen en gemensam riktning, och externt därför att den visar allmänheten vad museer ska stå för, säger han.

Ingen universell måttstock

Egna erfarenheter från musealt arbete i bland annat Benin har gjort honom uppmärksam på hur villkoren skiljer sig åt, inte minst ekonomiskt och klimatmässigt, men att det ändå går att bedriva ett ansvarsfullt och genomtänkt arbete.

– Den nordiska museimodellen kan inte fungera som universell måttstock, säger Eero Ehanti.

Men den erfarenhet som verkligen har förändrat hans synsätt i grunden är det arbete som Nationalmuseum har genomfört tillsammans med ursprungsbefolkningen i Mesa Verde i Colorado i USA.

Detta berättade han om på scenen på Sveriges museers vårmöte i Uppsala i våras.

LÄS ÄVEN: Sex röster från Vårmötet – Riksantikvarieämbetet

Att hans föreläsning blev så uppskattad och berörde så många tror han berodde på tonläget.

– Jag talade ganska personligt, och kanske var det därför det landade. För mig är museiarbete i grunden en fråga om människor, inte bara om föremål, säger han.

”Museerna äger inte sina samlingar”

Projektet tog sin början 2016, då Nationalmuseum kontaktades av personer med koppling till Hopi-stammen i Mesa Verde avseende begravningsföremål och mänskliga kvarlevor som fanns i museets samling, och som grävts upp av den svenska geologen Gustav Nordenskiöld i slutet av 1800-talet.

Trots att det då inte framfördes någon formell begäran om repatriering valde museet att ändå börja gå igenom materialet.

Arbetet ledde fram till att USA:s och Finlands dåvarande presidenter 2019 kom överens om återlämnandet, som sedan genomfördes i september 2020, mitt under pandemin.

– För mig blev det där väldigt omvälvande. Det fick mig att inse att museer inte är ägare till sina samlingar, utan förvaltare. Och ibland kan det bästa sättet att bevara något vara att lämna tillbaka det, även om det betyder att det inte längre finns tillgängligt för museet eller forskningen, säger han.

– Det blev väldigt starkt. Mötena med ursprungsbefolkningar i Nordamerika, men även senare erfarenheter från samiska repatrieringsprocesser, har gjort att jag ser repatriering som en central del av mitt arbete, säger han.

En sång vill bli sjungen

För Eero Ehanti handlar museernas uppdrag därför inte bara om att bevara och visa föremål, utan också om att öppna för dialog om hur de används, tolkas och förvaltas. Vissa ting är, som han uttrycker det, till för att brukas.

– Jag hörde någon säga ”en trumma vill bli slagen på, ett tyg vill bli buret och en sång vill bli sjungen”. Om museer ska vara relevanta måste vi också våga acceptera förändring och se samlingarna som levande förbindelser mellan människor, historia och samtid, säger han.

Han understryker samtidigt att han inte förespråkar att alla föremål ska lämnas tillbaka. Internationella museer kan fylla en viktig funktion som platser där olika kulturer möts. Men när det gäller förfäder, gravföremål eller andra objekt med stark andlig betydelse behöver museer, enligt honom, förstå att de kan upplevas som levande och djupt betydelsefulla av de människor som har relation till dem.

Eero Ehanti hoppas i framtiden få se fler exempel på proaktiv repatriering, där museer själva går igenom sina samlingar och tar kontakt med möjliga mottagare i stället för att invänta formella krav.

– Museer måste bygga långsiktiga kontakter med ursprungsbefolkningar och andra berörda samhällen. Frågor om rätt mottagare, representation och ansvar blir ofta komplicerade. De här processerna är nästan aldrig så enkla som de ser ut på håll. Därför är relationer en viktig del av konservatorns arbete, säger han.